Klädsel: inte utan betydelse

Jag oroar mig lite för mina fötter. Eller skorna mer precist. Det ska visst vara krav på högklackat utan bar häl på röda mattan och mina fötter är svullna bortom all igenkänlighet. Det är en rätt omöjlig kombination. Men det kunde varit värre.

Jag anlände hit i söndags. Olyckligtvis inte i sällskap av mitt bagage. Flygplatspersonalen trodde att det kunde vara på väg till Barcelona, kvar i Göteborg eller helt enkelt ute i omloppsbana med okänd slutstation. Jag närmade mig förtvivlans rand. Cannes är definitivt inte platsen där man vill landa utan sin bästa uppsättning kläder. Jag stod där i gummiskor, svettigt linne och en darrande underläpp och svor att någon skulle få betala dyrt. Vi pratar Kenz-dyrt, Sonia Rykiel-dyrt, hutlöst dyrt! Som den koleriker jag är hade ilskan svalnat till stoiskt lugn när kvällen, bagaget och förklaringen kom: Någon hade tagit fel! Någon med en hälften så stor, hjullös trunk och uppenbarligen kraftigt nedsatt syn hade plockat med sig min väska istället för sin egen. Synfel är den enda rimliga förklaringen här, då jag ogärna kallar mina medresenärer för idioter. Eller tja, låt oss vara helt ärliga. Jag kallade nog bagagebytaren för både det ena och andra medan jag övervägde alla dåliga alternativ till klädsel i vårt knallgula rum. Jag skulle ju på möten. Vi skulle ju ha fest! Och någon svagsint/svagsynt jäkel hade omkullkastat alla mina planer. Även så här i efterhand känner jag hjärtat pumpa lite mer intensivt vi tanken på vad som kunde ha hänt. Så du med trunken (och förresten alla ni slarviga resenärer som säkert också ställer er nära bagageutlämningsbandet helt i onödan…) var så oerhört vänliga att; kolla synen, kolla ordentligt vilken väska ni tar samt kolla för all del upp möjligheten att kompensera era medresenärer med ett presentkort från valfritt modehus av rang och sänd mig en tanke, en ursäkt och nåt snyggt att ha på mig till nästa fest så är vi kvitt sen!

Tre möten och en visning senare skriver jag det här stående i kön in till dagens andra visning. Köande är en oundviklig del i festivaltillvaron. Stämningen i just den här präglas av ett behärskat lugn. Vi har trettiofem minuter kvar till visning och än så länge tror vi alla att vi ska komma in. Längre bak och om en stund kan det möjligen hetta till och närma sig en slags tysk liftkö-fas med en air av tvättäkta Cannes-artighet. Prova på känslan ett ögonblick. Den där aningen av förskjutning i leendet som gör att du vet när det som liknar en ärligt menad kindpuss faktiskt kan vara en ursäkt för att leta viktigare kontakter över din axel. Skuggan av skuld hos den som liksom av en händelse stannar upp för att hälsa på någon bara för att smidigt smita före dig i kön. Man avskyr det och förbannar sin goda uppfostran varje gång man ser det och låter det ske. Titt som tätt finner man dock en chans att hämnas genom en vass, välriktad klack mot fritt vald hälsena följd av ett lika förtjusande som falskt ursäktande leende. Jag må stå omsprungen i kön, men jag är i alla fall inte halt!

Eller jo, det är jag. Ju. Men enbart av nobelt skoskav och alltför intensiv dans på vårt party igår. En bitterljuv smärta således. Vi hade fantastiskt roligt. En upplevelse som förhoppningsvis delas med några hundra nordiska och internationella gäster som gjorde festen till en succé trots hällregnet. Tack Nina Natri för det! Och tack alla gäst-DJ:s. Jag hade glatt offrat några till av mina tår för några fler låtar. Men nuförtiden stänger allt prick två. Ingen här har någon vettig förklaring. Så är det bara. Hänget utanför Petit Majestic och i Grands trädgård för en tynande tillvaro och folk irrar istället omkring planlöst eller helt enkelt på väg hem. Det kan låta vansinnigt, men möjligheten att stöta ihop med gamla och nya bekantskaper efter det att de organiserade festerna tagit slut har verkligen sin poäng. Vi startar dagen vid halvåttarappet, sedan är snart sagt varje minut inplanerad och det är först frampå småtimmarna som det finns lite tid över för spontanmöten. Det är då man råkar på semitokiga engelsmän som producerar brittisk Troma – som till slut hamnar på festivalen. Det är då man springer ihop med argentinska distributörer med fondfilmer – som till slut hamnar i Göteborg. Och det är då man träffar på människor som blir till vänner av en slump. Man ska inte underskatta värdet av en bra fest helt enkelt. Helst i sina egna kläder.