Grafisk rensning a la Lido

Det varmfuktiga 35-gradiga sommarvadret som tog emot mig, lamnade igar kvall och i morse plats for kyla och regn. Som nu har forvandlats till ett slags varmljummen host i stallet. Behagligt saledes. Morgonen borjade med en tontig Scarlett Johansson-film om en nanny pa upper east side - The Nanny Diaries. En standigt trulig Scarlett raddade inte den filmen, om man sager sa. Rusade istallet till presskonferens med George Clooney - i Venedig med filmen Michael Clayton. Och, ja, Clooney ar faktiskt annu snyggare i verkligheten an pa film. Hur nu det ar mojligt. Har faktiskt svart att tanka mig att nagon kan kla battre i svart kostym och svart skjorta an just George. Dessutom ar han smart, duktig, rolig och vanlig. Rubbet med andra ord.

Forutom att Venedig ar bra pa de flesta satt och ligger perfekt i tiden for att leta film till var egen festival sa ar de ocksa bra pa att programmera. Pa nagot satt finns det alltid pauser for en kaffe, en lunch, eller som idag - en springrunda pa strandpromenaden (nu mest med Red Hot Chili Peppers i lurarna, ett extraknack som korrlasare av nya Anthony Kiedisbiografin har inneburit RHCP-revival och en marklig langtan till Kalifornien for min del), precis intill sanddyner och rullande vagor. Tog mig nastan anda upp till ena toppen av on och dar ar det rena landsbygden i blek fargskala. Pa vagen passerade jag bla en liten fin ostron- och vinbar, ett sadant dar stalle man ser pa film, perfekt for forbjudna moten. Kandes bra att rensa hjarnan fran allt vald och sex. Det ar en mycket grafisk festival som pagar har i ar. Lido ar for ovrigt som en charterresa pa 60-talet, tanker jag mig, i kanslan. Pastelliga badhytter, ljus sand och en behagligt avslappnad stamning. Trots att man ganska ofta glommer bort att det pagar badsemester femtio meter fran festivalpalatset.

Jannike tillbringade gardagen med att dinera med Ang Lee-sallskapet och ett par minuter idag med att ta ett glas vatten med Kenneth Branagh - bagge har ju varit gaster pa Bergmanveckan. Bergman och Antonioni har forresten fatt sig ett rum tillagnat har pa tredje vaningen i palatset. Med varsin bild fran Venedigs arkiv och varsin vepa med de filmer de visat har uppraknade. 17-12 (13 om man raknar en teateruppsattning) Antonioni. Bergman fick aldrig nagot Guldlejon, men val ett karriarslejon 1971.

Filmskorden har varit god, forutom nannyn blev det belgiskt, amerikanskt, och amerikanskt. Halsade snabbt pa festivalchefen Marco Muller (som var min jurykompis i Tunis forra hosten) pa den ena visningen (tack Marco for att du vinkade ner mig pa en toppenplats bredvid regissor och team...) Lamnade just Paul Haggis (Crash) In the Valley of Elah, med en knackande bra Tommy Lee Jones i huvudrollen. Aven Haggis vander blicken mot Irak och nu vore det val tusan om en enda amerikan tycker att det dar kriget ar en god ide.

Camilla Larsson

It's a Dirty Job, men nagon maste ju faktiskt gora det

Det var inte helt latt om hjartat som jag klev pa planet pa Landvetter igen tre dagar efter en skakande landning fran Sarajevo. Faktum ar att Austrian Airs inflygning over Goteborg skramde bade, normalt helt flygoradda, Asa och mig ratt rejalt. Dessutom demolerade de min vaska. Dessa osterrikare... Men, men, KLM tog mig till Venedig via Amsterdam pa ett foredomligt satt sa nu sitter jag har i pressrummet och skriver pa dator utan prickar igen.

