söndag 25 maj 2008

Guldpalmen till ”9 A på franska”

Det känns väldigt nutida att efter en söndagseftermiddag på Liseberg komma hem, koppla upp sig och läsa de pinfärska nyheterna från Cannes på webben om att Guldpalmen gick till den allra sista filmen ut i tävlingen, fransmannen Laurent Cantets Entre les murs, med den engelska titeln The Class.

En ”9 A på franska” enligt programmedarbetar-Freddy som såg och gillade den. Själv lyckades jag inte pricka in den i Cannes, men jag tyckte mycket om Laurent Cantets senaste film, Vers le sud, eller Mot södern som den hette när den gick på svenska biografer för knappt två år sedan.

Juryordföranden Sean Penn lovade vid presskonferensen i början av festivalen att hans jury skulle ge priset till en film ”gjord av en regissör som är medveten om den värld han lever i”. Det uppfyller absolut The Class, som handlar om en fransk högstadielärares vardagsslit med en stökig förortsklass. Filmen bygger på läraren François Begaudeaus bok om sina egna upplevelser, och han spelar själv huvudrollen.

Många, för att inte säga de flesta, andra priserna gick också till tävlingens budskapsfilmer. Italienska Gomorra av Matteo Garrone vann juryns Grand Prix, bästa regissör blev turken Nuri Bilge Ceylan med 3 Monkeys, bröderna Dardenne fick pris för bästa manus för Lorna’s Silence, Sandra Corveloni fick priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin roll i Walter Salles och Daniela Thomas Linha de passe och Benicio del Toro blev utnämnd till bästa skådespelare för rollen i Stephen Soderbergs Che. Steve McQueens (nej, inte skådisen från Bullitt, han dog 1980) Hunger fick priset som bästa debutfilm.

Det har spekulerats i om Sean Penn skulle vara extra benägen att belöna Clint Eastwood, som tävlade om Guldpalmen med Changeling i år och vars film Mystic River för några år sedan gav Sean Penn en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det har han förstås förnekat, men lite grann kändes det så i och med att Penns jury uppfann två extra hederspris. De gick till Clint Eastwood och den franska skådespelerskan Catherine Deneuve för sina respektive livsverk.

Det är med kluvna känslor jag sitter och följer Cannesfestivalens ridåfall från laptopen i vardagsrummet i Majorna. Dels längtar jag redan dit igen, till en ny festival späckad med världspremiärer som ingen har sett. Dels måste jag hänvisa till min kollega Andreas kloka ord på denna blogg tidigare. Cannes är en låtsasvärld med andra prioriteringar än den verkliga världen. Det är först när dammet har lagt sig som man ser klart och kan ta erfarenheter och upplevelser från Cannes vidare in i verkligheten. Vilket är vad jag försöker börja göra i morgon bitti klockan nio!

lördag 24 maj 2008

Om stress

Det är lätt att känna en känsla av otillräcklighet i Cannes. Det händer så mycket och fortfarande går det inte klona sig själv. Det går inte att se alla filmer, det vet jag ju. Vad som då är mer oroväckande är att miljön lockar in mig i en hets jag egentligen inte borde vara delaktig i. Som inte borde påverka mig. Men stämningen som piskas upp i Cannes kryper under huden på en. Överallt finns fotografer, fans, kändisar, b-kändisar och journalister. Atmosfären blir den av att befinna sig i universums centrum där allt är av yttersta vikt. För vad annat än något sinnesjukt viktigt kan bevakas med sådan frenesi och av hela världen?

Med andra ord, är du inte på tårna kan du missa något, kanske till och med något livsavgörande – som en filmstjärna. Helt plötsligt skriker någon, fotografer kommer stormande – en stjärna! Livs levande! Fan, jag missade henne. Fan, jag kom inte in på filmen. Nu måste jag se en annan – snabbt! Vilken som helst! Tiden måste maximeras. Äta? Nej det hinns inte.

Vad håller jag på med?

Efter tio dagar i festivalpalatset och dess omgivningar är det lätt att tappa fotfästet. Därför känns det skönt att komma hem och rena sig, lämna låtsasvärlden och återanpassa sig till verkligheten. Sista filmen i Cannes för mig blev Charlie Kaufmans ”Synecdoche, New York” och den var mycket bra. Samtidigt insåg jag att något var lurt när Kaufmans fantasier, metanivåer och absurda infall föll mig helt naturliga. Inte för att inte Kaufman kommenterar sin omvärld och berör som den fantastiska relationsskildrare han är. Men när hans film kändes realistisk som värsta Dardenne-rullen, ja, då inser man att man befinner sig i en uppblåsbar låtsasvärld.

