Fastnat i mobilen – Venedig

Svarta Converse pa vita duken

Liksom i Camillas blogginlagg fran Venedig ar Darren Aronofskys THE WRESTLER en av de filmer det pratas om mest har i Toronto, sarskilt forstas efter beskedet att den vann Guldlejonet i Venedig. Dagens utgava av branschtidningen Screen toppar med att Fox betalade fyra miljoner US-dollar for de amerikanska rattigheterna till filmen. Bast gillade av kritikerna i Screens barometer ar Kathryn Bigelows THE HURT LOCKER, Jonathan Demmes RACHEL GETTING MARRIED och namnda THE WRESTLER.
Men det ar inte riktigt de filmerna som utgor min egen Torontofestival. Jag gar mest pa mindre filmer fran hela varlden, igar var det Irland, Argentina, Frankrike och Finland, idag Polen, Frankrike och Spanien. Bland de filmer som korsat mina spar ar den stora trenden doden och hur livet gar vidare efter den. Mer universellt an sa kan det ju inte bli.
En annan trend ar svarta Converse-kangor. Det kan vara sa att jag ar lite mer uppmarksam pa just skor av detta marke o kulor eftersom jag sjalv just kopt ett nytt par. Men de har dykt upp i tur och ordning pa Javier Bardem i Woody Allens nya film VICKY, CRISTINA, BARCELONA (sedd hemma i Sverige dock), en taiwaneisk tonarskille i WINDS OF SEPTEMBER och i en skoaffar som eftertraktat shoppingobjekt for ungdomarna i irlandsk-svenska THE KISSES. Ar det jag som ar trendig eller ar jag helt enkelt fantasilos som har valt varldens vanligaste skor?

Lidonesisk summering, sort of

Det var ändå lite överraskande att Darren Aronofskys The Wrestler kom in på sluttampen och tog hem Guldlejonet. Visserligen gick snacket om att Rourke skulle få skådespelarpriset, men så blev det nu inte. Min allra sista Venedigfilm blev franska Un lac, som inte alls var rolig att ha med som sista minne. Tur då att det fanns tid för ytterligare en utflykt in till Venedig för ett vid detta tillfälle öppet Guggenheimmuseum. Samt en ganska dålig pizza – men jag var ju tvungen att åtminstone få en enda pizza. Aronofsky berättade förresten på presskonferensen att Springsteenlåten finns med i filmen enbart tack vare Mickey R. Springsteen är ett stort fan av honom och de tu möttes för tjugo år sedan på The Stone Pony i Jersey. Bra låt i alla fall. Bästa film: Gillade Rachel Getting Married, mycket. Bästa mat: Fiskrisotton på Belvedere. Bästa drink: Den väldigt rikliga Negronin på kommunala stranden. Bästa springturen: Den enda. Bästa mötet: En skön pratstund med Amra från Sarajevofestivalen. Bästa shoppingen: Fotoboken Lidollywood. Bästa glassen: Nocciolan på glassbaren vid festivalpalatset.
Har nu utvärderat min lista av sedda filmer och gått vidare i livet. Bokmässan stundar och med den spännande seminarier, presskonferens och fest för affisch och två nya (eg tre, ett är ett dubbelnummer) nummer av Filmkonst. En filmdrinkbok av rang som är ett måste i varje hemmabar! Och Nina Wähäs bidrag till författarstafetten.

Camilla Larsson

Cannes-Hunger i Toronto

Sitter i lobbyn pa festivalhotellet Sutton Place och gor som alla andra filmfestivalsbranschbesokare fran hela varlden i detta rum: kollar min e-mail och bloggar. Andreas sitter tva datorer bort och rapporterar just att THE WRESTLER vann Guldlejonet i Venedig. Eftersom Camilla sag den i Venedig sa ar det inte god festivalekonomi om jag ser den pa nagon av visningarna har i Toronto. Men visst blir man sjukt sugen pa att omgaende se filmerna som hela varlden pratar om, sarskilt som man har chansen.
Igar lyxade jag faktiskt till det och sag - efter att ha sett fyra osedda filmer, nota bene! - den brittiska filmen HUNGER som vann debutpriset Camera D'or i Cannes i ar. Den sags av flera GIFFare i Cannes och har svensk biopremiar i host sa den kommer inte att kunna inga i GIFF-programmet 2009. Men vilken bra film! En av arets basta tycker jag. Den handlar om hungerstrejkande IRA-man i ett brittiskt fangelse i borjan av 80-talet. Men precis som med bra litteratur sa ar det bildspraket som ar attraktionen, inte handlingen i sig. Sa uppfriskande att bli pamind om vad riktigt bra film ar for nagot! Om jag ska rattfardiga min oekonomiska handling sa hjalper en san har film mig troligen att valja battre bland de andra filmerna.
Nu ar det dags for arets forsta fest, en mexikansk pa en adress jag inte har en aning om var det ar. Kanske aven dags for arets forsta taxi.

