Efter 11 september

Det är snart sju år sedan planen flög in i tvillingtornen men händelsen är givetvis allt annat än bortglömd. Inte minst påminns vi hela tiden genom kriget i Irak. Precis som vi hade vårt lilla ”efter 11 september”-fokus i Göteborg avspeglas världsläget även här i Tribeca. Jag är nu uppe i tre dokumentärer som på olika sätt berört kriget.

Först såg jag en om kvinnliga amerikanska soldater som kommit hem efter tjänstgöring i Irak. Enligt amerikansk krigslag är kvinnor förbjudna att delta i regelrätta strider, men kvinnorna i filmen hade alla deltagit i eldstrid och nu i efterhand fick de inte erkännandet de förtjänade. Filmen gav en intressant genusvinkel, även om det var kvinnornas vittnesmål från Irak som var det som framför allt stannade kvar.

Kvinnor och krig var även på tapeten i gårdagens andra dokumentär som handlade om arbetet med uppsättningen av "Mor Kurage och hennes barn" på Public Theater i New York förra året. Det är en pjäs som tycks förbli ständigt aktuell, tyvärr, och filmen tog ett helhetsgrepp på Brecht och hans berättelse om krig och dess profitörer. Huvudrollen som Mor Kurage gjordes av Meryl Streep och dokumentären var inte minst intressant eftersom man fick följa en av vår tids största skådespelare i aktion.

Idag såg jag även en film om fyra killar i Bagdad som fått i uppdrag att filma sitt sista år på högstadiet. Resultatet höll låg kvalitet rent bildmässigt men gav en unik inblick i vardagslunken bland bomber, kidnappningar och komplett vansinne. Ibland blir man mätt på bilder från krigszoner, men efter att ha fått följa med Mohammad, Hayder och deras vänner i skolan och på fritiden blir det svårt att blunda. Som inför siffrorna jag läser i dagens DN, som förkunnar att över 1000 irakier har dödats i april. Det är helt sinnesjukt, men samtidigt inget nytt. Därför behövs dessa personliga filmer som påminnelser om att det inte rör sig om siffror, utan om människor, pojkar i det här fallet, med drömmar om att bli musiker, fotbollsproffs, eller bara klara den fruktade examenstentan.

Jag har nu sett 17 filmer och av dem att döma håller festivalen hög kvalitet, än så länge är det bara tre filmer som har fått mig att vilja lämna salongen. Förvisso har jag kanske inte sett den där oförglömliga filmen, men några riktigt bra finns antecknade i blocket märkt "filmer vilka gärna får visas i Gbg 2009". Av paranoida skäl skriver jag inte om dessa på bloggen.

Noterat:

Vid åtminstone tre tillfällen har jag hört människor nämna Låt den rätte komma in som en av de bästa filmerna de sett på festivalen. Blir det ytterligare en vinst? Intressant är det i alla fall.

Andreas Nilssons vinjettfilm var inte bara bra. Den var föredömligt kort också. Tribeca har en rolig och välgjord vinjettfilm - men den är lång som ett ösregn! Det är så man vill strypa de som fortfarande skrattar åt skämten.

/Andreas