Om stress

Det är lätt att känna en känsla av otillräcklighet i Cannes. Det händer så mycket och fortfarande går det inte klona sig själv. Det går inte att se alla filmer, det vet jag ju. Vad som då är mer oroväckande är att miljön lockar in mig i en hets jag egentligen inte borde vara delaktig i. Som inte borde påverka mig. Men stämningen som piskas upp i Cannes kryper under huden på en. Överallt finns fotografer, fans, kändisar, b-kändisar och journalister. Atmosfären blir den av att befinna sig i universums centrum där allt är av yttersta vikt. För vad annat än något sinnesjukt viktigt kan bevakas med sådan frenesi och av hela världen?

Med andra ord, är du inte på tårna kan du missa något, kanske till och med något livsavgörande – som en filmstjärna. Helt plötsligt skriker någon, fotografer kommer stormande – en stjärna! Livs levande! Fan, jag missade henne. Fan, jag kom inte in på filmen. Nu måste jag se en annan – snabbt! Vilken som helst! Tiden måste maximeras. Äta? Nej det hinns inte.

Vad håller jag på med?

Efter tio dagar i festivalpalatset och dess omgivningar är det lätt att tappa fotfästet. Därför känns det skönt att komma hem och rena sig, lämna låtsasvärlden och återanpassa sig till verkligheten. Sista filmen i Cannes för mig blev Charlie Kaufmans ”Synecdoche, New York” och den var mycket bra. Samtidigt insåg jag att något var lurt när Kaufmans fantasier, metanivåer och absurda infall föll mig helt naturliga. Inte för att inte Kaufman kommenterar sin omvärld och berör som den fantastiska relationsskildrare han är. Men när hans film kändes realistisk som värsta Dardenne-rullen, ja, då inser man att man befinner sig i en uppblåsbar låtsasvärld.

Som någon skrev tidigare så blev vår fest mycket lyckad. Men Göteborgs filmfestival gjorde även effektiv PR på andra sätt. Ett av dessa var lika omedvetet som innovativt. I ”Director’s Fortnight”-sektionen gick nämligen Bertrand Bonellos film ”De la guerre” och i den kunde man se Mathieu Amalric (i ungefär 20 minuter!) spela sin roll iförd en tröja med texten Göteborg Film Festival och en stor maffig drake (!!). Inte nog med det, tröjan som förekommer i filmen är ingen av våra tröjorutan en som kostymören tillverkat på eget bevåg – dock med korrekt logo. Amalric (som också gjorde huvudrollen i "Fjärilen i glaskupan") spelar en regissör i "De la guerre" och alla vet ju att är det ett ställe som regissörer gillar så är det GIFF. Duktig kostymör alltså, men tyvärr är vi större fans av henne/honom än av filmen.

31 filmer blev det för min del. Skavsår dessutom. Jag längtar redan till nästa år.