Den där flygningen in över Nice flygplats är en av mina favoriter. Giren ut över havet och så tillbaka in igen, mot den allt för korta, till Medelhavet gränsande landningsbanan, innan planet mjukt tar mark och man är redo för ännu en festival i Cannes.
Anlände relativt sent i år, fredag kväll, tillsammans med producent-Håkan, programkoordinators-Andreas och marknads-Karin. Efter att redan ha tvingats boka om våra flygbiljetter en gång (tack, Fly Me) var det skönt att Sterlingpiloterna till slut bestämde sig för att inte strejka. Jag älskar Cannes. För att det är vackert. För att man känner massa folk här. För att man vet precis vad som gäller. Var allt ligger, var man bäst hämtar de dagliga screeningprogrammen, var man hittar den billigaste (och godaste) lunchmackan, exakt hur lång tid det tar att gå – och tokspringa – mellan Festivalpalatset och det längst bort liggande Espace Miramar (där Kritikerveckans filmer visas), hur länge man kan stå och hänga på baren Petit Majestic på kvällen, och ändå vara alert på morgonmötet halv åtta nästa dag. I år älskar jag det dessutom extra mycket för att till och med en frusen person som jag själv kan stå utan jacka fram till midnatt, på den första kvällens danska fest på Skandinaviska terrassen, mitt på Croisetten. Det är så trevligt att jag till och med nästan kommer över att jag valt bort bröderna Coens tävlingsfilm No Country For Old Men, till förmån för partyt. Men bara nästan. När Sahlin och Rehlin engagerat rapporterar från visningen och programkoordinators-Andreas och Orvar Säfström, lite senare på Petit Majestic, haussar den som bästa Coen på länge så slår minsann missa-film-ångesten till med full kraft.
Ibland hatar jag Cannes också. Lördag morgon driver hon mig till vansinne. Igen. Springer till nämnda Espace Miramar för att se en film redan 8.30. En film som i stället visar sig gå någon annanstans – nämligen i Salle Bunuel på Festivalpalatset. Springer tillbaka dit och kommer fram, fem minuter för sent, men då är det låst. Palatset öppnar nio. Inga skyltar, ingen upplysning, ingenting. Canneslogik i sin fullaste prakt. Och frågar man i någon informationsdisk så rycker de informerande irriterat på axlarna, efter att de valt att inte lyssna på vad man egentligen säger.
Första dagen blir en hektisk en. Ytterligare två filmer (toppenbra sådana – känns just nu som att programmet håller hög kvalité i år), utöver den missade ska ses, tre fondrelaterade möten ska hållas (vår fond har ju fått säkrad finansiering från SIDA i ytterligare fem år), en SFI-presslunch ska ätas (presentation av ny utlandschef, svenska filmare som deltar i årets festival, Maria Bonnevie som spelar i rysk tävlinsgfilm mm), samtal ska ringas (Nayla, som jag satt i juryn med i Kartago, Guido – Mr Party Liaison från Argentina, som vi träffade i Pusan i höstas, mfl) och ett antal cocktails ska bevistas (tack Korea och Pusan för den fina champagnen med violsmak och -färg (sommarens drink?) och tack Mexiko och Guadalajara för den goda Margaritan). Hoppar däremot över finska Lordis trestegspartyraket inför lanseringen av deras skräckfilm (mer om det gissar jag att producent-Håkan kommer att ha att rapportera). Tiden räcker helt enkelt inte till.
Har bara varit här drygt ett dygn men det känns redan som typ en vecka. Lördagen får bli en med Cannesmått mätt tidig kväll (2.00). Söndag morgon 06.40 köper vi bakelse till Nordic Film Market-Lisa, som fyller år. En av många sympatiska oxar i vår festival-crew. I går spelade förresten U2 på röda mattan utanför Festivalpalatset i tio minuter, var det sista jag fick veta i går, innan jag slöt ögonen. Innan filmen U2 3D, komplett med 3D-glasögon, visades. Allt medan Göteborgs programgrupp satt på en pizzeria och åt middag Helt oanandes. Vi hade kunnat få Lordi, vi hade kunnat få U2 – vi valde sallad med varm chèvre. Jävla Cannes. Jag hatar dig! I alla fall just nu.
Camilla Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar