Ett hus för film och traktorer

FilmFest Warszawa 12-21 oktober



Där står den som ett landmärke mitt i staden, Stalins gåva till det polska folket, det stora kulturhuset. Huset är gigantiskt stort, med bland annat 33 hissar. Här ligger också biografen Kinoteka som är huvudsätet för Warszawa filmfestival.
Kände mig lite förflyttad bakåt i tiden eftersom det bl a också pågick en utställning med jordbruksmaskiner i kulturhuset samtidigt med filmfestivalen.
För knappt en månad sedan var jag också i Polen, men då på den nationella festivalen i kuststaden Gdynia.
Där såg jag bl a Andrezj Wajdas ”Katyn”. Har aldrig upplevt en lika stor tystnad under eftertexterna som efter den föreställningen.
Katyn är den plats där Sovjetunionen dödade tusentals poliska officerare 1940, efter det att Tyskland och Sovjet invaderade Polen från var sitt håll. Ett av offren för denna massaker var Wajdas egen far.
När Molotov Ribbentrop-pakten upplöstes så flyttade Sovjet helt resolut datum för massakern ett år framåt och hävdade att den var tyskarnas verk. Det var denna historieskrivning
polackerna tvingades leva med fram till 1989.
Det var enormt viktigt för Wajda personligen men också för det polacken i gemen att denna film blev gjord, och den visas nu också för fulla hus runt om i landet.
Såg jag drygt 20 nya polska filmer i Gydnia så var besöket i Warszawa nyttigt för att få reda på vad som komma skall i frantiden. CentEast kallas den marknad där producenter och regissörer från Central- och Östeuropa presenterar de projekt som antingen redan är på gång eller manuskript som de behöver hjälp med finansieringen för att få i produktion. Men resultatet av den pitchen, som det heter, ser vi i Göteborg först 2010.
När filmåret 2007 i den östra delen av Europa skall summeras så är det ett land som sticker ut. Under ett par år har Rumänien stått i centrum, men plötsligt har Estland ett antal filmer som turnerar runt på festivaler och vinner priser.
Estland var huvudnummer på Bokmässan i Göteborg, jag vill nog sätta en slant på att de också kommer att visa upp sig ordentligt på filmfestivalen. Ett land med 1.4 miljoner invånare har plötsligt skaffat sig en filmindustri. När man talar med estniska producenter så är deras stora problem att de inte har tillräckligt med filmhantverkare, som passare och elektriker. De tvingas importera från Tyskland och Finland.



En av de första jag mötte när jag kom till hotellet i Warszawa var den armeniska producenten Armine Anda. Överlycklig omfamnade hon mig. Några dagar tidigare hade hon fått stöd för ett nytt projekt från vår fond i Göteborg, när hon presenterat sitt projekt på filmfestivalen i sydkoreanska Pusan. Dagen efter skulle hon vidare till turkiska Antalya för att söka stöd där. Hoppas hon får ihop sin finansiering så att vi får se filmen Joan and the Voices förverkligad om ett par år.

Freddy Olsson
21 oktober 2007

Kameratömning/Centralamerika

Arcadiahuset.



Fint Guatemala-hus. Zon 1.


Filminspelning.


Filminspelning.


Sovrumsprydnader à la Ciudad de Guatemala.


Ciudad de Guatemala-köket. Antonio berättar.


Helena är en tavla. Fast på fel håll.

Jury-Cristian och Cinergia-Javier lunchpausar.




By-vy.



Cinergia-bossen Maria Lourdes Cortés och regissören Arturo Sotto.


Ännu mer vulkanturism.


Fattigmansparaply.


Vulkanturism.


Växtlighet.


Intervju med facktidning.


Kaffeodling.

Summa summarum Costa Rica/Guatemala City

Hemma igen efter ett dygns resa. Bland annat innehållandes ett stopp på sydlig amerikansk flygplats, Atlanta, Georgia. De är noggranna amerikanerna. Kan man säga. Och efter att ha hört sanslösa flygplatsskrönor från våra jurykamrater (Thomas, vars väska genomsökts och demolerats, Cynthia, som på väg hem från Sundance blivit förhörd av ett gäng poliser med hundar eftersom hon hade "letat efter något på väggarna på flygplatsen, samt hade dubbla flygbiljetter) var vi lite beredda och lite oroliga över vad Helenas mörkhåriga uppenbarelse skulle kunna leda till. Men det gick förhållandevis smidigt. Helena fick i alla fall en tillsägelse för att hon gick för sakta efter immigrationskontrollen och så kom inte våra två presentöverkast (överräckta under intensiv fotografering ppå Arcadiamötet), skumt förpackade i plastsäckar, åkandes på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Tack och lov hade de fått åka direkt till planet... antagligen luktade på av sprängämnes- och knarkbestar. Det vet väl alla hur tacksamt det är att smuggla saker i konsthantverk. Nu ligger i alla fall överkastet på sängen, som en påminnelse om alla upplevelser på denna mångfacetterade resa.