Efter framkomst och flygbat blev det att springa direkt in pa Ang Lees tavlingsfilm Lust, Caution, som ju stallt till det i USA pga sina explicita sexscener. Och visst, ingen kan saga det battre an Ang gjorde sjalv pa presskonferensen idag, nar en journalist fragade om de "gor det pa riktigt" i filmen. "Har du sett filmen? Varfor fragar du da?", blev svaret. Efter denna heta potatis sammantraffade jag med Venedigveteranen, tillika da och da medlem i var programgrupp, Jan Lumholdt, AKA Festivalmannen. Vi at ost och pratade just festival, bla Manoel De Oliveira, en valdigt gammal man som aterigen ar i Venedig med ny film.

Boendeformerna fortsatter att vara, lat mig saga intressanta. Har delar jag svindyr lagenhet, ett stenkast fran palats och allt, med Jannike Ahlund (just det, var gamla boss som stannat kvar i programgruppen, tack och lov), Eva af Geijerstam, som ar har for DN och sa Stig Bjorkman, som kommer imorgon och far dubbelrummet. Sjalv sover jag pa en smal, men skont hard soffa i vardagsrummet, lite ihopkrupen, sadar.

Det ar en 100% manlig tavling i Venedig i ar. Men a andra sidan haller de alltid just den flaggan hogt. Men det ar en skon festival att vara pa, allt ar latt och smidigt och man kommer in pa visningarna i sista sekund, vadret ar bra, det ar vackert, och sist men inte minst: Kaffet ar gott. Den har gangen reser jag for att se film, basta! Har en vanlig pressackreditering och blir inte bjuden pa nagot, har inga moten, prisutdelningar mm. Nackdelen ar att man far transportera sig och losa sitt boende sjalv, och den mesta fodan. Fordelen ar att man inte ar papassad och att man far se film precis hela tiden. Idag har det hittills blivit fyra filmer och en presskonferens. Efter en snabb middag stundar de Palma, den har gangen i Irak.

Det pratas om ett starkt, kandistatt (sa har langt Jude Law, Keira Knightley, K. Branagh, Ang Lee, Scarlett J, George Clooney mfl), program i Venedig i ar och att man gor allt for att sta emot nykomlingen Rom. Hoppas det stammer. Vore synd om den har gamla damen skulle forlora striden mot en ettrig barnunge!

Camilla Larsson

Bildbevisen

Camilla på Wiens flygplats.


"Utsikten" från Camillas rum.


Kuddhäng för festivalgäster.


Åsa på festivalcentret.


Franz Ferdinands bro 2007.


Bloggning pågår i Hotel Bosnias mediecenter...


Hastig paus.


Rotterdams Marit, Camilla och Bengt Toll.


Steve has entered the tent.


Sarajevo by night.


Jury och vinnare.


Utomhusvisning sponsrad av känt ölmärke.


And you know it's over when the fat lady sings.

The Heart of Sarajevo

It ain't over til the fat lady sings, sags det ju. Precis sa tankte vi, minglade pa avslutningsfesten, lyssnade pa den riktigt bra bosniska orkestern, som traditionsenligt spelade, till en borjan med en tom plats och en ledig mikrofon. Den feta damens. Men sa kom hon och tog över tillstallningen helt med sin rost och totala, barska narvaro. Sen var det över – åtminstone for oss. Vi drog hem mot den har sista natten på hotel Bosnia och struntade i att Steve Buscemis sons band skulle spela senare på festen – ev på rockklubben, som jag bevistade natten innan, när festival-Amras mans band agde scenen.

Precis som Asa skrev sa var det min premiar pa utomhusarenan har mitt i Sarajevo, som jag hort sa mycket om, tidigare i kvall. Jaklar vilken stamning att sitta med nagra tusen manniskor mitt i stan, med halv raserade, men ack sa fina hus runt omkring. Med gult ljus i vissa fonster och en sammetsmjuk, fuktig varme. Och sa Heineken, forstas. Har ar de inte radda for att skylta med sina sponsorer. Arenan heter Heineken Open Air och de andra stora heter tex Coca Cola och Avangard (cigaretter, som det bjuds friskt pa). Och Milka - Ulf de har en jattestor Milka-ko har! Men det ror de hem, utan problem. Michael Moore, sa for ovrigt, efter att han berattat en historia om hur han gjorde ett tv-inslag om Bosnien 1994, att det var den vanligaste staden han nagonsin varit i, med en film. Och sa ar det har. Valdigt hjartligt.

Prisutdelningsceremonin, ännu tidigare, bjod bland annat pa juryordforanden Jeremy Irons (den ende som lyckades med konststycket att formedla vartenda ord till publiken), Juliette Binoche (som spelar bosnisk kvinna i en festivalfilm), Steve Buscemi (som fick hederspris och ar mangarig van till festivalbossen Mirsad) och sa MM da forstas. Skon, avspand, men anda hogtidlig ceremoni och silver-Sarajevo-hjartan, desigande av Agnes B, till vinnarna. Nu har man verkligen borjat langta till var egen nasta festival (som har mycket att leva upp till, eftersom den 30:e var sa osannolikt, oerhort trevlig, bade framfor och bakom kulisserna).

Men innan dess shoppade vi (nej, jag...) mer lokal design, hade moten med mansudoktorer och bokmassan i Frankfurt (vi ses forresten snart i festivalmontern pa var egen bokmassa i Goteborg!), kollade halvbra ungersk film i videorummet, drack kaffe pa festivalkontoret och lunchade med var egen bosniske programmerare Ajan, aven kand fran filmvetenskapen i Goteborg. Och fick lysande idé till den dar D-uppsatsen i filmvetenskap, som jag ju faktiskt ska skriva ihop endera dagen. Ajan ar fodd i Sarajevo (lämnade stan under kriget) och tog oss till en restaurang pa berget ovanfor staden. Vidunderlig utsikt, sallad med fantastisk ost, bosniskt vin och - saklart - grillat kott. Kottoverdos ar bara fornamnet (basta kottet var nog den italienska tagliatan under jurymiddagen pa La Vinoteca, som sags vara en av de basta krogarna i stan) pa den har vistelsen. Pa vagen upp passerade vi mangder av "kyrkogardar" med mangder av gravar. Under kriget gick det inte att ta sig upp pa bergen dar man egentligen ville begrava sina doda - man fick i stallet hitta plats dar det fanns, på sluttningar, i parker, mm. Tank er Slottsskogen full med gravstenar.

Det har ar en marklig, fortrollande plats. Det ar fortfarande 37 fullkomliga grader och forsta intrycket kvarstar. Ny favoritstad, alltsa. Nu kan jag antligen sluta att grama mig over att jag liksom aldrig kom till Prag i tid. Jag kommer ju alltid att ha Sarajevo. Snart gar taxin till flygplatsen. Den dar kulan Red Bull(!)-glass hann vi inte med, den far vanta till nasta ar. Forutom en massa bra kontakter och en lyckad Cinelink-insats med var fond har jag i alla fall en serbisk kanonfilm (med temat "återvanda", som for ovrigt var vanligt forekommande i programmet) med hem i bagaget. Val hemma igen ar det bara att packa om vaskan igen (om inte den nyinkopta, och relativt omsorgsfullt packade, korsbarshonungen eller ortspriten har lackt ut). Pa onsdag aker bade den och jag till Venedig.

Camilla Larsson

The kindest festival of them all

Helt arligt ska det val erkannas att det den har kvallen inte enbart sankts en kula citronglass. Vi har en avslutningsfest i ryggen och fyra timmars somn att hoppas pa innan taxin till flygplatsen kommer i morgon (idag) bitti.

Det har delats ut priser och Camilla har premiarat pa Sarajevo filmfestivals utomhusarena med Michael Moores "Sicko". Saga vad man vill om filmen, men han ar anda en stor retoriker, Michael Moore. Faktiskt stor i ordets alla bemarkelser. Helt klart tva ganger sa stor som festivalchefen Mirsad Purivatra. Det kunde vi konstatera da han levererade ett tal som engagerade publiken sa till den milda grad att de stod upp i bankarna och appladerade, denna varma sommarkvall.

Och saga vad man vill om de medel Michael Moore tar till for att presentera sitt budskap. Det varsta man kan anklaga honom for ar val anda att han kan verka en smula naiv. Men nar han sager att en matt, frisk, valutbildad och trygg befolkning ar det varsta hot varje regering kan hoppas pa sa ligger det anda nagot i det. Och filmen bjuder pa en pa en och samma gang galen och underhallande sensmoral som ar svar att argumentera emot. Hjalps vi at blir varlden helt enkelt battre. Det ar ju anda en obestridlig sanning. En som jag tar med mig harifran denna den kanske vanligaste festivalstaden pa jorden! (Gbg oraknat forstass...)
/Asa

Picking and choosing in Sarajevo

Igar natt kom jag (och min irriterande kansliga rygg) hem strax efter midnatt. Jag var redo for blogg, men parkerad vid hotellets enda dator satt fortfarande samme filmmakare som hackat dar nar jag gick, flera timmar tidigare. Antingen ar han rent oerhort flitig. Eller ocksa bara valdigt svag pa skrivmaskin. I vilket fall som helst hade han precis missat utdelningen av arets Cinelink Awards - och darmed Camilla och mig pa scen ikladda lokaldesignade, nyinkopta kreationer.
Notera har garna att foljande projekt fick motta priser:
* First of all Felicia (Rumanien. GIFF-besokare fran 2007 minns kanske fantastiska Paper will be blue? Har aterkommer manusforfattaren Razvan Radulescu tillsammans med Melissa de Raaf med ett nytt supermanus!)
* Donkey (Kroatien. Vi visade Antonio Nuics debut All for free i ar, det har ar hans senaste projekt.)
* White white world (Serbien. Oerhort lovande projekt av Milena Markovic och Oleg Novkovic, som vi lar fa se mer av i framtiden.)
Ett specialpris gick aven till Ingmar Bergman-prisnominerade Agnes Kocsis (Fresh Air, GIFF 2007) och hennes nya projekt Adrienn Pal.
Ocksa vart att lagga pa minnet kan vara att Camilla pa grund av sin makalost snygga klanning i gnom-rott+gront, mojligen kommer att tvingas citera Elaine Benes nar bilderna fran festen publiceras... Is that a nipple I see?!
Har har annars hettan i ett slag forbytts i ljummen host, efter ett spannande askovader igar. Det gor dock absolut ingen skillnad i mitt rum, som nu narmast kan liknas vid en termos - bade i storlek och funktion. Anda kanner jag mig markligt fast vid Hotel Bosnia. Mes sina vinklar och vaningar och vrar ar det narmast en karaktar bland de andra har i Sarajevo. Jag har ocksa precis lart mig hitta till mitt eget rum. Det ar bara att ta tva trappor upp, ga vanster dar mattan inhandlats direkt fran The Shining-inspelningen, passera Camillas ventilationsschakt, ga ner for en halvtrappa och leta upp en Professor Balthazar-skylt i orange. Dar ar hemma. En natt till.

Ps.
JERRY: Did you look at look at this picture carefully?

ELAINE: Carefully?

JERRY: Because I'm not sure and and and correct me if I'm wrong but I think I see ... a nipple.

ELAINE: What?

JERRY: Here. Take a look. What, what is that?

ELAINE: (gasps) Oh my God! That's my nipple.

JERRY: That's what I thought.

ELAINE: That's my nipple. My nipple's exposed. I sent this card to hundreds of people! My parents. My boss. Uh, Nana and Papa.

JERRY: DIDN'T YOU LOOK AT THE PICTURE?

ELAINE: Oh God I didn't notice. Oh, what am I going to do? You know your whole life you go through painstaking efforts to hide your nipple and then BOOM, suddenly hundreds of people get their own personal shot of it.

In i turbulensen/The Heat Is On

Det har ar den trettonde filmfestivalen i Sarajevo. Goteborg Film Festival var med och stottade fran borjan, med Ship to Bosnia, var lill-fond CineBosnina, mm, Darfor ar det extra roligt att vi ar tillbaka med ett riktigt pris igen. Festivalen har etablerat sig med rekordfart och vuxit enormt i betydelse, speciellt med tanke pa under vilka omstandigheter de har arbetat under. I ar bestar den av 13 sektioner, 175 filmer (varav 16 varldspremiarer), 500 journalister, 400 branschmanniskor och 600 gaster (tur att Harmony Korine stallde in sitt publika samtal med Agnes B, eftersom vi annars just hade missat det...) Cinelink, det nystartade Talent Campus.

Framganskonceptet heter: satsa pa din egen region!!! Precis som var egen festival har fokuserat pa Norden, och faktiskt varit en forebild, satsade Sarajevo tidigt pa Balkanomradet, lat sin stora tavling vara regional och satte igang Cinelink, den co-production market med projekt fran regionen som sčker samfinansiarer och partners. Det ar alltsa dar Asa och jag harjar omkring. Praktiskt gar det till sa har: Varje filmprojekts representanter sitter vid ett bord och sa vandrar vi andra, fonder, producenter, finansiarer mm runt, och pratar vid borden i max 25 minuter. Ett slags professionellt speed-dating, helt enkelt. Det som ar dessutom ar bra for festivalen ar att, aven om var fond inte kan stodja alla projekt, sa kan vi i alla fall redan tidigt nosa upp kommande bra filmer som vi kan charma hem till er besokare i Goteborg. I dag speedade vi tio ganger (Bland annat med Agnes Kocsis som tavlade i var Bergmantavling och Hrvoje Hribar vars forra film var med i var sektion Under Construction)och ikvall ar det dags for jurymiddag, dar vi tillsammans med bland andra Rotterdam-Mareet och Cannes-Georges ska bestamma vem som far Cinelink-priserna har i ar. Sedan blir det bulgarisk fest.

Som alltid i dessa sammanhang blir man alldeles uppochnervand av alla dessa historier och passionerade manniskor. Det ar latt att ge sig in i de olika manusens varldar och leva med. Turbulent varre i skallen alltsa. Speciellt nar manusen dessutom ar sa visuellt tilltalande att vila ogonen pa, med tanke pa alla vackra tecken som forekommer, i till exempel kroatiskan. Tur att man kan lugna ner sig med ett glas fran nagon regional vinproducent, en vara som alltid bjuds pš balkongen har ute kl fem. (Annars blir Asa och jag alltid bortkorda fran balkongen sa fort vi narmar oss - det ska stadas, stallas iordning, stallas i oordning, vad vet jag...)

Trivselfaktorn har inte minskat sen igar. Det ar nagot med folk harifran som gor att vi svenskar gar bra ihop med dem - ett slags varm och direkt barskhet. Och skon stil. Och sa har de manga hal i vaggen-stallen. Och en underskon Ingrid Bergman pa arets festivalaffisch!!! Och 37 grader varmt. I morgon ska temperaturen ga upp ytterligare. Alla gar omkring och stonar utom jag. Efter en totalfrusen sommar kanns det antligen skont i kroppen.

I morgon far vi tid att titta pa film, start klockan tio med en serbisk premiar: Huddersfield. Och ja, Asa har ont i ryggen - sangen var osannolikt kort. Bildbevisen drojer dock - annu har vi inte lyckats fa Asas dator och det tradlosa natet att samverka for allas vart basta.

Camilla Larsson

Hot Spot Hotel Bosnia

Det ar varmt i Sarajevo och har kryllar av knepiga tecken - dock saknas de typsvenska prickarna, sa ni far halla till godo med rena a:n, a:n och o:n i denna bosniska blogg.

Om man far lov att borja fran borjan sa ar det har rent estetiskt annu inte nagon hojdarresa. Det startade redan pa planet hit. Dar var det inte ett dugg varmt. Dock hade mannen brevid oss fatt for sig att det ar ok att kla om till alltfor korta, beige cityshorts och visa sig offentligt. Det ar det inte. Alltfor korta, beige cityshorts ar en vederstygglighet som borde forbjudas pa alla offentliga platser. Det ar en ren och skar sanning, om nu nagon nagonsin inbillat sig nagot annat. Kombinerar man sina alltfor korta shorts med sportiga sandaler av skinn har man ju alldeles forlorat vettet. Det hade var plangranne gjort. Liksom arkitekten till det hotell vi nu bor pa och bloggar fran. Bildbevis kommer att anforas. Camillas rum saknar alldeles utsikt - men har tva sangar. Mitt rum saknar just precis allt - utom utsikt. Det ena tar val ut det andra far man tanka, och samtidigt passa pa att vara glad for det lilla. Som att det ar valdigt varmt har i Sarajevo.
//Asa Larsson


Varmt, ja! (Sakert trettio grader och varmare ska det bli - jag bunkrar och sparar till den hemska vintern). Och oerhort vackert. Mitt forsta besok har har genast gett mig en ny favoritstad. Uttrycksfull och stamningsfull, helt enkelt. Fast det kanns som det ar tredje besoket faktiskt, har i princip statt med bokade biljetter tva ganger innan, men fatt stalla in av valdigt praktiska skal. Asa och jag ar alltsa har pa Sarajevo filmfestival for att representera var fond, traffa tio ivriga producenter och manusforfattare och tillsammans med de andra jurymedlemmarna valja ut de tre som ska fa pris - ett av dem vart pris, SEK 100 000. Efter ankomst och lite balkongmingel pa festivalcentret hade vi fondmote med var egen fondordforande Bengt Toll (senast hade vi mote i Cannes, det ar sa svart att fa till det med honom i Goteborg) som berattade att han just stott pa nagra festivalgaster fran Umea, som suttit pa en restaurang dar dar rokgranater plotsligt borjade dimpa ner. Da blir man fortfarande radd i Sarajevo - det blev de i alla fall. Aven om det bara visade sig galla nagra som vanligt galna fotbollssupporters. Men kulhal i husen och en markligt oansenlig bro, dar Franz Ferdinand en gang, med kanda foljder, blev skjuten av en kand Princip, vager tungt det ocksa. I morgon stundar tio intensiva moten, sa nu ska vi ploja de sista manusen. Forhoppningsvis far vi under morgondagen ocksa tid for en paus i festivalcentrets makalost lockande, rosa, nej skara, kuddrelaxpodium. Ser redan fram emot det. Samt att se hur Asa ska fa plats i sin valdigt korta, vaggfasta sang.

