Okej, det är lika bra att få det avklarat direkt. Jag är en förskräckligt inbiten Joy Division-fanatiker. Postpunkens Pantheon-band, som existerade några korta år i punkens svallvågor 1977-80. Jag var knappt 16 år när jag första gången hörde dem, något knappt år efter att sångaren Ian Curtis tagit sitt eget liv i maj 1980.
Musikintresset bara växte och växte för min del, och via den hittade man andra kulturyttringar. I intervjuer med den erans band kunde man läsa vad de inspirerats av – Kafka, JG Ballard, Burroughs, Velvet Underground, Stooges och så massor av film förstås. Tarkovskij, Coppola, Kubrick, Kurosawa, Lang, och så vidare. De flesta av dessa regissörer upptäckte jag ”via musiken”. Och nog tror jag att jag såg min första Herzog-film efter att ha läst att Strozcek var den sista film som Ian Curtis såg i sitt liv.
Nåväl, kulturintresset breddades, och musiken har egentligen inte varit någon del av mitt jobb mer än sporadiskt sedan jag avslutade sex år som frilansande rockskribent under första halvan av 90-talet – då jag plötsligt kände mig mindre hungrig på den samtida musiken. Men ett passionerat intresse finns självklart fortfarande kvar, och allra mest, fortfarande 27 år senare, till just Joy Division.
Och vem är då jag som berättar detta, undrar ni säkert? Ja, efter att ha avslöjat lite om min bakgrund, så hamnade jag, som utflyttad östgöte i Göteborg i mitten av 90-talet. Ganska snart fick jag min första kontakt med Göteborgsfestivalen, och har sedan 1997, arbetat där på olika sätt. Under många år som redigerare av vårt programhäfte och med tiden som redaktör för de stora trycksaker, program och kataloger, som vi gör till varje festival. För några år sedan fick jag den stora ären att så smått börja ingå i festivalens programgrupp (tack, Jannike!). Under ett par tre år nu har jag åkt runt till flera mindre festivaler – främst i Europa.
Cannesfestivalen har man ju självklart hört festivalkollegorna prata om i alla år, men själv har jag tidigare aldrig varit här. Förrän nu!
För nästan exakt två dygn sedan landade jag i det här gigantiska, närmast overkliga sammanhanget för allra första gången. ”Två dygn känns som en vecka”, sa kollegan och rumskamraten här nere, programkoordinator Andreas, när jag träffade honom i söndags kväll. Nu är det tisdag kväll och exakt så känns det. Det är allt det jag upplevt på festivaler i Riga, Sochi, Amsterdam och Buenos Aires, men uppskruvat gånger 1000 – plus allt det där som inte finns någon annanstans: flest kändisar, längre röda mattor, mångdubbelt antal filmer, tiofalt fler fester, och så vidare. ”Information overload” är en kraftigt underdriven beskrivning.
Som tur är är de flesta av kollegorna mer eller mindre Cannesveteraner. Camilla Larsson guidade den första timmen, via sms, både till hotellet och min allra första fest på Croisettens strand. Nästa morgon var det dags för första morgonmötet med programgruppen klockan halv åtta, och då prickade vd-Åsa in tre filmer som jag kunde se den första heldagen – perfekt eftersom det finns hur många programtablåer, kataloger, informationsblad och gratistidningar här varje dag som man knappt hinner öppna. Ackrediteringsfacken fylls på med uppåt ett halvkilo tryckt information varje dag. Ja: ”information overload” var det! Slutligen fick jag en liten guidning ner till och i festivalpalatset av konstnärlige ledare Marit. Tack allihop!
Den växande, men synnerligen lyxiga, frustrationen nu är hur man skall hinna se så mycket film som det bara går. För man triggar ju igång rejält när man fördjupar sig en aning i programmet och upptäcker all fantastisk film som visas ovabrutet från morgon till kväll.