Som någon skrev tidigare så blev vår fest mycket lyckad. Men Göteborgs filmfestival gjorde även effektiv PR på andra sätt. Ett av dessa var lika omedvetet som innovativt. I ”Director’s Fortnight”-sektionen gick nämligen Bertrand Bonellos film ”De la guerre” och i den kunde man se Mathieu Amalric (i ungefär 20 minuter!) spela sin roll iförd en tröja med texten Göteborg Film Festival och en stor maffig drake (!!). Inte nog med det, tröjan som förekommer i filmen är ingen av våra tröjorutan en som kostymören tillverkat på eget bevåg – dock med korrekt logo. Amalric (som också gjorde huvudrollen i "Fjärilen i glaskupan") spelar en regissör i "De la guerre" och alla vet ju att är det ett ställe som regissörer gillar så är det GIFF. Duktig kostymör alltså, men tyvärr är vi större fans av henne/honom än av filmen.

31 filmer blev det för min del. Skavsår dessutom. Jag längtar redan till nästa år.

Fuck a duck...




Prisutdelningarna i Cannes har börjat – men jag är hemma. Vid frukostkaffet läste jag just att ”vår” fondfilm Snow, från Bosnien, vann Kritikerveckan! Den stödde vi för fyra år sen efter att jag träffat regissören Aida B och producenten Elma T under Balkan Fund-mötet i Thessaloniki. En grym film.




Jakten på Sean Penn misslyckades, både jag och Björn Gustafsson gjorde vad vi kunde, men Sean satt väl i jurymöten hela dagarna, återstår att se vem som får Palmerna i morgon. Har inte klämt så många av tävlingsfilmerna (bara tre), men jag törs åtminstone lova att det inte blir franska Philippe Garrel med La fronitière de l'aube, en fullständigt irrriterande pretentiös, typiskt fransk och intellektuell film som fick presspubliken att bua unisont. Les Francais….





Skred upp för röda mattan en sista gång tillsammans med programkoordinators-Andreas, fredag morgon för att kolla in Charlie Kaufmans regidebut innan flygbussen drog. En minst sagt maffig och intrikat och såklart rolig historia med en skådespelar-line up som inte går av för hackor: Philiph Seymour Hoffman, Catherine Keener, Emily Watson, Samantha Morton och Michelle Williams.





Michelle Williams var i Cannes även med annan film och var en av kändisarna som man i förbifarten sprang på. Andar var Penelope, Woody och Bill Pullman som hängde på samma strandrestaurang som VD-Åsa och jag och som gör en helt skruvad roll i Jennifer Lynchs Surveillance. Den som var roligast att springa på var annars Dockpojken som storögt strövade omkring Croisetten upp och ner, samt förgyllde ett och annat party, bland annat vårt eget, som förvandlades till en euforisk, varm dansfest tack vara resident dj Nina Natri och den gäst-dj line up som presenterades undertecknad.
Sprang på en ny svensk vodka som lanserades på en amerikansk fest, tillsammans med drycker som Maker’s Mark.



På fondmötesidan fortsatte det med Dora och Lina från Karthagofestivalen (fondsamarbete igen i höst), vår vän Gaston Kaboré från Imagine och Fespacofestivalen i Ougadougou (planerna för Afrikaresa i februari har redan tagit fart), Zézè Gamboa, den angolanske regissören som just nu artebat med ett fondstött projekt, Amra och Jovan från Sarajevo där vi återigen ska medverka och från vilka jag fick Cannes snyggaste klänning levererad – direkt från min husdesigner i Sarajevo.

Hann (sitta ner) och äta grodlår, sniglar, Nicoise och fantastiska St Jaques och kronärtskockor made in heaven. Hann dock aldrig med den där kaffen med favoriterna Jan Lumholdt, Leif-Erik Nygårds och Stig Björkman. Däremot blev det ett par bra möjliga signingar för Filmkonsts räkning.

Teman i Cannes: Blinda och korridorer.




Och så ett par ord på vägen från Eugene Hutz karaktär i Madonnas regidebut Filth and Wisdom (en för övrigt rätt blek film):

"If you want to reach the sky fuck a duck and try to fly!"