//Camilla Larsson

En tom stol

Lilla Filmfestivalen i Båstad 1 – 6 augusti 2007

1996 startade Bo Widerberg Lilla Filmfestivalen i Båstad, i år var det Ulf Berggren som invigde festival nummer 11.
Framför den ridå som en gång satt på biografen Fågel Blå i Stockholm, men nu alltså hänger på Bio Scala i Båstad, stod en tom stol. Samma stol som Ingmar Bergman satt i när han för 20 år sedan inledde den maratonvisning av hans filmer som sedan pågick varje måndag i 12 år på Skeppargatan i Stockholm.
Lilla Filmfestivalen är en väldigt speciell blandning av högt och lågt, av förhandsvisningar på storfilmer och konstfilmer som normalt aldrig kommer utanför konsthallsdörrarna. Så ägnades t.ex. hela första dagen åt amerikansk undergroundfilm och den sista åt Wang Bings nio timmar långa ”West of Tracks” om vilka konsekvenser Kinas centralstyrda ekonomi fått för den enskilda individen. Kinas tigerekonomi har också förlorare, när industrin läggs ner så finns ändå blyförgiftningen kvar i kroppen. En mycket modig film som bara kan spridas inofficiellt men på den vägen kommit upp i 400 000 kopior. Filmen har bland annat uppmärksammats vid filmfestivalen i Berlin.
I år hade jag ett speciellt intresse när årets Bo Widerberg-stipendium skulle delas ut. Under falska förespeglingar hade jag fört pristagaren till Båstad. Jonas Selberg Augustsén hade inte en aning om att han skulle få priset. Eftersom jag producerar hans filmer så var prisutdelningen också en speciell händelse för mig. Hoppas att vi blir klara till Göteborg med ”Trädälskarna” som klipps just nu.
En dag ägnades Ryssland och hedersgäst var Marina Tarkovskaja, syster till Andreij Tarkovskij. Henne bok ”Skärvor av en spegel” har just kommit på svenska. I och med det kan vi få ytterligare en inblick i syskonen Tarkovskijs barndom som ju brodern berättar om i ”Spegeln”
Bland de ryska filmer vi fick se kan nämnas ”The Ugly Swans” av Konstantin Lopusjanskij. En dystopi om följderna av klimatförändringarna skriven av bröderna Strugatskij, som också skrev ”Stalker”. I Göteborg har vi av Lopusjanskij tidigare sett ”Brev från en död man”.
”De första på månen” av Aleksej Fedortjenko kommer på svenska biografer i höst. En mycket rolig film som gjort att historieskrivningen när det gäller rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA tvingats skrivas om. Filmen belönades med dokumentärpriset i Venedig 2005.
Festivalen i Båstad har ett antal trogna vänner som återkommer år efter år, där samtalet slutar första året tar det vid så fort nästa festival är igång. I denna samling återfinns bland andra Jan Troell, Erik M. Nilsson och Janne Lindkvist, filmare som gått vägen via SVT och biograf. Men här finns också en annan generation som gått en omväg till filmen, via Konsthögskolorna. Petra Bauer visade sin nya film ”Rana”, om en muslimsk flicka i Malmö som blev gravid vid tretton års ålder. Via intervjuer med inblandade myndigheter och samtal med andra unga muslimska kvinnor bygger hon upp ett scenario som vi som tittare tvingas ta ställning till. Bilderna i filmen är mycket stillsamma, kanske provokativt stillastående. Regissören vill inte förföra oss. På det sättet tvingas vi tänka själv. Ett ovanligt förhållningssätt i vår värld nedlusad med rörlig bild.
Lilla Filmfestivalen tror jag är unik på så sätt att här är det lika angeläget att gå över till församlingsgården och diskutera vad vi just betittat som att rusa in på nästa film. Här är mötet kring filmen inte sekundärt utan en del av upplevelsen.
Och så fick vi badväder…

8 augusti 2007

Freddy Olsson

Alla Bergmans filmer på bio!

Det är märkligt hur överraskad man kan bli av att en 89-årig människa dör. Men så kändes det när min arbetskompis Ulf vidarebefordrade TTs sms om att Ingmar Bergman hade gått ur tiden. Det var måndag den 30 juli kl 10.56 och jag stod och diskade i min mammas kök i Värmland. Jag blev just överraskad, bestört och ledsen, trots att jag aldrig egentligen träffade honom, bara hörde honom tala om sina filmer på fjolårets Bergmanvecka på Fårö - en magisk upplevelse.
Festivalens redan offentliggjorda planer på att fira vår hedersordförandes stundande 90-årsdag med en hejdundrande retrospektiv, blir nu i stället en postum hyllning till en av världens största filmskapare.
Igår satt jag och programkoordinator-Andreas och gjorde en preliminär programmering. Det kändes fantastiskt roligt! Det ska bli så kul att få se alla de här mästerverken på bio! Och det är minst lika kul att kunna göra de okända titlarna tillgängliga.
Vi börjar troligen redan den 1 januari och kör tills festivalen är slut den 4 februari, så det är läge att bli tillfällig göteborgare för alla som inte redan bor här! Sen får vi se om alla vi som ser filmerna till slut blir lika deprimerade som The Guardians skribent Joe Queenan, som såg 38 Bergmanfilmer i rad i vintras. Läs hans raljerande men kärleksfulla rapport här: http://film.guardian.co.uk/features/featurepages/0,,2039382,00.html