Okej. En sista kväll kräver en sista insats. Svenska festen bjöd på ymnigt sillbord och spontansång av Göran Forsmark. Roy berättade att hans största Cannesögonblick var när han faktiskt träffade på Charlie Chaplin (som man har en klar bild av efter imitatören i Harmony Korines film) och sedan blev det Cannes-enlig förvirring angående festen/festerna(?) runt filmen Go Go Tales, av Abel Ferrara. Konstnärligledar-Marit och programkoordinators-Andreas hade biljetter till en fest i en villa i bergen medan VD-Åsa och jag stod på en lista till en VIP-klubb vid strandpromenaden. En film. Två fester? Visst. Cannes i sin fullaste prakt. Och den här gången berodde det på, enligt Orvar S, att det fanns en meningsskiljaktighet mellan produtkionsgänget ochy säljgänget Wild Bunch. Medan jag och Åsa drack champagne med blinkande isbitar ihop med Filmkrönikan-teamet (medan Claudia Shiffer, Jean-Paul Gaultier och allas vår Kylie smuttade i rummet innanför) så hoppade Marit och Andreas hoppborg och fiskade pinuppor ur poolen, i bergen. Ja, filmen i sig handlar om en strippklubb vid namn Paradise och enligt min smak så finns det med en och annan scen för mycket med table-dance-närbilder och sedlar som sticks ner i troskanten. Trots att Willem Dafoe gör en genomgodhjärtad klubbägare som vill alla de hårt arbetande flickorna inget annat än väl. En sista promenad hem längs strandpromenaden, med Jayhawks och Richard Buckner högst i iPoden, sätter fint och effektivt punkt för den här sista kvällen i Cannes. 05.11. Punkt slut, alltså.
Camilla Larsson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar