söndag 27 maj 2007

Cannes je t'aime

Sista dagen i Cannes och bara jag och Ulf är kvar ur festivalstyrkan, men det är långt ifrån bara den Göteborgska närvaron som tunnats ut. Faktum är att festivalpalatset ekar ganska tomt. De flesta åkte härifrån i fredags, vilket var vist eftersom det är ganska få filmer som visas just nu. Förvisso kan jag och Ulf i lugn och ro fylla vissa luckor vad gäller tävlingsfilmerna eftersom de visas på rad idag.

Tyvärr tog den flyende journalistkåren vädret med sig. Helt plötsligt tyckte himmeln det var dags att öppna sig och skölja bort allt som inte befann sig på en lyxyacht med helikopterplattform (ja, det finns ett flertal sådana, och ja de har tillhörande helikopter också).

Den sömniga atmosfären har även drabbat säkerhetsvakterna som kontrollerar en varje gång man ska in i palatset. Trots att metalldetektorn tjuter som om jag packat på mig både fickkniv och handgranat ler de avmätt, hälsar bonjour och vinkar in mig.

På det hela taget är det en märklig känsla som fyller mig så här lugnet efter stormen. Jag känner mig som den amerikanska tanten i Alexander Paynes bidrag till novellfilmen Paris je t'aime. Ni vet hon som besöker Paris och på en bänk upplever en obeskrivbar känsla av vemod och upprymdhet. Cannes är en plats av liknande motsägelsefulla natur.

Aldrig har jag varit på ett ställe där kontrasten varit så stor mellan de som har och inte.

Vi är tusentals som står mitt i den värsta lyxen på jorden, samtidigt går en både osynlig och synlig barriär som gör att vi ändå inte deltar. Det är en uppblåst låtsasvärld som glänser och gnistrar i en dryg vecka, men som inte tillhör någon, jag tror inte ens de största stjärnorna på röda mattan känner sig hemma i detta monstrum. Så samtidigt som det är lätt att älska Cannes, är det lika lätt att hata staden.

Jag och Ulf gick 500 meter från det toppmoderna, lyxiga biopalatset, bort från Croisetten och alla turister och journalister. Vi hamnade i de äldre delarna av stan. Trots att det var en nätt promenad var det en del av Cannes som låg mer eller mindre öde. Att världens största filmfestival utspelar sig ett anabolt stenkast därifrån var helt omöjligt att förstå. Inte en människa syntes trots en obeskrivligt vacker omgivning.

Jag scrollade ner och såg att Åsa beskrivit liknande blandade känslor inför sin avresa. Hon hade också kommit fram till min tänkta slutsats om att film trots allt är navet i denna kontrasternas stad. Så jag dödar min utläggning här, innan jag går loss i alltför pretentiösa poänger.

Vi hörs ikväll då Stephen Frears och hans jury presenterar årets Guldpalmsvinnare!

lördag 26 maj 2007

Orkanen avtar, men moln och regn drar in

Så är den på väg att ebba ut –orkanen i form av världens filmliv som legat parkerad i/över Cannes i nu tio dagar håller snabbt på att avta. Nu skriver vi lördag eftermiddag, och av vår egens festivals mönstring av sammanlagt tio närvarande personer är vi nu bara två kvar – jag själv, och programkoordinator-Andreas.

Igår skedde en radikal minskning av antalet visningar, när Marché du Film – den stora marknaden – började avvecklas. Från att parallelt ha visat filmer på närmare 50 biografer var antalet visningar igår mer än halverat. I dag är det knappt några marknadsvisningar alls längre och själva marknaden är stängd och håller på att monteras ned. Men vi jobbade på och hann se drygt tio filmer igår. Och nu de sista två dagarna håller vi full koll på de sista filmerna i tävlingen och de andra huvudsektionerna.

Men gällande dagens storfilm i huvudtävlingen är det omedelbart dags att utfärda en varning. Lova mig en sak: se INTE Emir Kusturicas nya Promise Me This. Det är värsta högljudda, röriga, dåligt spelade struntbuskisfilmen. Samtidigt vill jag säga att jag verkligen älskar flera av hans tidigare filmer: Zigenarnas tid, När pappa var borta och Underground. När den senare kom mitt under brinnande Bosnienkrig kändes den oerhört relevant och radikal, även om rykten om finansiering från serbiska högerextremister svärtade ner dess eftermäle. Jag tyckte även att Svart katt, vit katt hade sina poänger. Men nu verkar det som den serbiske machorebellen fullständigt har tappat inspiration, idéer och självinsikt. Han orkar bara göra just Svart katt, vit katt, gång på gång med lite variationer. Förutom att den nya filmen nästan genomgående är undermåligt spelad, går den mest ut på att människor och bilar ramlar ned i arrangerade fällor och att folk får slag och saker i huvudet. Efter tio minuter har man sett hela filmen. Det har ryktats i flera år om att Kusturica håller på med en dokumentär om fotbollslegenden Maradona – och den har jag verkligen sett fram emot. men efter att ha sett den här filmen börjar jag tvivla. Kan han verkligen göra bra film längre? Nej, är det någonting kvar som är intressant med Kusturica numera så är det snarare hans musicerande med bandet The No Smoking Orchestra. Jag kan nästan ingenting om musik från Balkan, men av det jag hört så är det i alla fall ett sjuhelvetes drag, och den cover på The Clashs ”Lost in the Supermarket”, som de gjorde för ett par år sedan, är hästlängder intressantare än den nya 100-miljonersfilmen!

Desto roligare var visningen av dokumentären Never Apologize: A Personal Visit with Lindsay Anderson igår kväll. Det ingår i sektionen Cannes Classics, där det förutom gamla klassiker från festivalen ingår ett antal dokumentärer om filmlegender – denna således om den brittiske nydanaren Anderson – mest känd för sitt långa mästerverk If från 1968, om det brittiska privata skolsystemet och med en viss Malcolm McDowell i debuterande huvudroll. I en mindre salong högt uppe i festivalpalatset dök plötsligt ett antal filmprominenser upp i samband med visningen av dokumentären. Självfallet just en grånad Malcolm McDowell, som nu bör vara någonstans i 60-årsåldern, och som är huvudpersonen i den här dokumentären. hans karakteristiska röst som är intakt får mig alltid att tänka på A Clockwork Orange, och han visade sig vara en mycket sympatisk brittisk herre med svart, drastisk humor. Dokumentären bygger på ett scenframträdande som McDowell gjort om Anderson. Förutom McDowell fanns också regissören Stephen Frears där på scenen och så självklart regissören – filmmångsysslaren Mike Kaplan. Ute i publiken presenterades också ett antal filmprominenta personer – kritiker, professorer och andra – som jag själv aldrig hört talas om. Kvällens största applåd fick dock filmnörden Quentin Tarrantino, som plötsligt satt där mitt ute i publiken. Visserligen på reserverad plats, men utan avspärrningar och biffiga livvakter. Också i den här starkt sorterade tillställningen, där ackrediteringskortsfärger, säkerhetsvakter, staket och poliser oavbrutet differentierar människor i olika hierarkier går det att uppnå närhet till stjärnorna. Tarrantino blev visningens mest fotograferade person och log gladeligen åt alla möjliga håll – då åkte självklart festivalens lilla digitalkamera också fram.


De senaste dagarna har det varit drygt 30 grader varmt och stekande sol på dagarna, men idag är det första dagen, sen jag anlände som det varit molnigt, och det har t.o.m. kommit några korta skurar, men varmt är det fortfarande. Kan vara skönt för alla människor som trötta ska släpa sig härifrån med sina stora packningar. Sedan igår ser man människor överallt med sina resväskor. I morgon packar även Göteborgs Film Festival sig härifrån, men innan dess får ni en sista Cannesblogg från Andreas.

Au revoir!

fredag 25 maj 2007

Roy & George gjorde det igen!

Igår hade två storfilmer sina världspremiärer här i Cannes. Den ena ett stort konstnärligt verk, och den andra stor ur kommersiell och superkändisbemärkelse.

Först det konstnärliga stora: Roy Anderssons Du levande är precis så bra som man hade hoppats på. I långa stunder hysteriskt rolig, men självklart med den allvarligaste av undertonen. Musiken i filmen domineras av tradjazz respektive hårdrock. Roy själv berättade i samband med pressonferensen på Skandinaviska terrassen att han älskar gammal klassisk svart New Orleans-tradjazz och att han själv en gång i tiden spelade trombon i ett tradjazzband. På bilden nedan förklarar han att instrumentet som pryder affischen, samt förekommer flera gånger i filmen, inte är en bastuba utan en sussafon. Grattis till ännu en mästerlig film!



Det kommersiellt stora, och på festivalen överlägset största ur pressbevakningshänseende, var självklart Oceans 13. Clooney, Damon, Garcia, Pitt o.s.v. drog horder till pressrummet som självfallet inte kunde husera alla intresserade. men då växte massorna kring tv-skärmarna snabbt istället. Vad gör inte journalister för att få komma nära en kändis!


Lyfta blicken

Jag börjar packa och skriva det här på en och samma gång och tänker att det nog fanns en orsak till att Camilla glömde kvar sin dator här i vårt rum när hon åkte igår. Den räddar mig nu när jag behöver ett soundtrack till Cannes-avskedet. Det är vemodigt att lämna vårt lilla rum trots att det luktar rätt otäckt.

Igår morse när jag vaknade hade all kraft gått ur mig. Plötsligt var alla härliga känslor av galenskap och spänning borta och jag ville bara verkligen, verkligen ge upp och rasa ihop. När jag på ren vilja rullat ur sängen och haltat tre trappor ner till en kopp kaffe började det ljusna lite vid horisonten. Men bara lite. Det är onekligen med blandade känslor jag åker härifrån idag.

Jag längtar efter sömn, men kommer att sakna alla orsaker till att den prioriterats bort. Jag längtar efter vännerna hemma, men kommer att sakna dem som finns här. Jag längtar efter lite ordning och reda i tillvaron igen – men kommer att sakna alla intryck och upplevelser som det innebär att vara på festival!

För två år sedan satt jag på en marknadsvisning och pratade lite med mannen intill i väntan på att filmen skulle börja. Det var det gamla vanliga. Var kommer du ifrån? Har du sett något bra? Visst är det förskräckligt varmt/kallt/blåsigt/fuktigt/välj själv idag? Jag minns inte var han kom ifrån, vad han sett eller vilket väder vi enades om att gnälla över. Jag minns inte ens vilken film det var. Bara att den handlade om en man med ett synnerligen taskigt förhållande till sin far. Jag tyckte inte speciellt bra om den. Men efteråt var min biogranne alldeles skakad. Han hade själv inte talat med sin pappa på tjugo år och var bara tvungen att få prata med någon om det. Det blev ett tio minuter långt samtal om helt andra saker än väder och vind. Han pratade. Jag lyssnade. Sedan skildes vi åt och fortsatte vidare till var sin ny visning. Ibland behöver man helt enkelt få dela med sig och få ett par minuters paus från allt. Ibland går det bara inte att skaka av sig upplevelsen och rusa vidare utan att ha fått ge den lite tid.

Filmerna är trots allt hjärtat i alla det här. Ibland glömmer man det och ser bara trängseln, affärsuppgörelserna, stjärnglansen, slitjobbet och stressen. Men så rätt som det är sitter man där, förundrad, medan eftertexterna rullar förbi och det är som att lyfta blicken lite och titta ut mot Medelhavet medan strömmen av människor väller förbi bakom ryggen på Croisetten. Det är vackert och stort och alldeles nära, hela tiden – man bara glömmer av att lägga märke till det

När jag checkar ut från hotellet idag lämnar jag efter mig ett berg av trycksaker och ett par utslitna skor på rummet. Med mig hem har jag en upprörande dyr bikini som använts en gång, ett par fötter inslagna i Compeed och ett huvud fullt av intryck. En del av dem hoppas jag kunna ta med hem till vår egen festival. Förhoppningsvis kommer någon att känna sig tvungen att stanna upp och njuta av ögonblicket även då.

torsdag 24 maj 2007

Partybilder – något försenade!

Det är mycket logistik med en liten digitalkamera: Laddare, sladdar till dator och så ska man hinna till trådlösa presscentret i Festivalpalatset och "blogga ut" dem också. Men här får ni i alla fall en okommenterad bunt från måndagskvällens strandparty i gemensamt arrangemang av Göteborgs och Haugesunds festivaler:













Från hoppborg till topp-Roy

Årets Cannesfestival har för min egen del förflutit ganska lugnt. Filmer – ja, möten – ja, visitkortsbytarfester – ja, lössläppthet – nej. Fram till i natt, alltså. Klockan ett på natten började en fest för Abel Ferraras GO GO TALES, arrangerad av det franska world sales-bolaget Wild Bunch. Med tanke på att genusperspektiv i film är en av de saker vi diskuterar mest på festivalen, var det härligt ironiskt att det blev just denna fest som blev min första på en av de omtalade villorna som ligger i bergen ovanför Cannes. Filmen handlar om en strippklubb och på inbjudan fick man se nakna ben och rumpa tillhörande en tjej som halkade nerför en stolpe.
Tematiken fortsatte inne på festområdet. Om man inte nöjde sig med att beskåda go go-dansöserna vid dansgolvet kunde man ägna sig åt ”fishing the bimbo”. Många bikinitjejer och en badbyxhunk för att hyfsa statistiken, åmade runt i en löddrig pool och så fick man försöka haka fast sin metkrok i en färgglad ring som satt någonstans på deras kropp. Priset var en offentlig lap dance, det vill säga att en tjej strippar typ i ens knä.
Jag var inte så sugen på att vinna just det, så jag hoppade över bimbofiskandet och ägnade mig i stället åt hoppborgarna i villans trädgård. Det var fantastiskt förlösande att få hoppa runt och försöka knocka omkull min kollega Andreas med en jättestor vadderad stock! Inte för att han förtjänar att bli knockad generellt sett, och inte för att jag lyckades mer än en gång, eftersom det var han som knockade mig hela tiden. Note to self: när jag fyller 40 ska jag hyra en hoppborg, det är allt, och jag menar verkligen allt, som behövs för en lyckad fest.
Efter två timmars sömn ringde klockan för morgonmöte, men sedan stämde jag träff med kudden igen för att vara pigg till pressvisningen av Roy Anderssons nya film DU LEVANDE. En riktigt bra film, visuellt sett mycket lik SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN, men innehållsmässigt mer lättillgänglig. På ett högst originellt och ofta humoristiskt sätt lyckas han diskutera ämnen som är extremt angelägna för alla människor som lever idag. Den vanligtvis svårflörtade Cannes-pressen skrattade högljutt och applåderade flera gånger under filmen och massor efteråt. För alla som hejar på kvalitativ svensk film, var det en fröjd att närvara på den visningen.

Cannes – a la prochaine. PS.

Okej. En sista kväll kräver en sista insats. Svenska festen bjöd på ymnigt sillbord och spontansång av Göran Forsmark. Roy berättade att hans största Cannesögonblick var när han faktiskt träffade på Charlie Chaplin (som man har en klar bild av efter imitatören i Harmony Korines film) och sedan blev det Cannes-enlig förvirring angående festen/festerna(?) runt filmen Go Go Tales, av Abel Ferrara. Konstnärligledar-Marit och programkoordinators-Andreas hade biljetter till en fest i en villa i bergen medan VD-Åsa och jag stod på en lista till en VIP-klubb vid strandpromenaden. En film. Två fester? Visst. Cannes i sin fullaste prakt. Och den här gången berodde det på, enligt Orvar S, att det fanns en meningsskiljaktighet mellan produtkionsgänget ochy säljgänget Wild Bunch. Medan jag och Åsa drack champagne med blinkande isbitar ihop med Filmkrönikan-teamet (medan Claudia Shiffer, Jean-Paul Gaultier och allas vår Kylie smuttade i rummet innanför) så hoppade Marit och Andreas hoppborg och fiskade pinuppor ur poolen, i bergen. Ja, filmen i sig handlar om en strippklubb vid namn Paradise och enligt min smak så finns det med en och annan scen för mycket med table-dance-närbilder och sedlar som sticks ner i troskanten. Trots att Willem Dafoe gör en genomgodhjärtad klubbägare som vill alla de hårt arbetande flickorna inget annat än väl. En sista promenad hem längs strandpromenaden, med Jayhawks och Richard Buckner högst i iPoden, sätter fint och effektivt punkt för den här sista kvällen i Cannes. 05.11. Punkt slut, alltså.

Camilla Larsson

onsdag 23 maj 2007

Cannes - a la prochaine!

Oj, det är redan dags att åka hem igen för mig. Har haft en lite kortare séjour i Cannes än vanligt och det känns i kroppen att jag inte är riktigt – färdig. Har inte hunnit med promenaden i gamla stan, suttit minst en gång för lite på Skandinaviska terrassens happy hour, glömt bort att äta en Pan Bagnat, inte gått runt på marknaden, och sett i alla fall fyra filmer för lite… Det känns lite fel, helt enkelt.

Efter vår egen fest häromdagen var det premiär för sovmorgon i Cannes, för min del. Vi sov ända till halv tolv och firade en lyckad fest (förutom hela den nordiska branschen så var bland annat Lloyd Kaufman med fru på plats och talade gott om sitt besök hos oss på förra festivalen, samt Ang Lees producent James Schamus, som i sin tur mindes förra årets Bergmanvecka som ett inte så dumt inslag i filmkarriären) med en gemensam brunch (tänk att få sitta ner och äta) på företagskortet. Sällan har en isté varit så god.
Så här varmt har det nämligen aldrig varit på en filmfestival i Cannes. Värsta sommarhettan råder långt in på nätterna och eventuella koftor och jackor ligger kvar i resväskan, där de alltid borde få ligga.

Runt femton filmer har jag hunnit med – en blandning av Kritikerveckan, Quinzainen, Certain Regard och Tävlingen. Och en aning marknad. Står fast vid att det har varit hög kvalité på programmet i år – eller har jag haft tur med filmerna som fallit på min lott. Ett par riktiga höjdpunkter har det blivit. Bland annat öppningsscenen i Harmony Korines Mister Lonely, Snyggt.
Sedan är det ju sorgligt att notera att det i samlingsfilmen Chacun son Cinéma (35 stora regissörer har fått i uppgift av festivalen att göra en tre minuter lång kortfilm på temat biograf) inte finns mer än ett kvinnligt bidrag – Jane Campions. Kanske tackade alla kvinnor nej? Skulle inte tro det. Inte heller finns det med något svenskt bidrag – kanske IB fick frågan åtminstone. Och han tackade med all säkerhet nej.

Vi har också satt signaturerna under ett nytt samarbete med Sarajevo filmfestival. Vår filmfond delar ut ett pris där i augusti så nu blir det tredje gången gillt för mig. Två år i rad har yttre omständigheter hindrat mig från att åka till denna, enligt alla, sköna festival, men den här gången finns det inget som kan stoppa mig. Även Burkina Fasos store regissör Gaston Kaboré har vi pratat fond med. Vi fortsätter stödja hans filmskola Imagine.

Imorgon är det så dags för Roy Anderssons och hans Du levande och den svenska tävlingskortfilmen Spegelbarn. Förväntningarna är såklart stora i svensklägret även om Triangelfilms konkurs lagt sordin på stämningen (usch det är en riktigt deppig historia). Träffade en sydamerikansk inköpare häromkvällen, på min stora latinska kväll (katalansk fest, Rom-fest, med digert utbyte av visitkort), som hade fått en privatvisning av filmen. Han gillade den mycket. Roy är stor internationellt. En annan som diggar honom är till exempel Pusanfestivalens huvudprogrammerare Jay Jeon. Efter visningen blir det presskonferens med Roy-gänget men redan i kväll firas de svenska framgångarna med SFI-fest på Terrassen. Sill, Linda Lampenius och midsommarstång har utlovats. Kanske en snaps också slinker ner (annars var Cosmopolitan- och Vodka Martini-drinkarna på polska festen i går mest classy på dryckfronten i år.) Ryktet säger att Lampenius väska innehöll 14 par skor. Hur många ska hon då inte ha med sig härifrån? Skoutbudet är nämligen knäckande och inspirerande samtidigt. Två nya par åker med mig hem. Bland annat. Det är precis som våra bosniska vänner konstaterade när vi firade fondkontraktet med ett glas bubbel: Det tar inte många sekunder innan man helt slutar tänka på vad saker kostar i Cannes. Visserligen är man fattig när man kommer hem – men skulle man hålla på och tänka på pengar här så är det ingen idé att åka hit….

Imorgon bitti girar planet snyggt ut över Medelhavet igen, innan det vänder norrut. Men jag deppar bara lite (nej, rätt mycket just nu) för det. På söndag packar jag väskan igen för två veckors semester i Grekland. Cannes, jag älskar dig. Oftast.

Camilla Larsson

tisdag 22 maj 2007

Tömning: Monster

Har gjort ett nytt förvirrat försök att förstå Cannes - The Man Behind the MASK. Hamnar på en presskonferens med Lordi som gör allt, om möjligt, mer förvirrat... medan doften är omisskännlig: svettvärmd latex.

Monstrerna berättar att de skall göra en skräckfilm (på frågan: kommer det vara många storbystadde lättklädda tjejer som blir jagade av monster? svarar Mr Lordi ett skarpt: NEJ... Men lägger till: det skulle ju vara en dokumentär... Det här skall bli en spelfilm!).

Ute på strandpromenaden kryssar jag mellan de storbystadde lättklädda tjejerna på väg ner till den finska strandfesten där Lordi skall uppträda. Fullständigt avslaget och illa arrangerat... Men det funkar då hela den (Nordiska) världspressen är där och plåtar, spelar in och skriver.

Det är väl det som är det värsta med Cannes - det är så förytligat kring botox-strama monsterlatexmasker. Jag frågar Anette på Bob-film, i hopp om att plocka någon politisk korrekt poäng, om det inte är trist att alla ansatser att göra en bra film befläckas av all yta och hysteri som det tycks ofrånkomligt att dras in i... Men hon biter av med ett: Dom som är seriösa kan göra böcker!

Tänker blixtsnabbt om och försöker övertala programgruppen att bjuda in Lordi-filmen till invigningsfilm för den 31:e Göteborg International Film Festival. Än så länge inget bifall... men det är bara en tidsfråga - de sover jävligt lite, går upp fasansfullt tidigt, ser på film hela dagarna... De börjar rent av likna den där syntspelande tjejen i Lordi... Är övertygad om att de snart, om ytterligare någon dag, kommer att kunna relatera till filmen och säga JA.

Out of Control – In Control


Okej, det är lika bra att få det avklarat direkt. Jag är en förskräckligt inbiten Joy Division-fanatiker. Postpunkens Pantheon-band, som existerade några korta år i punkens svallvågor 1977-80. Jag var knappt 16 år när jag första gången hörde dem, något knappt år efter att sångaren Ian Curtis tagit sitt eget liv i maj 1980.

Musikintresset bara växte och växte för min del, och via den hittade man andra kulturyttringar. I intervjuer med den erans band kunde man läsa vad de inspirerats av – Kafka, JG Ballard, Burroughs, Velvet Underground, Stooges och så massor av film förstås. Tarkovskij, Coppola, Kubrick, Kurosawa, Lang, och så vidare. De flesta av dessa regissörer upptäckte jag ”via musiken”. Och nog tror jag att jag såg min första Herzog-film efter att ha läst att Strozcek var den sista film som Ian Curtis såg i sitt liv.

Nåväl, kulturintresset breddades, och musiken har egentligen inte varit någon del av mitt jobb mer än sporadiskt sedan jag avslutade sex år som frilansande rockskribent under första halvan av 90-talet – då jag plötsligt kände mig mindre hungrig på den samtida musiken. Men ett passionerat intresse finns självklart fortfarande kvar, och allra mest, fortfarande 27 år senare, till just Joy Division.

Och vem är då jag som berättar detta, undrar ni säkert? Ja, efter att ha avslöjat lite om min bakgrund, så hamnade jag, som utflyttad östgöte i Göteborg i mitten av 90-talet. Ganska snart fick jag min första kontakt med Göteborgsfestivalen, och har sedan 1997, arbetat där på olika sätt. Under många år som redigerare av vårt programhäfte och med tiden som redaktör för de stora trycksaker, program och kataloger, som vi gör till varje festival. För några år sedan fick jag den stora ären att så smått börja ingå i festivalens programgrupp (tack, Jannike!). Under ett par tre år nu har jag åkt runt till flera mindre festivaler – främst i Europa.

Cannesfestivalen har man ju självklart hört festivalkollegorna prata om i alla år, men själv har jag tidigare aldrig varit här. Förrän nu!

För nästan exakt två dygn sedan landade jag i det här gigantiska, närmast overkliga sammanhanget för allra första gången. ”Två dygn känns som en vecka”, sa kollegan och rumskamraten här nere, programkoordinator Andreas, när jag träffade honom i söndags kväll. Nu är det tisdag kväll och exakt så känns det. Det är allt det jag upplevt på festivaler i Riga, Sochi, Amsterdam och Buenos Aires, men uppskruvat gånger 1000 – plus allt det där som inte finns någon annanstans: flest kändisar, längre röda mattor, mångdubbelt antal filmer, tiofalt fler fester, och så vidare. ”Information overload” är en kraftigt underdriven beskrivning.

Som tur är är de flesta av kollegorna mer eller mindre Cannesveteraner. Camilla Larsson guidade den första timmen, via sms, både till hotellet och min allra första fest på Croisettens strand. Nästa morgon var det dags för första morgonmötet med programgruppen klockan halv åtta, och då prickade vd-Åsa in tre filmer som jag kunde se den första heldagen – perfekt eftersom det finns hur många programtablåer, kataloger, informationsblad och gratistidningar här varje dag som man knappt hinner öppna. Ackrediteringsfacken fylls på med uppåt ett halvkilo tryckt information varje dag. Ja: ”information overload” var det! Slutligen fick jag en liten guidning ner till och i festivalpalatset av konstnärlige ledare Marit. Tack allihop!

Den växande, men synnerligen lyxiga, frustrationen nu är hur man skall hinna se så mycket film som det bara går. För man triggar ju igång rejält när man fördjupar sig en aning i programmet och upptäcker all fantastisk film som visas ovabrutet från morgon till kväll.

Och så var det ju festivalens egen fest igår kväll, tillsammans med vännerna från norska Haugesundsfestivalen. Andreas utlovade allt om den från mig, ett löfte som känns svårt att uppfylla. Det var mycket folk som flödade in under hela kvällen. Mängder från den skandinaviska branschen, men många andra också förstås – inte minst från andra filmfestivaler runt vårt klot. Jay-Jay Johanson, som skulle varit kvällens sceniska huvudattraktion ställde tyvärr in i sista stund, men norske Martin Hagfors spelade en längre konsert istället med sina gitarrer och munspel. Sen tryckte göteborgska Studio igång skivspelarna och så småningom började folk ta sig in på dansgolvet från den förföriska sanden, där festens enda, men välfyllda bar för kvällen fanns, och där de flesta människor tillbringande kvällen i intensivt samkväm. Skvaller och branschkunnandet är inte min starkaste sida, så det lämnar jag till ”veterankollegorna” att eventuellt berätta mer om.

Jag avslutar istället, med mitt specialämne, som jag aldrig avslutade ovan. Filmen om sångaren i Joy Division – Ian Curtis: Control av Anton Corbijn. Hade lite svårt att smälta förra veckan att den inledde sektionen Quinzaine des Realisateurs” redan i torsdags, och att jag därmed trodde att det var kört att få se filmen. Till min lycka upptäckte jag dock igår, att den skulle visas på marknaden idag. Och än mer lycklig var jag förstås, när jag som en av de sista fick komma in på denna enda marknadsvisning.

Hur var upplevelsen då? Märklig! Det kändes som en del av en själv spelades upp på duken, trots att jag aldrig kommit närmare personerna som skildras i filmen, än att ha sett New Order spela live fyra gånger. Men jag har slukat böcker, artiklar, filmer och så vidare som kommit genom åren, och besitter därmed en hyfsad koll på historiken – både på ett musikaliskt och personellt plan. Det allra mest slående är huvudrollsinnehavaren Sam Rileys gestaltning av Ian Curtis. Hur han var privat vet jag ju inte smack om, men han är närmast spökaktigt lik det jag sett av de få filmupptagningar som finns från Joy Divisions konserter. För var det något denne sångare lär ha varit, så var det helt hypnotiserande i sina scenframträdanden. Det fixar som sagt Riley fullständigt briljant. Över huvud taget har alla skådespelarna som spelar bandet verkligen detaljstuderat hur de rörde sig när de spelade. Sånt ger otrolig ”cred” hos den publik som kommer att se filmen som är nördar liksom jag själv. Det är naturligtvis ingen nackdel heller att Corbijn själv träffade och såg bandet flera gånger när det begav sig. Fantastiskt för Joy Division- och New Order-fans är också att New Order spelat in helt nya bakgrunder till ett antal av låtarna i filmen. Sånt kan man aldrig få nog av.

Själva filmens berättelse, baserad på änkan Deborahs (i filmen fint gestaltad av Samantha Morton) biografi som kom i mitten av 90-talet, fokuserar dock mer på personen Ian Curtis och hans slitsamma, privata relationer. Det är en ödesmättad, predestinerad historia självklart, eftersom de flesta ju vet på förhand vad som hände. Sista halvtimmen är riktigt gripande och sorglig. Jag lämnar dock bedömningen av filmens kvaliteter i den gestaltningen och berättelsen, oberoende av kunskaperna om musiken och bandet, till någon mer lämpad. Tycker dock att en svaghet är att Curtis enbart framställs som den lidande konstnären, på väg mot sitt oundvikliga slut. Många har berättat, inte minst den forna bandkollegorna, om hur rolig och enkel vanlig kille, han samtidigt var. Den sidan kommer inte alls fram i filmen. Men, som sagt, lyssna inte på nörden – en sådan vill alltid ha en fullt korrekt bild, utan minsta omskrivning, eller felaktighet. Så småningom kommer ni att kunna bilda er en egen uppfattning – läste i Screen idag att Atlantic just köpt de skandinaviska rättigheterna till Control. Se och bedöm (mer objektivt)!

Fem dagar kvar på årets Cannesfestival. Får se om det kommer att kännas som tre veckor? Vi hörs framöver!

Ulf Sigvardson

Kameratömning le Cannes





måndag 21 maj 2007

Imploderade artärer och en psykotisk Javier Bardem

Det känns som en blodåder i vänster tinning håller på att explodera. Eller möjligtvis implodera. Livshållningen de senaste tre dygnen, upp klockan 7 och i säng klockan 3, börjar sätta sina spår. En annan stor anledning till denna totala utmattning är troligtvis min kosthållning, eller kanske snarare vätskehållning. Öl och kaffe rimmar uppenbart dåligt med att spendera största delen av sin vakna tid ståendes i kö med solen konstant stekandes i skulten.

Ikväll är det största festkvällen under veckan. Hela Cannes verkar införstådd och snacket går nere på Croisetten: "Göteborg International Film Festival and Haugesund Film Festival are teaming up to throw the greatest party in the history of Cannes Film Festival." Vi får se hur det blir med det. Ulf har lovat att ge er alla detaljer imorgon. Och jag har lovat mig själv att efter i natt satsa på vatten, energidryck och fiberkost.

Andreas Degerhammar heter jag förresten, och det är jag som efterträtt Marit som programkoordinator. Jag har jobbat i snart två månader nu och det känns fantastiskt roligt att få vara med och sätta ihop vår fina festival. Ja, lite av ett drömjobb rentav. På programmeringsfronten har jag redan hunnit se en hel del härnere. Idag såg jag bland annat två fantastiska filmer som jag gärna skulle se i Göteborg. Men eftersom jag är lagd åt det paranoida hållet väljer jag att hålla locket på om vilka. Jag vill ju så gärna att ni också ska få chansen att se guldkornen i januari.

Bröderna Coen kan jag däremot prata om, dessa mina gamla favoriter som jag nästan gett upp hoppet om. Därför är det extra härligt att få välkomna dem tillbaka. Som en korsning mellan Fargo och Blood Simple är No Country For Old Men det bästa de gjort sedan O Brother Where Art Thou? Som alltid känner man igen Coen på deras underfundiga humor, skruvade biroller och fantastiska bildspråk. Den här gången har de också stoppat ner en psykotisk Javier Bardem i mixern och ut kommer en brutalpoetisk saga om brott och straff.

Nej nu måste jag ner till strandpartyt. Vi hörs!

söndag 20 maj 2007

Hata Cannes (och älska)!


Den där flygningen in över Nice flygplats är en av mina favoriter. Giren ut över havet och så tillbaka in igen, mot den allt för korta, till Medelhavet gränsande landningsbanan, innan planet mjukt tar mark och man är redo för ännu en festival i Cannes.
Anlände relativt sent i år, fredag kväll, tillsammans med producent-Håkan, programkoordinators-Andreas och marknads-Karin. Efter att redan ha tvingats boka om våra flygbiljetter en gång (tack, Fly Me) var det skönt att Sterlingpiloterna till slut bestämde sig för att inte strejka. Jag älskar Cannes. För att det är vackert. För att man känner massa folk här. För att man vet precis vad som gäller. Var allt ligger, var man bäst hämtar de dagliga screeningprogrammen, var man hittar den billigaste (och godaste) lunchmackan, exakt hur lång tid det tar att gå – och tokspringa – mellan Festivalpalatset och det längst bort liggande Espace Miramar (där Kritikerveckans filmer visas), hur länge man kan stå och hänga på baren Petit Majestic på kvällen, och ändå vara alert på morgonmötet halv åtta nästa dag. I år älskar jag det dessutom extra mycket för att till och med en frusen person som jag själv kan stå utan jacka fram till midnatt, på den första kvällens danska fest på Skandinaviska terrassen, mitt på Croisetten. Det är så trevligt att jag till och med nästan kommer över att jag valt bort bröderna Coens tävlingsfilm No Country For Old Men, till förmån för partyt. Men bara nästan. När Sahlin och Rehlin engagerat rapporterar från visningen och programkoordinators-Andreas och Orvar Säfström, lite senare på Petit Majestic, haussar den som bästa Coen på länge så slår minsann missa-film-ångesten till med full kraft.

Ibland hatar jag Cannes också. Lördag morgon driver hon mig till vansinne. Igen. Springer till nämnda Espace Miramar för att se en film redan 8.30. En film som i stället visar sig gå någon annanstans – nämligen i Salle Bunuel på Festivalpalatset. Springer tillbaka dit och kommer fram, fem minuter för sent, men då är det låst. Palatset öppnar nio. Inga skyltar, ingen upplysning, ingenting. Canneslogik i sin fullaste prakt. Och frågar man i någon informationsdisk så rycker de informerande irriterat på axlarna, efter att de valt att inte lyssna på vad man egentligen säger.

Första dagen blir en hektisk en. Ytterligare två filmer (toppenbra sådana – känns just nu som att programmet håller hög kvalité i år), utöver den missade ska ses, tre fondrelaterade möten ska hållas (vår fond har ju fått säkrad finansiering från SIDA i ytterligare fem år), en SFI-presslunch ska ätas (presentation av ny utlandschef, svenska filmare som deltar i årets festival, Maria Bonnevie som spelar i rysk tävlinsgfilm mm), samtal ska ringas (Nayla, som jag satt i juryn med i Kartago, Guido – Mr Party Liaison från Argentina, som vi träffade i Pusan i höstas, mfl) och ett antal cocktails ska bevistas (tack Korea och Pusan för den fina champagnen med violsmak och -färg (sommarens drink?) och tack Mexiko och Guadalajara för den goda Margaritan). Hoppar däremot över finska Lordis trestegspartyraket inför lanseringen av deras skräckfilm (mer om det gissar jag att producent-Håkan kommer att ha att rapportera). Tiden räcker helt enkelt inte till.

Har bara varit här drygt ett dygn men det känns redan som typ en vecka. Lördagen får bli en med Cannesmått mätt tidig kväll (2.00). Söndag morgon 06.40 köper vi bakelse till Nordic Film Market-Lisa, som fyller år. En av många sympatiska oxar i vår festival-crew. I går spelade förresten U2 på röda mattan utanför Festivalpalatset i tio minuter, var det sista jag fick veta i går, innan jag slöt ögonen. Innan filmen U2 3D, komplett med 3D-glasögon, visades. Allt medan Göteborgs programgrupp satt på en pizzeria och åt middag Helt oanandes. Vi hade kunnat få Lordi, vi hade kunnat få U2 – vi valde sallad med varm chèvre. Jävla Cannes. Jag hatar dig! I alla fall just nu.


Camilla Larsson

lördag 19 maj 2007

Sånger från Bollywood (dag 4)


Fredagen har precis blivit lördag och jag har just kommit till hotellet från den danska fest Eva talar om i gårdagens blogg.
Hade goda intentioner om att komma hem riktigt tidigt, men vi vet ju att så länge det finns något kvar i flaskorna vill man gärna stanna kvar på festen.
Flera nya Göteborgare hade anlänt under dagen, nu mötte jag Camilla, Håkan och Karin. Eftersom de bor i Göteborg och jag i Stockholm så blev det naturligtvis lite skvaller om vad som tinat på sistone.
Använde också kvällen till "nätverkande". Tycker det är konstigt att svensk film och polsk dito inte samarbetat särskilt intensivt. Polen har ju en filmisk tradition och en stor filmindustri. Det är inte många mil mellan Film i Skånes studio i Ystad och det polska fastlandet, färjeläget ligger bara en kilometer från studion. Därför placerade jag Polska Filminstitutets chef vid samma bord som Film i Skånes Ralf Ivarsson. Hoppas att det ger resultat i framtiden.
Mina vänner i Tjeckien och Slovakien har en gemensam paviljong under festivalen. På fredagaftermiddagen hade man sin öppningsfest. Thom från Umeå Film Festival och jag gav en födelsedagspresent till Tjeckiska Filminstitutets chef, Jana Cernik. Hon passar alltid på att fylla år under Cannes-festivalen. Hon fick en docka som sjunger Bollywood-sånger. Så nu ser vi fram emot nästa års festival och dockan som framsjunger tjeckiska evergreens.
Efter sedvanligt möte på fredagsmorronen på en en bar som heter "förhandlingarna", fast naturligtvis på franska, såg jag två filmer i huvudtävlingen. Sedan Estlands bidrag i sidosektionen Certain Regard, där Roy Anderssons film kommer att visas på torsdag. Efter det började strulet.
Hade bestämt mig för att se en ungersk film på marknaden, men tiden för visningen angavs i vissa papper som 16 och i vissa som 18. Till slut trodde jag att mig ha fått riktiga uppgifter. Klockan sex stod jag där utanför biografen, men då fick jag lång näsa. Visningen hade varit klockan 4.
Klockan 19.30 skulle jag sedan se en dokumentär om Lindsay Anderson, ni minns han med "If". Jag kommer dit och filmen är inte färdig, visningen flyttad till den 25:e. Då är jag redan på väg hem från Cannes.
Gick istället på en film som är med i huvudsektionen, men utanför tävlan, Boarding Gate av Olivier Assayas.
I Sverige har vi bland annat sett Irma Vep av samme regissör.
I denna thriller som utspelar sig i Paris och Hongkong spelar Asia Argento och Michael Madsen i huvudrollerna. Den senare såg vi bl. a. i Thelma och Louise men det stora genombrottet kom i Reservoir Dogs där han spelade Mr ....? Just det, skriv gärna in och berätta vilken Mr han var. Inga stora priser men äran står på spel.
Tyvärr var det ingen bra film. Mången Hongkong-regissör har gjort samma film, fast mycket bättre tidigare.
Nu är det dags att sova.
Kommer att bli väckt klockan fyra i natt när Kirsten och Onno kommer från München för att inta grannrummet. Så är livet när man är lågbudget i Cannes. Ett litet kollektiv fast inte riktigt som på 70-talet!

Freddy Olsson

fredag 18 maj 2007

En dansk i Cannes

Så melder det danske indslag af programredaktionen sig på blogbanen, så nu er der læsetjek af de skandinaviske sprogkompetencer! Jeg hedder Eva Novrup Redvall og bor og arbejder som filmkritiker og filmvetare i København, men har gennem en årrække hjulpet til med at finde film fra forskellige festivaler til Gbg. Jeg begyndte at komme på Gbg film festival for ti år siden, må det være, og jeg kan tydeligt huske forvirringen, der altid er, når man pludselig står på en ny festival. Hvad og hvor er Draken? Er Chalmers noget, man kan spise? Hvordan kommer man over vandet til Aftonstjärnan? Og hvem er ham fyren, der altid render rundt med hat?
At komme til Cannes første gang er lidt det samme bare i Hollywoodsk skala. Heldigvis har jeg efter fem år på festivalen styr på de fleste kø-systemer og kan et par smutveje og tricks. En dansk kollega er her for første gang i år, og gennem hans øjne husker jeg pludselig, hvor kaotisk, festivalen er, før man vænner sig til vanviddet. Som Roman Polanski har formuleret det: Festivalen er én stor zoologisk have - men hvem kan ikke lide dyr?
Filmdyrene fra hele verden har haft det varmt i Cannes i dag, hvor solen har bagt fra tidlig morgen. Min dag startede som altid hernede med morgenmøde med de andre fra Gbg filmfestival. Vi mødes hver morgen kl. 7.30 og samler op på, hvad alle har set, og lægger planer for dagen. Noget af det bedste ved at være på filmfestival er, at man faktisk ender med at diskutere film. Til daglig ser man en masse film, men tit får aldrig rigtigt snakket i dybden om dem med nogen. Her ser en masse filminteresserede mennesker de samme film, så der er rig lejlighed for at få livlige debatter om, hvad der egentlig er en god film eller ej. Ikke mindst på baggrund af det ofte vidt forskellige antal stjerner og palmer, som de forskellige daglige udgaver af filmbladene hernede kaster i grams. Selv om programmet i Cannes burde repræsentere noget af det bedste filmkunst i verden, er der tit overraskende langt mellem godbidderne, men de dukker op rundt omkring. Og selv om mange kritikere vil mene, at man kan kende en god film fra en dårlig, er der overraskende stor uenighed blandt nogle af de mest fremtrædende filmkritikere i verden hernede, når gårsdagens filmhøst bliver evalueret på print.
Indtil nu er det bedste, jeg har set, en rumænsk film om noget så usexet som en illegal abort. Sådan kan man blive overrasket, når man pludselig sidder til en film, man ikke har de vilde forventninger til, og mærker, at man virkelig bliver grebet og berørt og ser en instruktør og en fortælling træde i karakter.
Denne dags første film var også noget af en overraskelse. Jeg så den franske konkurrencefilm Les chansons d’amour om et ungt par i Paris, der har inviteret et tredje hjul ind i deres parforhold og slås med at tackle det, da en ulykke pludselig vender op og ned på alt. Ulykken kommer som en overraskelse, men frem for alt blev jeg lidt paf, da karaktererne pludselig begynder at synge om deres følelser midt i de dagligdags situationer. Jeg burde selvfølgelig have mistænkt det pga. Titlen og havde jeg læst så meget som en linje om filmen inden, havde jag vidst det, men det går tit virkelig hurtigt hernede, og en del af fornøjelsen er, at film ikke er anmeldt og analyseret sønder og sammen, inden man ser dem. Som fan af Jacques Demy-klassikere som Les Desmoiselles de Rochefort og Les Parapluis de Cherbourg var det en fornøjelse at se, hvor godt instruktøren Christophe Honore får det til at fungere, og filmen er en sød og charmerende sag, som man bliver i godt humør af. Og dem er der ikke mange af i Cannes, hvor man efter nogle dage tit føler, at man har udsat sig selv for alle slags problemer og kriser på lærredet.
Resten af dagens filmdiæt har været ubemærkelsesværdige indslag på markedet, hvor der vises et hav af film i de mange små sale. Her svinger kvaliteten enormt, og man kan finde alt fra artfilm til b-horror, men somme tider finder man en perle i mængden.
Og så er det faktisk lykkedes mig at fange et par solstråler på vej fra palæet til den skandinaviske stand, hvor jeg skulle hente en invitation til aftenens ’danske fest’ med den catchy titel Meet the Danes. Her inviterer det danske filminstitut til danske øl (meet the Danes!) på den skandinaviske terrasse med udsigt til kaoset på Croisetten, og det plejer at være en god lejlighed til at samle op på alt det, andre har set og hørt i krogene. Jeg skal lige se en film mere 20.15, inden øjnene kan holde fri. Og så er der ellers morgenmøde igen i morgen 7.30.
Dagene går hurtigt i Cannes, og når man kommer hjem, blegere end da man kom, kan folk godt undre sig over, om man egentlig har været i det franske. I Cannes trækker mørket. I salene og siden til de kølige aftenarrangementer, hvor man sammen griner lidt af hysteriet og samler op. I’m off!

torsdag 17 maj 2007

Vidare val, forts dag 2

09.58 kände jag mig fortfarande lite besviken över att den utlovade brittiska komedin på grund av ett tryckfel blivit utbytt mot en dokumentär om folkmorden i Darfur. Redan 10.02 var den känslan dock som bortblåst. Filmen är både illa klippt och alltför mässande i sitt tilltal. Men kan den göra skillnad spelar det ingen roll. Film är ett sådant fantastiskt medium för att ge människor en röst – och det är skönt att se någon vilja utnyttja det för att rikta fokus på en pågående katastrof. Det är skönt att möta människor som tror på förändring och strävar bort från hopplösheten hur banalt det än kan låta!

Det är lätt att bli cynisk här. Igår klockan 15.52, satt jag i Palais K. En bra salong på våning fyra i festivalpalatset. I denna jättelika mässanläggning med 18 salonger i oöverskådliga våningsplan och vindlande gångar med montrar, pressavdelningar och lounger, sker de flesta av festivalens marknadsvisningar. Palais K är en speciellt bra salong därför att den har en mittgång. Det betyder extra många kantplatser. De blir alltid upptagna först – för de är enklast att lämna. Som så många andra här är min främsta uppgift att se så många filmer på markanden som det bara är möjligt under de tio dagar jag är här. Det hinner bli många tillfällen resa sig upp och gå. Fick ett sms från en filmande vän i Rumänien där i Palais K. (”Ah Cannes – some get to watch films while others have to make them. Going casting right now!”) Skadad av en särskilt irriterande historia som jag just genomlidit tummade jag iväg ett rått svar om att vissa människor inte borde få göra de filmer andra skulle må bättre av att slippa se!

Idag, efter den sällsynt råa dokumentären från Darfur och – på precis andra ändan av upplevelseskalan – en fantastiskt trevlig lunch för festivalchefer från jordens alla hörn, känns sarkasmerna betydligt avlägsnare. Film kan faktiskt göra skillnad. Och festivaler har egentligen ett enda syfte – att sprida riktigt bra filmer till en publik som kan låta sig inspireras och engageras av dem. Det är långt ifrån allt vi ser här som kvalar in till vår egen festival. Dåliga manus, usla skådespelarinsatser och utmattande intriger är alla fullt respektabla anledningar att sticka i förtid. Det är ju på många sätt absolut hjärtskärande att se fyra personer dyka upp till en visning – bara för att sedan se tre av dem gå inom loppet av en halvtimma. Tyvärr gör det inte filmerna ett dugg bättre. Och tyvärr har jag inte tid att vara den som stannar kvar till slutet av sympati. Men när alla sitter kvar och man vet att man nyss sett något riktigt, riktigt bra, som ingen annan upptäckt ännu – då är det värt precis allt slit.

19.49 har jag köat förgäves till en visning som blev helt full, Marit ska skriva klart en artikel, Freddy har jag inte sett på hela dagen och Eva är mellan visningar. Om sådär två timmar kan vi kanske få lite mat och möjligen ses också. Det har gått snart två dagar, sju filmer och tre möten. Sms-frekvensen är stadigt hög och i morgon ska jag köpa skoskavsplåster! Igen.

Val, kval och vassa knivar


Igår var en bra dag. Helt fri från möten och jag lyckades klämma in fem filmer – och en riktig, sittande lunch! Tänkte komma i säng i god tid också men min nya (lite besatta och möjligen patologiska) vana att föra en sms-logg satte effektivt krokben för det. Måste fatta ett beslut om alla ”jag e klar vid nio, ses då?” och ”jävla skoskav – blir fem sen”, verkligen måste sparas för framtiden? Antagligen inte. Men för rytmens skull är de intressanta. Längden på meddelandena, tidsintervallerna och andelen märkliga stavfel – allt säger något om hur dagarna sett ut. Det är som en dagbok, bara med tidslinje och hjärtfrekvens inritat.

Än så länge är mobilen tyst förutom en uppmuntrande väderrapport hemifrån. 07.23 var det åtta grader, strilande regn och jämn västan. (Tack för det Magnus!) Annars har väl ingen vaknat hemma ännu och vi fyra som är här har redan setts på cafét på hörnet och klarat av frukostmötet vid 08.08.

Marit har sprungit iväg på tidig pressvisning, Freddy likaså. Eva jobbar på sitt hotellrum och jag scannar katalogen innan min första film klockan 10. Idag har jag 192 visningar att välja mellan. Bläddrar fram och tillbaka mellan schema och katalogtext och stryker allt som inte verkar oerhört intressant från 2006 redan i grovgallringen. Stämmer av mot listan över filmer någon i programgruppen redan sett och är nere på ett trettiotal möjliga visningar. Återstår att försöka räkna ut vad som kan vara intressant för publiken i Göteborg…

08.45 och allt känns fortfarande lugnt och stilla utanför hotellfönstret, när jag inser att batteriet på mobilen nästan laddat ur. Panik! Får krypa in under sängen för att hitta ett elurtag och svarar Magnus Telander: "Du e för rar – vi har sol o ca tjugo grader redan. Uppe o jobbar duktigt. Nu får du vara med i min blogg tror jag…"

08.50 piper det till under sängen: "Jag kan gå under före detta festivalmedarbetare och flitig cannesbesökare som numera varje år drabbas av abstinens i mitten av maj. Magnus"

Igår verkade precis alla filmer jag såg involvera råttor i någon form. Det slår mig när jag ålar fram från under sängen igen. De kröp omkring i närbild eller slank förbi i ögonvrån med sina otäcka svansar i sällskap. Någon annan fällde en kommentar i förbifarten om den ökande uppkastningsfrekvensen på film de senaste åren. Överallt en spya. Kanske är det en fråga om vad man råkar få ögonen på? Själv är jag obehagligt uppmärksam på knivar. Det gör mig oerhört ocool i biomörkret. På marknadsvisningarna ska det mycket till för att någon ska röja sina känslor. Med undantaget ”De andras liv” som jag såg här förra året har jag aldrig hört en applåd, aldrig sett någon torka bort en tår och på sin höjd hört någon kväva ett sekundsnabbt fnitter. Själv lyckas jag kontrollera det mesta i känsloväg. Utom rädsla. Pinsamt lättskrämd sitter jag där och hoppar i biostolen. Och så avskyr jag verkligen att se blod. Kombinationen utgör basen till knivfokuset och jag måste kisa mellan fingrarna i rent preventivt syfte så fort ett skarpslipat föremål dyker upp på duken.

Dessutom finns det få tydligare flaggningar än en kniv i bild. Något kommer att gå så fruktansvärt fel. Det kan man vara absolut säker på. Blodvite kommer att definitivt att uppstå och jag kan inte annat göra än förbereda mig mentalt (och fysiskt, med händerna framför ögonen), helt utlämnad åt manusförfattarens godtycke. Jag lovar ingen hackar någonsin morötter i bild utan orsak. Aldrig! Kniveländet finns där bara för att ge en hint om i vilken riktning det barkar. I ett drama får man vara glad om det slutar med ett jack i fingret och skilsmässa – pratar vi thriller finns det bara ond bråd död att se fram emot.

09.28 skickar "Grattis på födelsedagen - vi saknar dig här!" till Nordic Film Markets Cia Edström som är hemma med dottern Alice istället för med oss i Cannes i år. Rusar vidare till förhoppningsvis knivfri brittisk komedi. Lagom start på den här dagen.

Åsa Larsson

onsdag 16 maj 2007

Cannes: Första filmen = första kön



onsdag 16 maj
08.32 Stiger in på caféet på hörnet utanför vårt hotell, mycket nöjd över att vara bara två minuter sen. Passa tider på morgonen är alltid en utmaning. Åsa slinker in strax därpå. Över kaffe, te o croissanter går vi igenom dagens visningar.
08.55 Redan klar med frukosten, men känner ingen stress. Pressvisningen av Wong Kar Wais MY BLUEBERRY NIGHTS börjar inte förrän 10.00.
09.20 Promenerar i sakta mak de få kvarteren till festivalpalatset.
09.21 Ooups! Vad tänkte jag på?! Hundratals journalister köar redan utanför insläppet. De med mest värdefull ackreditering, vit, går rakt in. Men till och med de med rosa får bilda kö. Plebejer som jag själv, som bara har blå ackreditering (den vanligaste bland journalisterna i Cannes – till exempel sådan man får om man som jag representerar en svensk dagstidning som Värmlands Folkblad), får bilda en ännu längre kö. De lägst stående, de med gul ackreditering, står i en liten, förmodligen helt utsiktslös kö.
09.25 Tycker att jag känner igen den brittiske killen framför mig. Läser på hans bricka att det är Damon Wise från brittiska filmmagasinet Empire. Vi var i samma middagssällskap en gång för snart två år sedan vid filmfestivalen San Sebastian.
09.30 Damon känner inte igen mig, men jag hälsar ändå och ger honom två inbjudningar till vår Nordic Film Market-fest på måndag. Han är optimistisk vad gäller kön. Hade det varit fredag, då många franska journalister kommer till Cannes över helgen, hade vi legat pyrt till men idag kommer vi in, gissar han.
09.37 Pratar lite med Damon, läser i dagens nummer av branschtidningen Screen och försöker vara cool, trots att jag hemskt gärna vill komma in. Egentligen är det inte livsviktigt för kommande festival att jag ser den här filmen, eftersom den förmodligen har svensk biopremiär runt jul. Men jag vill så gärna! Börjar göra upp en plan B för dagens visningar, men anstränger mig sen för att inte ta ut nederlaget i förskott.
09.46 Rosa kön går in.
09.47 Första rörelsen framåt i blå kön.
09.55 Damon låter lite mindre optimistisk.
09.57 Fortfarande en bra bit kvar.
09.59 Passerar vakter och säkerhetskontroll som en av de absolut sista. Folk springer förbi mig uppför trappan. Jag förstår inte varför förrän jag kommer in i salongen och ser att filmen redan har börjat. Ljuset släcks, dörrarna stängs och jag står i mittgångens branta trappa bland massor av folk, alla platser är upptagna.
10.00-11.50 Sitter på ett trappsteg i mittgången och ser MY BLUEBERRY NIGHTS.

tisdag 8 maj 2007

Göteborg International Film Festivals blogg startar snart!



Välkommen till Göteborg International Film Festivals blogg. Den 16 maj börjar filmfestivalen i Cannes. Då kommer vår programgrupp att blogga därifrån.