Slumpartad summering: Det håller på att hända saker med Centralamerika som filmregion – det kommer att ta tid, men det kommer att hända spännande saker. Innehållet i de flesta manus/synopsis – vi plöjde ca 90 stycken – är ofta politiskt, nästan alltid. Clowner är ett ovanligt frekvent återkommande tema (är man, som jag, minst sagt, inte så förtjust i clowner, så blir det ett problem...), dokumentärerna är ofta snarare reportageidéer – den visuella visionen och det poetiska/personliga greppet saknas. Men det finns tonvis med historier att berätta.

Resan resulterade dessutom inte bara i fondrelaterade saker, utan också i fyra potentiella festivalfilmer – tex den imponerande Costa Ricanska El Camino, om en liten nicaraguansk flicka som rymmer från sin incestbenägne morfar, tillsammans med sin stumme lillebror, för att leta efter modern som emigrerat till Costa Rica. Som är ett land med den näst största barnprostitutionen i världen. En visuellt grandios film som nästan utan ord berättar en historia om minst sagt svåra ämnen, utan att skriva på näsan.

Första dagen på kontoret blev det morgonmöte, Guatemala-kaffe och Arcadiakolor. Och fler möten. Nu blir det Filmkonst- och festivalproduktion i full fart. Bara två månader kvar till festivalstart. Och blir det någon mer resa så väntar i så fall Thessaloniki i november eller Tbilisi i december. Men just nu känner jag mig ganska nöjd med Göteborg. Det är ju Filmquiz på respekt i morgon.

Camilla Larsson

Dagens snygging och dagens clown

En fagel med underligt late vackte mig tidigt imorse. Hasandes tog jag mig fram till fonstret och tittade ut i en blommande liten tradgard framfor en av Guatemala Citys lugnare gator. Funderade pa att lagga mig igen men piggnade till nar jag motte blickarna fran Jesus och Hillary Clinton som satt inramade och uppsatta ovanfor min sang.


Det ar var sista heldag i Guatemala och Centralamerika och vi har foljt med vara nyvunna vanner pa Arcadia under deras filminspelning hela dagen. Just nu ar det praktik pa agendan och de medverkande far nu konfronteras med sina produktionsroller pa inspelningsplats. Som vanligt innebar filminspelningen (och Latinamerika) mycket vantan och annu mer kaffe. Men det innebar ocksa att jag kunde vila ogonen pa dagens snygging (som var huvudrollsinehavare i en av scenerna) och pa dagens clown (som var den andra huvudrollsinehavaren).En marklig konstellation kan man tycka men for oss foll den sig helt naturlig eftersom vi varit forfoljda av clowner sedan resans dag 1. Inte mindre an fem stycken har vi mott pa ett eller annat satt under resans gang.



Camilla och jag tackade for att vi hade fatt traffa Guatemalas nya filmgeneration, tog farval av Arcadia och akte till Antigua som ligger 45 minuter fran Guatemala City. Vi mottes av kullerstensgator och en helt annan atmosfar. Hittills har vi blivit varnade for att rora oss ute pa gatorna men nu gavs vi mojlighet att ata ute pa restaurang med Antonio och tva av de yngre formagorna fran Arcadia.

Vi klamde en Gallo (en tupp, inhemsk ol) och at typisk guatemalesisk mat innan vi for hem pa regnets spegelblanka gator i en minst sagt hetskt trafik. Alldeles for kort kanns besoket hos Arcadia nu nar jag ser i backspegeln, samtidigt som kroppen tycker att den varit har valdigt lange. Imorgon paborjar vi resan hemat igen till Sverige och kontoret.


¡Hasta la proxima campañeras y compañeros!

Helena Persson

Next Stop Ciudad de Guatemala

Snacka om fulltecknat schema. Men nu sitter jag antligen vid en dator med lite lugn och ro igen. I Guatemala City den har gangen. Hit kom vi i eftermiddags och blev hamtade av Antonio, min kontaktperson pa organisationen Arcadia, som jobbar med work shops och utbildningar med malet att bekampa fattigdom och vald och kampa for fred, frihet och ratten att uttrycka sig. Men nu gar jag handelserna i forvag. Tillbaka till Costa Rica.

Vulkanen Poas var en upplevelse. Liksom den tva timmar langa bilfarden dit, genom fargrika byar, lummigt grona kaffeodlingar(det ar plocksasong nu och liksom i Sverige kommer plockarna fran andra lander. Har ar det mest Nicas (nicaraguaner) som utfor det harda arbetet.) och regnfuktiga bergssluttningar. Uppe vid kratern var det dimman som dominerade och nagonstans dar nere kunde man hora ljudet fran vattenangan. Men sa plotsligt lattade det som genom ett under - och dar var det manaktiga vulkanlandskapet, mitt framfor ogonen. Costa Rica kallas pais de volcanos (vulkanlandet) och har tolv stycken (om jag minns ratt).



Men snart kallade arbetet igen, sa efter inhandling av vulkankaffe, jordgubbar och macadamianotter satt vi i det lufttomma arbetsrummet igen, den har gangen med mappen for projekt som sokt utvecklingsstod framfor nasan. Fyra timmar och 22 projekt senare hade var nu grymt effektiva jurytrio valt ut inte mindre an sex stycken som skulle stodjas med 5000 dollar var, av vilka tre far sitt stod fran GIFFF (en dokumentar fran Guatemala, en langfilm fran Guatemala och en fran Honduras).

Nojd jury.


Sedan var det bara att susa pa filmvisning (La Noche de los inocentes av var kubanske van Arturo Sotto), cocktailmottagning och barbesok. Kvallen slutade intressant nog i baren pa hotellets egna, med rosaleopardkladda pelare, kasino.

Barbesök. Camilla, Jury-Dario och Cinergia-Javier.




Mottagning.


Helena, Jury-Thomas fru teater-Martha och rosa leopardpelare.

Med torsdagen var sanningens minut inne. Efter att ha sett den nastan fardiga filmen El Camino, som sokte postproduktionsstod for uppblasning till 35 mm, fattade vi de slutgilitga besluten om vem som skulle fa stod och hur mycket. Under det never ending-langa eftermiddagsmotet med hela den sju personer starka juryn blev kulturskillnaderna vad galler motesteknik extremt uppenbara. Cynthia, Thomas, jag och Helena holl pa ett explodera av otalighet medan den latinamerikanska falangen pratade och pratade och pratade. Enades gjorde vi i alla fall till slut. Och fordelade 1,5 miljoner kronor. Pa middagen hemma hos Cinergiabossen Maria Lourdes Cortes upptackte vi att vi med vara kokande hjarnor inte langre kunde prata ett enda sprak pa ett normalt satt. Engelska, spanska, franska, svenska och helt nyuppfuna ord blandades i en marklig kompott. Efter en avslutande Cuba Libre i kasinot varvade i alla fall huvudet ner igen

Fredag morgon: Presskonferens pa San Joses filmhus. Tillkannagivande av priserna med flera av de vinnande regissorerna narvarande. Man blir inte sa lite gratmild nar man ser lyckan i ogonen hos en regissorska (El Camino) som jobbat i sju ar med sin film i standig motvind, och som plotsligt far hora att hon gjort ett mastervark och att hon far 30 000 dollar for att satta de sista bitarna pa plats.

Presskonferenspodiet.


Jury-Cynthia med vinnar-Ishtar.


Jury-Camilla med vinnar-Arturo.


Efter nagra timmar tarfylldes ogonen igen. Efter jakt pa agua ardiente (livsfarlig lokal spritdryck) och en fotobok med dispensadores de cafe (de sma husen dar man mater upp kaffet efter avslutad plockning), samt hysterisk sista-sekunden-packning lyfte planet mot Guatemala. Val har damp vi alldeles forvirrade direkt ner i Arcadiahuset, vid ett bord framfor ett antal unga guatemalteker for vilka det ar en enormt stor grej att vi ar har och overhuvudtaget intresserar oss for att de ska fa chansen att beratta sina historier pa film. Vi berattade om festivalen och fondens arbete och de vittnade om forhallandena i Guatemala. SA fick vi vin och presenter. Har ar vi inhysta i ett hus som Arcadia-Antonio lanat av en van. Guatemala City ar livsfarligt och det verkar inte vara den minsta overdrift. Knappt nagon ror sig till fots pa gatorna (speciellt inte in vissa av de runt 20 stadszonerna) och gor man det sa ska man vara forberedd pa att bli ranad med tunga vapen. En verklighet som ar svar att relatera till.

Imorgon vantar besok pa de work shops som fonden ar med och finansierar. Kanske hinner vi klamma in ett besok i Antigua innan den langa hemresan startar pa sondag fm. Det ar en mycket marklig kansla att resa sa langt och egentligen se sa lite av de lander man besoker, dessutom for forsta gangen. Fast vanta lite, det ar inte riktigt sant. Faktum ar att de manga timmarna i det lilla arbetsrummet pa hotellet i San Jose bjod pa en fascinerande resa genom hela Centralamerika. Fast pa film. Men det racker ganska langt det ocksa.