Camilla Larsson

Ps. Tack för den goda päronvodkadrinken i taxfreeshopen på flygplatsen. En vänlig sluss på väg hem.

torsdag 22 maj 2008

Precis som på film

Efter åtta dagar i Cannes och 21 sedda filmer börjar verkligheten och upplevelserna i biosalongerna smälta ihop. På väg till flygbussen skulle jag korsa den trafikerade gatan och kom på mig själv med att jämföra det jag just gjorde med hur den kvinnliga huvudpersonen korsar en trafikerad gata i bröderna Dardennes Barnet, guldpalmsvinnaren från 2005 som jag såg som uppvärmning på DVD dagen innan jag åkte till Cannes i förra veckan.
När jag insett att jag var försent ute för att hinna vänta de 20 minuterna på flygbussen och satt i taxin på väg till flygplatsen, förflyttades jag till filmen The Headless Woman av Lucretia Martel som jag såg igår. Alldeles i början av filmen kör en kvinna över en hund och eventuellt en människa också. Jag satt och hoppades att vi inte skulle få höra det hemska dunsljudet som filmen återgav så realistiskt.
Fast sedan blev jag extremt illamående av den snabba bilkörningen på de vindlande bergsvägarna mellan Cannes och Nice och kunde inte tänka på något annat än det.
Nu när jag sitter på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris tänker jag på ett avsnitt i norska regissören Bent Hamers nya film O’Horten som jag såg i fredags. Huvudpersonen, en nypensionerad lokförare, åker ut till flygplatsen för att träffa en person och går vilse i alla säkerhetskontroller, korridorer och hallar. Till slut står han lätt förvirrad mitt på startbanan, tar upp sin pipa och tänder den. Ungefär så känner jag mig nu, utkastad ur den centrifug av intryck som åtta dagar i Cannes innebär!

tisdag 20 maj 2008

Klädsel: inte utan betydelse

Jag oroar mig lite för mina fötter. Eller skorna mer precist. Det ska visst vara krav på högklackat utan bar häl på röda mattan och mina fötter är svullna bortom all igenkänlighet. Det är en rätt omöjlig kombination. Men det kunde varit värre.

Jag anlände hit i söndags. Olyckligtvis inte i sällskap av mitt bagage. Flygplatspersonalen trodde att det kunde vara på väg till Barcelona, kvar i Göteborg eller helt enkelt ute i omloppsbana med okänd slutstation. Jag närmade mig förtvivlans rand. Cannes är definitivt inte platsen där man vill landa utan sin bästa uppsättning kläder. Jag stod där i gummiskor, svettigt linne och en darrande underläpp och svor att någon skulle få betala dyrt. Vi pratar Kenz-dyrt, Sonia Rykiel-dyrt, hutlöst dyrt! Som den koleriker jag är hade ilskan svalnat till stoiskt lugn när kvällen, bagaget och förklaringen kom: Någon hade tagit fel! Någon med en hälften så stor, hjullös trunk och uppenbarligen kraftigt nedsatt syn hade plockat med sig min väska istället för sin egen. Synfel är den enda rimliga förklaringen här, då jag ogärna kallar mina medresenärer för idioter. Eller tja, låt oss vara helt ärliga. Jag kallade nog bagagebytaren för både det ena och andra medan jag övervägde alla dåliga alternativ till klädsel i vårt knallgula rum. Jag skulle ju på möten. Vi skulle ju ha fest! Och någon svagsint/svagsynt jäkel hade omkullkastat alla mina planer. Även så här i efterhand känner jag hjärtat pumpa lite mer intensivt vi tanken på vad som kunde ha hänt. Så du med trunken (och förresten alla ni slarviga resenärer som säkert också ställer er nära bagageutlämningsbandet helt i onödan…) var så oerhört vänliga att; kolla synen, kolla ordentligt vilken väska ni tar samt kolla för all del upp möjligheten att kompensera era medresenärer med ett presentkort från valfritt modehus av rang och sänd mig en tanke, en ursäkt och nåt snyggt att ha på mig till nästa fest så är vi kvitt sen!

Tre möten och en visning senare skriver jag det här stående i kön in till dagens andra visning. Köande är en oundviklig del i festivaltillvaron. Stämningen i just den här präglas av ett behärskat lugn. Vi har trettiofem minuter kvar till visning och än så länge tror vi alla att vi ska komma in. Längre bak och om en stund kan det möjligen hetta till och närma sig en slags tysk liftkö-fas med en air av tvättäkta Cannes-artighet. Prova på känslan ett ögonblick. Den där aningen av förskjutning i leendet som gör att du vet när det som liknar en ärligt menad kindpuss faktiskt kan vara en ursäkt för att leta viktigare kontakter över din axel. Skuggan av skuld hos den som liksom av en händelse stannar upp för att hälsa på någon bara för att smidigt smita före dig i kön. Man avskyr det och förbannar sin goda uppfostran varje gång man ser det och låter det ske. Titt som tätt finner man dock en chans att hämnas genom en vass, välriktad klack mot fritt vald hälsena följd av ett lika förtjusande som falskt ursäktande leende. Jag må stå omsprungen i kön, men jag är i alla fall inte halt!

Eller jo, det är jag. Ju. Men enbart av nobelt skoskav och alltför intensiv dans på vårt party igår. En bitterljuv smärta således. Vi hade fantastiskt roligt. En upplevelse som förhoppningsvis delas med några hundra nordiska och internationella gäster som gjorde festen till en succé trots hällregnet. Tack Nina Natri för det! Och tack alla gäst-DJ:s. Jag hade glatt offrat några till av mina tår för några fler låtar. Men nuförtiden stänger allt prick två. Ingen här har någon vettig förklaring. Så är det bara. Hänget utanför Petit Majestic och i Grands trädgård för en tynande tillvaro och folk irrar istället omkring planlöst eller helt enkelt på väg hem. Det kan låta vansinnigt, men möjligheten att stöta ihop med gamla och nya bekantskaper efter det att de organiserade festerna tagit slut har verkligen sin poäng. Vi startar dagen vid halvåttarappet, sedan är snart sagt varje minut inplanerad och det är först frampå småtimmarna som det finns lite tid över för spontanmöten. Det är då man råkar på semitokiga engelsmän som producerar brittisk Troma – som till slut hamnar på festivalen. Det är då man springer ihop med argentinska distributörer med fondfilmer – som till slut hamnar i Göteborg. Och det är då man träffar på människor som blir till vänner av en slump. Man ska inte underskatta värdet av en bra fest helt enkelt. Helst i sina egna kläder.

måndag 19 maj 2008

Mitt andra hem

Cannes mandag 19 maj

Ar texten lite prickfattig sa beror det pa att jag skriver fran mitt andra hem i Cannes, den tjeckisk/slovakiska paviljongen.

For forsta gangen mottes hela Goteborgs-delegationen i gar, vi at en alldeles fortrafflig middag tillsammans. Sammanfattningen sa har en bit in i festivalen ar en tavlingssektion utan stora overraskningar och att vi har varit flitiga och sett betydligt fler filmer an forra aret.

Arets tema enligt DN:s utsande ar korridorer, de forekommer i alldeles for stor utstrackning. Inte nog med en akning i ena riktningen, strax vander kameran och vi gar tillbaka genom samma korridor.

Arets kandisspottning, var egen Andreas, ett knytnavsslag fran Mike Tyson. Och sjalv fick jag halsa pa Ukrainas president.

Arets sommarlager, den lagenhet jag bebor. Vi skulle ha varit fem i den men nar jag traskar ivag pa morronen sa maste jag nogsamt se efter var jag satter mina fotter, det kan ligga en en mangd levande varelser i hall eller kok. Vara tyska vanner har inte riktigt forstatt det har med att husrum under Cannes-festivalen det maste man bestalla ar i forvag. Sa jag tror vi vissa natter varit uppe i tolv personer.

Arets mest morronpigga. Det ar vi i programgruppen som mots varje morron klockan 7.30 for att bestamma dagens schema. Alla ar imponerade over denna disciplin.

Men i morron borjar vi faktiskt lite senare, denna mandag ar ju dagen for vart eget party. Detta ar ocksa den stora svenskdagen filmiskt, kom nyss fran visningen av Ruben Ostlunds film. Ett stort team fran filmen ar pa plats och de mottes av stora applader den tusenhovdade biografen nar de antrade scenen.

Forutom var egen fest, som vi har tillsammans med festivalen i norska Haugesund, sa skall jag ikvall ocksa hinna med det svenska filminstitutets fest och aventyr hos mina polska och koreanska vanner.

Nu gar jag till Serbiens paviljong for en eftermiddagsdrink och samtal om nya filmer fran Balkan, sedan omsvidning till kostym. Men innan festerna tar over hinner jag se en dokumentar om Gonzo-journalistik.