Mellan skyskraporna i Toronto

Sa var forsta dagen i Toronto avklarad! Efter att igar ha forlangt min fodelsedag med sex timmar genom att resa hit, har jag idag sett fem filmer. Det ar alltid skont att gora en rivstart pa en ny festival sa att man kanner att man kommer nagonstans.
Filmfestivalen i Toronto har vaxt till en av varldens storsta o mest betydelsefulla. Manga amerikanska Oscarkandidater har sin premiarvisning har. Filmprogrammet i ovrigt ar ocksa mycket bra, aven om en hel del just har blivit sett i Venedig av programgrupps-Camilla o -Jannike. Men arligt talat ar staden lite val mycket anonym rastorstad for en lantis som jag. Man traskar runt i en vecka i inomhusgallerior och pa tungt trafikerade gator mellan anonyma brungra skyskrapor. Men som vanligt nar man reser traffar man manga trevliga manniskor som raddar upp det hela.
Som till exempel de kanadensiska vannerna Kirsten och Eric som extremt generost sponsrar GIFF med logi for mig o programkoordinator-Andreas. Det ar skont att bo hemma hos en vanlig familj pa en vanlig villagata som omvaxling till den filmfixerade festivalkontexten bland skyskraporna inne i stan.
Men i morgon ar jag dar igen! Fyra filmer och en mexikansk mottagning star pa programmet.

Mickey och 80-talet

Snart borjar presskonferensen med Mickey Rourke, som ar The Wrestler i Darren Aronofskys film. Under eftertexterna sjunger Springsteen just The Wrestler, vilket skulle ha kunnat vara annu ett exempel pa filmer med Springsteen-musik i den The Boss-antologi jag medverkade i, om det nu inte var sa att den (Springsteenland) redan ar tryckt. Rourke ar fin som den medfarne, 80-talshardrocksdiggande, brottaren Randy, som inte hittar en varld utanfor ringen nar hjartat hotar ge upp. Atminstone inte en varld som vill ha honom. Sweet Child O'Mine med Axel&Co nar han antrar ringen for sista(?) gangen ger dessutom hoga pluspoang i min bok!

Har just mailat min seddalista (so far 32 filmer) till var Toronto-delegation, konstnarlig ledar-Marit och programkoordinators-Andreas som just anlant till den festivalen. Om ytterligare en vecka kommer de, jag och Jannike att tillsammans ha sett runt 100 filmer infor hostens digra GIFF-programmerande. En hel del!

Ok, Mickey vantar.

Camilla Larsson

It's A War Out There

Torsdagen gick i krigets tecken. Morgonen borjade med en spark i magen fran Kathryn Bigelow och hennes Hurt Locker, om en grupp bombdesarmerare i Irak. Testosteronstinnt, spannande och valspelat, aven om plotten och dramarturgin kandes mer an valbekant. Manusforfattaren ar journalist och har rapporterar fran Irak, vilket gor att man tyvarr maste tro pa det man ser... Pa presskonferensen menade Kathryn att den knappa rapporteringen fran Irakkriget ytterligare motiverat henne att gora filmen. Sedan foljde hon Jonathan Demmes exempel och slog ett slag for Barack Obama, som president och raddning. Skadisarna menade att de inte ens behovde agera - enbart REAGERA infor miljon och omstandigheterna och hettan under inspelningarna. Bigelow far forresten ett specialpris har, ett sk "Persol Style Award", till nagon som har stil helt enkelt.... Sedan blev det animerat krig i japanska Sky Crawlers, som mest fick mig att tanka pa Top Gun.... kanske en del pga den Tom Cruise-diskussion vi hade i vart palats sent kvallen fore.

Jonas Odells Guldlejon gick istallet till Mexiko - sa kan det ocksa ga.

Italienska tavlingsfilmen Il seme della discordia stallde in sin stora pressvisning vilket orsakade lite uppstandelse. Den officiella forklaringen var utebliven kopia, den inofficiella att de inte ville forstora galapremiaren pa fredagen med att pressen ev inte skulle "lyda" och skriva om filmen en dag for tidigt... Mest gjorde de sig sjalva en otjanst, for pa den sena visningen vid elva var det en och annan som sov - eller inte kom alls.

Ett bad hanns ocksa med i relativt hoga vagor som signalerade om det askmuller som uppstod senare pa aftonen ungefar samtidigt som en mycket god grillad kyckling blev uppaten i sallskap av en Caprese av rang.

Camilla Larsson

Demme och hans home movie

Ibland ar tiden verkligen relativ. Efter tva dagars semester med cykling Lido runt, bad, glass, lopning, batakning, Venedigflanerande, stangt Guggenheimmuseum, shopping, fantastisk lunch och middag (tack for de vansinningt fina tipsen till Var man i Rom!) samt drink pa Harrys Bar (dar servitorerna tillbringade en stor del av tiden med att vanligt men bestamt be man i shorts lamna lokalen (till mitt stora noje)) sa var det ater dags for festival. Och det kanns nastan som att det har gatt ett ar och allt borjar om igen.

Det var darfor inte dumt att starta om med Jonathan Demmes tavlingsspelfilm Rachel Getting Married, med A. Hathaway i huvudrollen som rehab-tjej i dysfunktionell men anda mysig och konstnarlig familj... Musikalskaren Demme har naturligtvis ocksa fyllt denna fiktion med musik en masse - det spelas praktiskt taget filmen igenom, i bild. Pa presskonferensen efter sade han att malet var att fa filmen att kannas som nagons home movie. Det lyckades. En bra sadan.

Vart hushall har decimerats, Fredrik S har atervant till nordligare breddgrader. Nu ar vi sex vuxna och ett barn kvar i palatset. I morse hade Paola C filmstudio i koket, i sitt tragna arbete for att satta ihop en Bergmancenterpromotionfilm.

Resten av dagen har ett digert schema: polskt, italienskt, spanskt, franskt och kinesiskt ser det ut som. Kanns som man behover klamma in en Bellini nagonstans daremellan!

Camilla Larsson