Camilla Larsson

Home Sweet Home!

Nu är det slut på exotiskt resande. Exakt här, i festivalkontorets programrum, kommer jag tillbringa de närmaste tre månaderna. I går gjorde Andreas (i bild till höger) och jag den första riktiga programmeringen. En liten papptavla med 50 rosa lappar är vår Ingmar Bergman-retrospektiv i sinnevärlden. Andreas har gjort ett hästjobb med massor av telefonsamtal och emailande om rättigheter och filmkopior. Jag glädjer mig som ett barn personligen åt att få se alla Bergmanfilmer jag inte sett förut, på bio dessutom!

GIFFF - en riktig isbrytare

Det var ett historiskt ogonblick nar fondens middag medverkade till att de olika
sektorerna inom Costa Ricas film/kulutvarld samlades vid ett och samma tillfalle. Kulturminister, vice kulturminister, vice handelsminister, filminstitutschef, representanter for en ungdomsvideofestival, ett par tunga regissorer och producenter, Cinergiafolket - och sa vi, jag och Helena. Kulturministern, for ovrigt en oerhort ria och tyckte att buffeln Persbrandt inte varit henne vardig. Jag holl med och sade nagot om Lundells dotter. Hela biten med Micke Rickfors blev dock for komplicerad att ta upp.

I dag tog vi en snabb promenad for att lasa manus utanfor hotellet. Hittade ett hal i vaggenstalle som kandes helt bra. Laste bland annat Rossana Lacayos manus om sexuellt utnyttjande av barn i Nicaragua - en film som var fond tidigare stott med utvecklingsbidrag. Sedan var det dags att springa tillbaka till vart extremt lilla, lufttomma motesrum pa hotellet. Och svettas lite for att komma ett steg narmare vem som ska fa de har priserna egentligen.



San Jose ar en ganska trivsam plats. Fina viktorianska hus (som byggdes nar man forbjod adobehus pa grund av deras kanslighet for jordbavningar) och fula betonghus (som byggdes nar man pa 50-talet kom pa att man skulle modernisera). Staden ar mindre an Goteborg men trafiken ar rejalt intensiv och en fotgangare ar inte vard sa manga colones.

Kvallen startade med presentation av en videofestival for unga och till det ett glas lokal ol. Sedan karibisk middag med hela juryn, samt den kubanske regissoren Arturo Sotto. Rice and beans con pollo. Liten portion, som pa karibiska betyder att en hel familj kan ata sig matt. Nu snurrar huvudet igen och ute regnar det. Eftersom var jurygruppskamrat ska halla foredrag i morgon fm sa har vi andra en liten arbetspaus. Klockan 7.15 gar bilen till en vulkan. Tva timmars resa, lera och regn later prognosen. Mycket ska man sta ut med. Tur att man har (i alla fall ett av) varldens roligaste jobb! Fast det ar grymt trist att missa filmquizen pa Respekt i morgon.

Camilla Larsson

Pusansammanfattning – i bilder

Pusan International Film Festival (PIFF) avslutades i fredags. En genomgång av kameran gav följande bildsvit som en liten sammanfattning av min och Marits fantastiska sydkoreanska vecka.



PIFF Pavillion på strandpromenaden i festivalområdet:


Marit utanför marknadshotellet tillsammans med ende gästande svenske regissör – Johan Kling, som var där med Nordiska filmprisvinnaren Darling:


Utsikt från Paradise Hotel:


Den något anonyma (hiss)ingången till marknadsbiografen Primus:


Våning 22 på marknadshotellet Grand, där Pusan Promotion Plan utspelade sig. Här träffade 35 asiatiska filmprojekt potentiella finansiärer och filmfonder:


Den extremurbana utsikten från samma våning:


PIFF-volontärer slappnar av på en bar efter väl förättat festivalarbete:


Marit i nattligt samspråk med Rotterdamfestivalens huvudprogrammerare Gerwin Tamsma:


Marit igen - nu med Pusan Promotion Plans samordnare, Jiyoon Lim:


En koreansk orkester framför filmmusik på traditionella instrument, på strandscenen i PIFF Village:


Alla de sex pristagarna i årets Pusan Promotion Plan. GIFF-fond-vinnaren, armeniske producenten, Armine Anda trea från vänster:


KIM Hee-ra, son till den koreanske filmlegenden KIM Seung-ho, efter en av Pusanfestivalens traditionella handavtrycksceremonier. Tvåa från vänster Pusanfestivalens konstnärliga chef KIM Dong-Ho:


"Fotografen" (ni ser ju den ojämna kvaliteten) på sponsorgatan i PIFF Village: