Precis som på film

Efter åtta dagar i Cannes och 21 sedda filmer börjar verkligheten och upplevelserna i biosalongerna smälta ihop. På väg till flygbussen skulle jag korsa den trafikerade gatan och kom på mig själv med att jämföra det jag just gjorde med hur den kvinnliga huvudpersonen korsar en trafikerad gata i bröderna Dardennes Barnet, guldpalmsvinnaren från 2005 som jag såg som uppvärmning på DVD dagen innan jag åkte till Cannes i förra veckan.
När jag insett att jag var försent ute för att hinna vänta de 20 minuterna på flygbussen och satt i taxin på väg till flygplatsen, förflyttades jag till filmen The Headless Woman av Lucretia Martel som jag såg igår. Alldeles i början av filmen kör en kvinna över en hund och eventuellt en människa också. Jag satt och hoppades att vi inte skulle få höra det hemska dunsljudet som filmen återgav så realistiskt.
Fast sedan blev jag extremt illamående av den snabba bilkörningen på de vindlande bergsvägarna mellan Cannes och Nice och kunde inte tänka på något annat än det.
Nu när jag sitter på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris tänker jag på ett avsnitt i norska regissören Bent Hamers nya film O’Horten som jag såg i fredags. Huvudpersonen, en nypensionerad lokförare, åker ut till flygplatsen för att träffa en person och går vilse i alla säkerhetskontroller, korridorer och hallar. Till slut står han lätt förvirrad mitt på startbanan, tar upp sin pipa och tänder den. Ungefär så känner jag mig nu, utkastad ur den centrifug av intryck som åtta dagar i Cannes innebär!