Freddy Olsson

söndag 18 maj 2008

Svankkudde i Cannes – hur sexigt är det?



Okej, det började dåligt för mig i år. Storförkylning, envist ryggskott och gråa skyar, stundvis ihållande regn. "Köp en svankkudde" sa naprapaten, men det hann jag förstås inte med så det blev dotterns dockmadrass ihopvikt x 4 - funkar hyfsat för en stackars trött rygg.



Men i dag kom solen, lagom till Film i västs årliga oerhört trevliga presslunch (bästa kaffet på resan). Det är lite stjärnglans över den svenska närvaron i Cannes i år. Jakob Eklund. Lia Boysen, Björn Gustafsson och Maria Lundqvist glider alla omkring och stärker självförtroendet hos den svenska filmbranschen. Bra, för det kan ju behövas.



Hittills har det blivit en "villa-i-bergen-fest", fyra filmer, några fondmöten och spontanmöten. Ett ganska gott facit. Ägnar dagen åt litet doldisfilmer på marknaden - ofta är det där man kan göra de oväntade fynden, som känns som mest "egna" och "personliga" för en possessiv programgruppsmedarbetare. I kväll stundar gemensam födelsedagsmiddag för alla oss GIFF-majbarn – ytterligare ett sekteristiskt inslag. VD-Åsa, som just anlänt och ersätter Nordic Film Market -Cia som min rums- (och säng-)kamrat, fyller visserligen år i november men så lyckades ju Sterling slarva bort hennes bagage också.
I morgon= stora svenskdagen med visning av De ofrivilliga och Les grandes personnes, SFI-fest OCH vår egen Nordic Film Marketparty på beachen med världens line-up som gäst-djs!

Camilla Larsson


Ps. Och så ett tillägg i efterhand. Tänk att vuxna människor med oerhört stor vana att se på all möjlig film år 2008 inte klarar av att se män tydligt ha sex med varandra. På den marknadsvisning jag just kom tillbaka från reste sig halva salongen
(visserligen en liten salong men 50% är ju alltid hälften) och gick när det hettade till i bögsexbuskarna. Man häpnar, helt enkelt.

Pps. Årets klänning i Sonia Rykiel-fönstret. Önskar jag kunde skriva att det skulle bli morgondagskvällens festoutfit, men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Den ekonomiska, alltså.

lördag 17 maj 2008

Danska tankar och betraktelser

Så skete det. Lørdag formiddag var første gang, jeg ikke kom ind til en film. Det er kun i Cannes, at et palæ fyldt med hysteriske journalister kan storme en visning af en kinesisk dokumentarfilm. Jeg blev godt mast. Men computeren klarede sig. Nu sidder jeg i pressekontoret med udsigt over regnfulde skyer og havet. Blandt macbooks og iphones. Og til den evige lyd af kaffeproduktion, mens søde piger i orange uniformer langer espresse ad libitum over disken til weekendtrætte journalister.

Nå, som det allerede er fremgået, er jeg programrådets danske indslag. Jeg har lovet at prøve at skrive korte sætninger. Jeg er
ellers kendt for et ubønhørligt lix-tal med sætninger så lange og snørklede som køen bliver til morgendagens hypede visning af Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Men dansk er nemmere i kortere klip. Så mantraet bliver keep it simple og cut the blog. Dagen startede med morgenmøde med fordeling af de mange film. Jeg kommer lige fra Walter Salles’ konkurrencefilm, som endnu en gang viser, at den mand har sans for at fortælle med billeder. Indtil videre har niveauet generelt været ret højt blandt de udvalgte titler. Man skal have en høj tolerancetærskel for alverdens trængsler, men sådan er det altid på festivaler. Der er sjældent meget at grine af på lærredet, så når Woody Allen pludselig lyser op med en charmerende bagatel som Vicky Christina Barcelona, bliver man forelsket på stedet. Den sendte Cannes-folket ud i natten med lidt liv i kludene i går. Hvis de da ikke tog en sidste, hårdtslående runde kl. 22 med James Tobacks dokumentarfilm om Mike Tyson.

For min del var gårsdagens samtaleemne Thomas Clays Un Certain Regard-film Soi Cowboy med den danske skuespiller Nicolas Bro i hovedrollen. Den starter som en statisk sort/hvid ting med en dansk mand og en thailandsk kvinde, som har et næsten ordløst og kedsommeligt forhold. Efter mere end en time slutter den historie pludselig. I stedet starter en håndholdt fortælling i farver, hvor de samme personer dukker op i et dramatisk gangsterforløb. Sammenhængen er langt fra indlysende. Jeg syntes selv, jeg havde en opfindsom tolkning af galskaben, da den noget trættende film var samtaleemnet på den skandinaviske terrasse. Men jeg blev slået ud, da én havde snakket med instruktøren og fået den ’officielle’ version. Den var ærligt talt kedeligere, men hvad kan man gøre? Det er hårdt at hamle op med facts ...

Og facts er der mange af hernede, hvor dokumentarfilmene fylder stadig mere. Ari Folmans Waltz with Bashir har allerede taget de fleste med storm. Og - snøft - lige nu sidder De Andre med De Gode Pressebadges (de legendariske hvide, de lyserøde og ikke mindst de lyserøde med den eftertragtede gule prik) og ser konkurrencefilm om tre generationer af kinesiske kvinder, der ifølge programteksten gennemlever en lokal fabriks op- og nedture. Senere i dag kan man se slovakisk dokumentar om blinde menneskers problemer med deres kærlighedsliv. Det er ærligt talt imponerende, hvad man kan falde over, når man løber gennem Screen Dailys mange siders liste over visninger ...

Med danske briller har det været interessant at se Daniel Lecontes It’s Hard Being Loved by Jerks, som følger retssagen mod den franske avis Charlie Hebdo efter at have publiceret Jyllandspostens satiriske tegninger af profeten Muhammed. Filmisk er der ikke meget at komme efter, men indholdssiden vidner om en udbytterig retssag. I stedet for følelsesladet mudderkastning fik man faktisk gang i en seriøs, intellektuel debat om både ytringsfrihed, humor og respekt for hinandens religioner.

Den skal jeg nu skrive en artikel om til min danske avis Information. Og så vender jeg måske tilbage. Mellem dagens mange film og velduftende espressoshots.

/ Eva

torsdag 15 maj 2008

Quinzaine-lunch på takterrassen

Som inte gått någon tidningsläsande människa förbi, är det i år 40 år sedan 1968. Alltså 40 år sedan studenterna revolterade i Paris och på andra ställen. Här i Cannes betyder det 40 år sedan rasande regissörer hängde i ridåerna för att stoppa en festival som de tyckte hade stagnerat fullständigt. De lyckades till slut.
För att blidka hetsporrarna inrättades året därpå en särskild sektion för ny och egensinnig film: Quinzaine des Réalisateurs, på engelska ”Director’s Fortnight” (och supersvårt att översätta till svenska: bokstavligt: ”Regissörernas femton dagar”, men ”Regissörsveckan” låter ju bättre.)
Årets Quinzaine öppnar i dag och jag och Jannike var inbjudna till en lunch för ett antal andra filmfestivaler dit Quinzaine-teamet åker för att hitta film. En extremt trevlig tillställning, inte minst för att de som jobbar med Quinzainen är så extremt trevliga själva. Jag pratade med Stéphane Delorme som är den programmerare som valde ut göteborgaren Johannes Nyholms animation Sagan om den lille dockpojken till årets festival.
Stéphane har bett Johannes att ta med den flera meter höga dockpojkedräkten till Cannes - den som figurerar i novellfilmen Dockpojken som fick ett hedersomnämnande i novelltävlingen vid årets GIFF. Dräkten lär vara på väg till Cannes. Vem som ska gå runt i den vet jag inte, men jag hoppas för den personens skull att det blir molnigt, eftersom dräkten är fruktansvärt varm att ha på sig. Ryktet säger att Johannes har monterat in någon slags vätskeanordning så att man ska kunna dricka inuti dräkten.
Jag hoppas kunna återkomma med bildbevis på Dockpojken på Croisetten!

onsdag 14 maj 2008

Cannes, oh, Cannes


...and we're off!

Cannesfestivalen har startat och jag kan intyga att det inte längre ser ut som på bilden ovan. Numera kryllar det av folk och platsen jag stod på igår när jag tog bilden är översvämmad av fans och fotografer som vill ha en glimt av stjärnparaden längs röda mattan. Det är nämligen galapremiär för öppningsfilmen "Blindness" med Julianne Moore, Mark Ruffalo, Danny Glover och Gael García Bernal.

Eftersom gala inte är något för mig såg jag filmen i morse och det blev tyvärr en besvikelse. “Blindness” av Fernando Meirelles ("Guds stad", "The Constant Gardener"), baserad på roman av José Saramago, var en mesig framtidsdystopi. Upplägget är bra - mänskligheten drabbas av kollektiv blindhet - vilket känns som en spännande metafor. Men där tar det slut. Jag misstänker att romanen lyckas spinna loss bättre på ämnet. Filmen däremot lyckas mest vara oväntat ospännande. “Flugornas herre” i sjukhemsmiljö är en bra beskrivning. Detta då de blinda interneras för att inte smitta andra, och där börjar en maktkamp vilket resulterar i förnedring och förtryck.

Mänskligheten lär sig aldrig med andra ord.

Tyvärr gör “Blindness” väldigt lite av det politiska/existentiella stoff som jag förutsätter finns i boken, faktiskt så lite att jag måste säga den kändes seg och repetitiv. Likaså irriterar jag mig på kvinno- och mansbilden i filmen, för när Flugornas herre-scenariot tar vid reduceras kvinnorna till offer och männen till förövare. Och då finns det ändå en detalj i “Blindness” som gör att Julianne Moores rollfigur tillika huvudroll borde vara allt annat än ett offer. Klart irriterande. Visst, snygg scenografi och påkostat emellanåt, men på det hela taget en klar besvikelse, inte minst med mina högt ställda förväntningar.

Göteborgaren Gael García Bernal gör dock inte bort sig som slemmig skurk.

Måste springa. Har en rulle på marknaden att kolla in!

/Andreas

Tjeckisk vår

I väntan på första Cannesrapporten kommer här en kortis av Freddy (nu på väg till Cannes) från den nationella tjeckiska festivalen som gick av stapeln för ett par veckor sen:

Finale i Plzen 17-21 april 2008

Det var verkligen den tjeckiska våren som präglade årets filmfestival i Plzen. Då menar jag våren 1968. Många veteraner fanns på plats för att fira 40-års jubileum för den upptining i det kommunistiska systemet som slutligen ledde fram till Sovjets invasion i augusti samma år. Flera av dessa veteraner är lika skapande idag, ett exempel är Juraj Herz som försöker hitta finanser till ett nytt projekt, i Plzen fick vi se en av mina personliga favoriter The Cremator. Ett annat exempel är Juraj Jakubisko som hamnade mitt i en sovjetisk armékolonn när han filmade 1968, nu har han stor premiär på Bathory i Karlovy Vary i juli, Tjeckiens genom tidernas största filmprojekt.
Festivalen präglades också av att den gamla huvudbiografen Elektra inte finns längre utan huvudvisningarna var förlagda till ett nytt Cineplex. Bra för projektion och publik men det nav som den gamla biografen varit saknades.
Varje festival behöver ett centrum där alla möts när de inte befinner sig i den mörka salongen. I Göteborg har vi Järntorget med sitt tält och senare om kvällen Rivertons Sky Bar. Ett inarbetat varumärke för goda möten.


Årets stora succé på de tjeckiska biograferna är Citizen Havel, dokumentären om Vaclav Havel. Filmen hade internationell premiär under Berlinfestivalen och har setts av mer än 100 000 personer, en väldigt bra siffra för en dokumentär. En spännande kontrast att först ha sett Persson-dokumentären här hemma och sedan detta porträtt av en president under hans 10-åriga ämbete. Här kan man tala om en annorlunda framtoning.
Hittade inte så mycket spännande i tävlingsprogrammet men fick se en del filmer som kommer senare i år, i det utbudet gjorde jag en del fynd.
Den 4 juli är det dags för Tjeckien igen, då startar festivalen i Karlovy Vary. Min egen speciella favorit i festivalvärlden, vid sidan av Göteborg.

Freddy Olsson

tisdag 13 maj 2008

I morgon bär det av – i Cannes!



I morgon onsdag 14 maj startar årets Cannesfestival. GIFF är naturligtvis på plats, och precis som förra året kan ni här på vår blogg läsa dagliga rapporter från årets största filmhändelse.

Idag har konstnärlig ledare-Marit och programkoordinator-Andreas rest dit, så redan i morgon kan ni läsa den första rapporten.

söndag 4 maj 2008

Svensk seger i NYC

Goodbye New York...

...hello Göteborg!

Som ni ser själva så är det inte speciellt stor skillnad på utsikten mellan Brooklyn och Linnégatan. Bara lite bättre väder hemma.

Ja, det blev alltså svensk seger i USA när Tomas Alfredson och Låt den rätte komma in vann priset för bästa spelfilm på Tribeca Film Festival. Mycket skoj, dessutom välförtjänt så långt jag kunde bedöma. Och då var det inte någon dålig konkurrens.

Årets upplaga av Tribeca FF kändes stark. Jag har faktiskt inte varit på en festival där jag blivit sugen på att bjuda in så många av de filmer jag såg. Även om det är långt till vår nästa festival, vilket kan innebära att filmbolagen kan tycka vi ligger för sent i deras lanseringsplaner, så tror jag nog en fyra, fem filmer från Tribeca kommer dyka upp i vårt program. I morgon ska jag sätta mig ner och rapportera till Marit, sen börjar arbetet med att förhandla till sig russinen ur kakan.

Denna vecka blir också full av föreberedelser inför festivalen i Cannes som drar igång den 14 maj. Vi kommer givetvis finnas på plats i Frankrike med en stor styrka och likt förra året kommer ni kunna läsa om spektaklet här på bloggen.

PS. För den som inte gjorde som Tribecas programmerare och såg Låt den rätte komma in på Göteborgs filmfestival går den upp på svenska biografer i oktober.

/Andreas

torsdag 1 maj 2008

Efter 11 september

Det är snart sju år sedan planen flög in i tvillingtornen men händelsen är givetvis allt annat än bortglömd. Inte minst påminns vi hela tiden genom kriget i Irak. Precis som vi hade vårt lilla ”efter 11 september”-fokus i Göteborg avspeglas världsläget även här i Tribeca. Jag är nu uppe i tre dokumentärer som på olika sätt berört kriget.

Först såg jag en om kvinnliga amerikanska soldater som kommit hem efter tjänstgöring i Irak. Enligt amerikansk krigslag är kvinnor förbjudna att delta i regelrätta strider, men kvinnorna i filmen hade alla deltagit i eldstrid och nu i efterhand fick de inte erkännandet de förtjänade. Filmen gav en intressant genusvinkel, även om det var kvinnornas vittnesmål från Irak som var det som framför allt stannade kvar.

Kvinnor och krig var även på tapeten i gårdagens andra dokumentär som handlade om arbetet med uppsättningen av "Mor Kurage och hennes barn" på Public Theater i New York förra året. Det är en pjäs som tycks förbli ständigt aktuell, tyvärr, och filmen tog ett helhetsgrepp på Brecht och hans berättelse om krig och dess profitörer. Huvudrollen som Mor Kurage gjordes av Meryl Streep och dokumentären var inte minst intressant eftersom man fick följa en av vår tids största skådespelare i aktion.

Idag såg jag även en film om fyra killar i Bagdad som fått i uppdrag att filma sitt sista år på högstadiet. Resultatet höll låg kvalitet rent bildmässigt men gav en unik inblick i vardagslunken bland bomber, kidnappningar och komplett vansinne. Ibland blir man mätt på bilder från krigszoner, men efter att ha fått följa med Mohammad, Hayder och deras vänner i skolan och på fritiden blir det svårt att blunda. Som inför siffrorna jag läser i dagens DN, som förkunnar att över 1000 irakier har dödats i april. Det är helt sinnesjukt, men samtidigt inget nytt. Därför behövs dessa personliga filmer som påminnelser om att det inte rör sig om siffror, utan om människor, pojkar i det här fallet, med drömmar om att bli musiker, fotbollsproffs, eller bara klara den fruktade examenstentan.

Jag har nu sett 17 filmer och av dem att döma håller festivalen hög kvalitet, än så länge är det bara tre filmer som har fått mig att vilja lämna salongen. Förvisso har jag kanske inte sett den där oförglömliga filmen, men några riktigt bra finns antecknade i blocket märkt "filmer vilka gärna får visas i Gbg 2009". Av paranoida skäl skriver jag inte om dessa på bloggen.

Noterat:

Vid åtminstone tre tillfällen har jag hört människor nämna Låt den rätte komma in som en av de bästa filmerna de sett på festivalen. Blir det ytterligare en vinst? Intressant är det i alla fall.

Andreas Nilssons vinjettfilm var inte bara bra. Den var föredömligt kort också. Tribeca har en rolig och välgjord vinjettfilm - men den är lång som ett ösregn! Det är så man vill strypa de som fortfarande skrattar åt skämten.

/Andreas