Och så var det ju festivalens egen fest igår kväll, tillsammans med vännerna från norska Haugesundsfestivalen. Andreas utlovade allt om den från mig, ett löfte som känns svårt att uppfylla. Det var mycket folk som flödade in under hela kvällen. Mängder från den skandinaviska branschen, men många andra också förstås – inte minst från andra filmfestivaler runt vårt klot. Jay-Jay Johanson, som skulle varit kvällens sceniska huvudattraktion ställde tyvärr in i sista stund, men norske Martin Hagfors spelade en längre konsert istället med sina gitarrer och munspel. Sen tryckte göteborgska Studio igång skivspelarna och så småningom började folk ta sig in på dansgolvet från den förföriska sanden, där festens enda, men välfyllda bar för kvällen fanns, och där de flesta människor tillbringande kvällen i intensivt samkväm. Skvaller och branschkunnandet är inte min starkaste sida, så det lämnar jag till ”veterankollegorna” att eventuellt berätta mer om.
Jag avslutar istället, med mitt specialämne, som jag aldrig avslutade ovan. Filmen om sångaren i Joy Division – Ian Curtis: Control av Anton Corbijn. Hade lite svårt att smälta förra veckan att den inledde sektionen Quinzaine des Realisateurs” redan i torsdags, och att jag därmed trodde att det var kört att få se filmen. Till min lycka upptäckte jag dock igår, att den skulle visas på marknaden idag. Och än mer lycklig var jag förstås, när jag som en av de sista fick komma in på denna enda marknadsvisning.
Hur var upplevelsen då? Märklig! Det kändes som en del av en själv spelades upp på duken, trots att jag aldrig kommit närmare personerna som skildras i filmen, än att ha sett New Order spela live fyra gånger. Men jag har slukat böcker, artiklar, filmer och så vidare som kommit genom åren, och besitter därmed en hyfsad koll på historiken – både på ett musikaliskt och personellt plan. Det allra mest slående är huvudrollsinnehavaren Sam Rileys gestaltning av Ian Curtis. Hur han var privat vet jag ju inte smack om, men han är närmast spökaktigt lik det jag sett av de få filmupptagningar som finns från Joy Divisions konserter. För var det något denne sångare lär ha varit, så var det helt hypnotiserande i sina scenframträdanden. Det fixar som sagt Riley fullständigt briljant. Över huvud taget har alla skådespelarna som spelar bandet verkligen detaljstuderat hur de rörde sig när de spelade. Sånt ger otrolig ”cred” hos den publik som kommer att se filmen som är nördar liksom jag själv. Det är naturligtvis ingen nackdel heller att Corbijn själv träffade och såg bandet flera gånger när det begav sig. Fantastiskt för Joy Division- och New Order-fans är också att New Order spelat in helt nya bakgrunder till ett antal av låtarna i filmen. Sånt kan man aldrig få nog av.
Själva filmens berättelse, baserad på änkan Deborahs (i filmen fint gestaltad av Samantha Morton) biografi som kom i mitten av 90-talet, fokuserar dock mer på personen Ian Curtis och hans slitsamma, privata relationer. Det är en ödesmättad, predestinerad historia självklart, eftersom de flesta ju vet på förhand vad som hände. Sista halvtimmen är riktigt gripande och sorglig. Jag lämnar dock bedömningen av filmens kvaliteter i den gestaltningen och berättelsen, oberoende av kunskaperna om musiken och bandet, till någon mer lämpad. Tycker dock att en svaghet är att Curtis enbart framställs som den lidande konstnären, på väg mot sitt oundvikliga slut. Många har berättat, inte minst den forna bandkollegorna, om hur rolig och enkel vanlig kille, han samtidigt var. Den sidan kommer inte alls fram i filmen. Men, som sagt, lyssna inte på nörden – en sådan vill alltid ha en fullt korrekt bild, utan minsta omskrivning, eller felaktighet. Så småningom kommer ni att kunna bilda er en egen uppfattning – läste i Screen idag att Atlantic just köpt de skandinaviska rättigheterna till Control. Se och bedöm (mer objektivt)!
Fem dagar kvar på årets Cannesfestival. Får se om det kommer att kännas som tre veckor? Vi hörs framöver!
Ulf Sigvardson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar