Vidare val, forts dag 2

09.58 kände jag mig fortfarande lite besviken över att den utlovade brittiska komedin på grund av ett tryckfel blivit utbytt mot en dokumentär om folkmorden i Darfur. Redan 10.02 var den känslan dock som bortblåst. Filmen är både illa klippt och alltför mässande i sitt tilltal. Men kan den göra skillnad spelar det ingen roll. Film är ett sådant fantastiskt medium för att ge människor en röst – och det är skönt att se någon vilja utnyttja det för att rikta fokus på en pågående katastrof. Det är skönt att möta människor som tror på förändring och strävar bort från hopplösheten hur banalt det än kan låta!

Det är lätt att bli cynisk här. Igår klockan 15.52, satt jag i Palais K. En bra salong på våning fyra i festivalpalatset. I denna jättelika mässanläggning med 18 salonger i oöverskådliga våningsplan och vindlande gångar med montrar, pressavdelningar och lounger, sker de flesta av festivalens marknadsvisningar. Palais K är en speciellt bra salong därför att den har en mittgång. Det betyder extra många kantplatser. De blir alltid upptagna först – för de är enklast att lämna. Som så många andra här är min främsta uppgift att se så många filmer på markanden som det bara är möjligt under de tio dagar jag är här. Det hinner bli många tillfällen resa sig upp och gå. Fick ett sms från en filmande vän i Rumänien där i Palais K. (”Ah Cannes – some get to watch films while others have to make them. Going casting right now!”) Skadad av en särskilt irriterande historia som jag just genomlidit tummade jag iväg ett rått svar om att vissa människor inte borde få göra de filmer andra skulle må bättre av att slippa se!

Idag, efter den sällsynt råa dokumentären från Darfur och – på precis andra ändan av upplevelseskalan – en fantastiskt trevlig lunch för festivalchefer från jordens alla hörn, känns sarkasmerna betydligt avlägsnare. Film kan faktiskt göra skillnad. Och festivaler har egentligen ett enda syfte – att sprida riktigt bra filmer till en publik som kan låta sig inspireras och engageras av dem. Det är långt ifrån allt vi ser här som kvalar in till vår egen festival. Dåliga manus, usla skådespelarinsatser och utmattande intriger är alla fullt respektabla anledningar att sticka i förtid. Det är ju på många sätt absolut hjärtskärande att se fyra personer dyka upp till en visning – bara för att sedan se tre av dem gå inom loppet av en halvtimma. Tyvärr gör det inte filmerna ett dugg bättre. Och tyvärr har jag inte tid att vara den som stannar kvar till slutet av sympati. Men när alla sitter kvar och man vet att man nyss sett något riktigt, riktigt bra, som ingen annan upptäckt ännu – då är det värt precis allt slit.

19.49 har jag köat förgäves till en visning som blev helt full, Marit ska skriva klart en artikel, Freddy har jag inte sett på hela dagen och Eva är mellan visningar. Om sådär två timmar kan vi kanske få lite mat och möjligen ses också. Det har gått snart två dagar, sju filmer och tre möten. Sms-frekvensen är stadigt hög och i morgon ska jag köpa skoskavsplåster! Igen.