Orkanen avtar, men moln och regn drar in

Så är den på väg att ebba ut –orkanen i form av världens filmliv som legat parkerad i/över Cannes i nu tio dagar håller snabbt på att avta. Nu skriver vi lördag eftermiddag, och av vår egens festivals mönstring av sammanlagt tio närvarande personer är vi nu bara två kvar – jag själv, och programkoordinator-Andreas.

Igår skedde en radikal minskning av antalet visningar, när Marché du Film – den stora marknaden – började avvecklas. Från att parallelt ha visat filmer på närmare 50 biografer var antalet visningar igår mer än halverat. I dag är det knappt några marknadsvisningar alls längre och själva marknaden är stängd och håller på att monteras ned. Men vi jobbade på och hann se drygt tio filmer igår. Och nu de sista två dagarna håller vi full koll på de sista filmerna i tävlingen och de andra huvudsektionerna.

Men gällande dagens storfilm i huvudtävlingen är det omedelbart dags att utfärda en varning. Lova mig en sak: se INTE Emir Kusturicas nya Promise Me This. Det är värsta högljudda, röriga, dåligt spelade struntbuskisfilmen. Samtidigt vill jag säga att jag verkligen älskar flera av hans tidigare filmer: Zigenarnas tid, När pappa var borta och Underground. När den senare kom mitt under brinnande Bosnienkrig kändes den oerhört relevant och radikal, även om rykten om finansiering från serbiska högerextremister svärtade ner dess eftermäle. Jag tyckte även att Svart katt, vit katt hade sina poänger. Men nu verkar det som den serbiske machorebellen fullständigt har tappat inspiration, idéer och självinsikt. Han orkar bara göra just Svart katt, vit katt, gång på gång med lite variationer. Förutom att den nya filmen nästan genomgående är undermåligt spelad, går den mest ut på att människor och bilar ramlar ned i arrangerade fällor och att folk får slag och saker i huvudet. Efter tio minuter har man sett hela filmen. Det har ryktats i flera år om att Kusturica håller på med en dokumentär om fotbollslegenden Maradona – och den har jag verkligen sett fram emot. men efter att ha sett den här filmen börjar jag tvivla. Kan han verkligen göra bra film längre? Nej, är det någonting kvar som är intressant med Kusturica numera så är det snarare hans musicerande med bandet The No Smoking Orchestra. Jag kan nästan ingenting om musik från Balkan, men av det jag hört så är det i alla fall ett sjuhelvetes drag, och den cover på The Clashs ”Lost in the Supermarket”, som de gjorde för ett par år sedan, är hästlängder intressantare än den nya 100-miljonersfilmen!

Desto roligare var visningen av dokumentären Never Apologize: A Personal Visit with Lindsay Anderson igår kväll. Det ingår i sektionen Cannes Classics, där det förutom gamla klassiker från festivalen ingår ett antal dokumentärer om filmlegender – denna således om den brittiske nydanaren Anderson – mest känd för sitt långa mästerverk If från 1968, om det brittiska privata skolsystemet och med en viss Malcolm McDowell i debuterande huvudroll. I en mindre salong högt uppe i festivalpalatset dök plötsligt ett antal filmprominenser upp i samband med visningen av dokumentären. Självfallet just en grånad Malcolm McDowell, som nu bör vara någonstans i 60-årsåldern, och som är huvudpersonen i den här dokumentären. hans karakteristiska röst som är intakt får mig alltid att tänka på A Clockwork Orange, och han visade sig vara en mycket sympatisk brittisk herre med svart, drastisk humor. Dokumentären bygger på ett scenframträdande som McDowell gjort om Anderson. Förutom McDowell fanns också regissören Stephen Frears där på scenen och så självklart regissören – filmmångsysslaren Mike Kaplan. Ute i publiken presenterades också ett antal filmprominenta personer – kritiker, professorer och andra – som jag själv aldrig hört talas om. Kvällens största applåd fick dock filmnörden Quentin Tarrantino, som plötsligt satt där mitt ute i publiken. Visserligen på reserverad plats, men utan avspärrningar och biffiga livvakter. Också i den här starkt sorterade tillställningen, där ackrediteringskortsfärger, säkerhetsvakter, staket och poliser oavbrutet differentierar människor i olika hierarkier går det att uppnå närhet till stjärnorna. Tarrantino blev visningens mest fotograferade person och log gladeligen åt alla möjliga håll – då åkte självklart festivalens lilla digitalkamera också fram.


De senaste dagarna har det varit drygt 30 grader varmt och stekande sol på dagarna, men idag är det första dagen, sen jag anlände som det varit molnigt, och det har t.o.m. kommit några korta skurar, men varmt är det fortfarande. Kan vara skönt för alla människor som trötta ska släpa sig härifrån med sina stora packningar. Sedan igår ser man människor överallt med sina resväskor. I morgon packar även Göteborgs Film Festival sig härifrån, men innan dess får ni en sista Cannesblogg från Andreas.

Au revoir!