Lyfta blicken

Jag börjar packa och skriva det här på en och samma gång och tänker att det nog fanns en orsak till att Camilla glömde kvar sin dator här i vårt rum när hon åkte igår. Den räddar mig nu när jag behöver ett soundtrack till Cannes-avskedet. Det är vemodigt att lämna vårt lilla rum trots att det luktar rätt otäckt.

Igår morse när jag vaknade hade all kraft gått ur mig. Plötsligt var alla härliga känslor av galenskap och spänning borta och jag ville bara verkligen, verkligen ge upp och rasa ihop. När jag på ren vilja rullat ur sängen och haltat tre trappor ner till en kopp kaffe började det ljusna lite vid horisonten. Men bara lite. Det är onekligen med blandade känslor jag åker härifrån idag.

Jag längtar efter sömn, men kommer att sakna alla orsaker till att den prioriterats bort. Jag längtar efter vännerna hemma, men kommer att sakna dem som finns här. Jag längtar efter lite ordning och reda i tillvaron igen – men kommer att sakna alla intryck och upplevelser som det innebär att vara på festival!

För två år sedan satt jag på en marknadsvisning och pratade lite med mannen intill i väntan på att filmen skulle börja. Det var det gamla vanliga. Var kommer du ifrån? Har du sett något bra? Visst är det förskräckligt varmt/kallt/blåsigt/fuktigt/välj själv idag? Jag minns inte var han kom ifrån, vad han sett eller vilket väder vi enades om att gnälla över. Jag minns inte ens vilken film det var. Bara att den handlade om en man med ett synnerligen taskigt förhållande till sin far. Jag tyckte inte speciellt bra om den. Men efteråt var min biogranne alldeles skakad. Han hade själv inte talat med sin pappa på tjugo år och var bara tvungen att få prata med någon om det. Det blev ett tio minuter långt samtal om helt andra saker än väder och vind. Han pratade. Jag lyssnade. Sedan skildes vi åt och fortsatte vidare till var sin ny visning. Ibland behöver man helt enkelt få dela med sig och få ett par minuters paus från allt. Ibland går det bara inte att skaka av sig upplevelsen och rusa vidare utan att ha fått ge den lite tid.

Filmerna är trots allt hjärtat i alla det här. Ibland glömmer man det och ser bara trängseln, affärsuppgörelserna, stjärnglansen, slitjobbet och stressen. Men så rätt som det är sitter man där, förundrad, medan eftertexterna rullar förbi och det är som att lyfta blicken lite och titta ut mot Medelhavet medan strömmen av människor väller förbi bakom ryggen på Croisetten. Det är vackert och stort och alldeles nära, hela tiden – man bara glömmer av att lägga märke till det

När jag checkar ut från hotellet idag lämnar jag efter mig ett berg av trycksaker och ett par utslitna skor på rummet. Med mig hem har jag en upprörande dyr bikini som använts en gång, ett par fötter inslagna i Compeed och ett huvud fullt av intryck. En del av dem hoppas jag kunna ta med hem till vår egen festival. Förhoppningsvis kommer någon att känna sig tvungen att stanna upp och njuta av ögonblicket även då.