Guldpalmen till ”9 A på franska”

Det känns väldigt nutida att efter en söndagseftermiddag på Liseberg komma hem, koppla upp sig och läsa de pinfärska nyheterna från Cannes på webben om att Guldpalmen gick till den allra sista filmen ut i tävlingen, fransmannen Laurent Cantets Entre les murs, med den engelska titeln The Class.

En ”9 A på franska” enligt programmedarbetar-Freddy som såg och gillade den. Själv lyckades jag inte pricka in den i Cannes, men jag tyckte mycket om Laurent Cantets senaste film, Vers le sud, eller Mot södern som den hette när den gick på svenska biografer för knappt två år sedan.

Juryordföranden Sean Penn lovade vid presskonferensen i början av festivalen att hans jury skulle ge priset till en film ”gjord av en regissör som är medveten om den värld han lever i”. Det uppfyller absolut The Class, som handlar om en fransk högstadielärares vardagsslit med en stökig förortsklass. Filmen bygger på läraren François Begaudeaus bok om sina egna upplevelser, och han spelar själv huvudrollen.

Många, för att inte säga de flesta, andra priserna gick också till tävlingens budskapsfilmer. Italienska Gomorra av Matteo Garrone vann juryns Grand Prix, bästa regissör blev turken Nuri Bilge Ceylan med 3 Monkeys, bröderna Dardenne fick pris för bästa manus för Lorna’s Silence, Sandra Corveloni fick priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin roll i Walter Salles och Daniela Thomas Linha de passe och Benicio del Toro blev utnämnd till bästa skådespelare för rollen i Stephen Soderbergs Che. Steve McQueens (nej, inte skådisen från Bullitt, han dog 1980) Hunger fick priset som bästa debutfilm.

Det har spekulerats i om Sean Penn skulle vara extra benägen att belöna Clint Eastwood, som tävlade om Guldpalmen med Changeling i år och vars film Mystic River för några år sedan gav Sean Penn en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det har han förstås förnekat, men lite grann kändes det så i och med att Penns jury uppfann två extra hederspris. De gick till Clint Eastwood och den franska skådespelerskan Catherine Deneuve för sina respektive livsverk.

Det är med kluvna känslor jag sitter och följer Cannesfestivalens ridåfall från laptopen i vardagsrummet i Majorna. Dels längtar jag redan dit igen, till en ny festival späckad med världspremiärer som ingen har sett. Dels måste jag hänvisa till min kollega Andreas kloka ord på denna blogg tidigare. Cannes är en låtsasvärld med andra prioriteringar än den verkliga världen. Det är först när dammet har lagt sig som man ser klart och kan ta erfarenheter och upplevelser från Cannes vidare in i verkligheten. Vilket är vad jag försöker börja göra i morgon bitti klockan nio!