Konsten att grata i ett videorum

Har insett att att det dar med biografer ar bara att ge upp. Trafik, transporttider och risken att filmen ar riktigt dalig och man da inte har nagon annanstans att ta vagen ar for stor. Videorummet it is. Efter ytterligare ett gang PPP-moten, en fantastisk buffe-lunch (tack ocksa japan for sushin och tonfisken pa er lunchreception igar!) med "vara" projekt och ett jurymote med mig sjalv sa ar det nu film som galler. Forutom avslutningsceremonin med prisutdelning i morgon kvall da. Och de har ett fantastiskt videorum har, dar ligger vi i la, over trettio bas med fina datorer, bra horlurar och i princip alla filmer i programmet pa dvd. Man hinner med en del da, aven om det sa klart aldrig kan bli samma sak som stor duk. Och sa ar det ju inte helt enkelt att storgrata i ett fullsatt upplyst rum nar man blir overvaldigad av en japansk parla som den jag sag i dag. Men det gar! Mer tarar lar fallas nar vi forhoppningsvis visar den i Gbg om knappt fyra manader. Fransk festkvall igar, koreansk ikvall, tack och lov skoter Mr Party Liaison, Pusans ende sydamerikan(?), Guido fran Filmsharks om allt det dar sa man kan fokusera pa annat. Som att fa tag pa bra kaffe. Men det lar fa vanta till jag landar pa svensk mark igen, inte ens en amerikansk diner kan tavla med mitt hotell vad galler svagheten pa brunhetsgraden i kaffet. Det hade annars varit till hjalp med en dubel espresso for att bestamma vem som far vart fondpris (forresten har en annan fondfilm varldspremiar har i Pusan) imorgon kvall. Just nu star det mellan tva, men jag ar ratt saker... tror jag.

Mitt liv i hiss

Efter ett dygn i Pusan, Korea, har jag nastan borjat vanja mig. Bara nastan. Det ar tredje gangen har men vissa saker vill man inte minnas. Som att man tillbringar en stor del av dagen med att vanta pa hissar - eftersom alla hus ar sa hoga sa ar hissen en nodvandig foljeslagare dagen igenom. Vare sig den kommer eller inte.

Efter en 24 timmars resa anlande jag i gar kvall till Pusan, eller Busan, som de sager har. Resan hade dessutom den goda smaken att avsluta sig med en en incident. En kvart kvar pa flighten mellan Seoul och Pusan flyger vi in i ett slags isstorm och faller rakt ner ca 1000 meter om jag far gissa. Atminstone kandes det sa i kroppens alla organ och vi var manga som nog trodde att piloten inte skulle reda ut situationen. Men det gjorde han. Sa ett par timmar senare satt jag pa Seacloud hotel (vaning 28, hiss tack!)(ombokad fran Paradise och de varma kallorna i utbyte mot en svit...)och at torkade sma snacksfiskar fran minibaren till middag, eller lunch beroende pa vilken tid man raknar. En Manhattan i baren, ackompanjerad av ett sjonsjungande koreanskt par avslutade kvallen som gled over i tidig morgon med fullspackat schema.

Hamta ackreditering, ata frukost, springa till Paradise for PPP-moten. Var filmfond stodjer PPP sa att de kan ta hit regissorer fran vissa lander som kan vara med och pitcha sina filmprojekt for oss och resten av de manga deltagrana pa PPP.Till slut valjs ett projekt som ska fa Goteborg International Film Festival Funds award.

Det blev fyra intressanta moten idag och sedan shuttle till nya bion Lotte, ja ocksa den inne i ett kopcentrum som var omojligt att hitta. I sista sekunden flamtade jag in pa dagens forsta varldspremiar. En till blev det innan bussen akte tilbaka mot invigningsmottagning for Asian Film Market pa Paradise, med ett kort stopp pa Seacloud for att lasta av kataloger och andra matnyttiga papper. Efter det en drink i ett skjul Australien-Brennan, Argentina-Guido mfl, och kanadensisk fest med mote med var nye man Hynek och snack om filmer man bor se.

Pusan ar en stor festival och i ar har de mangder av varldspremiarer, bade korenska, asiatiska och andra.En del att valja pa de timmar jag tar mig ut ur PPP-motesrummet alltsa. Sa ska det atas ocksa. Och aven om jag ar villig att prova pa det mesta i matvag sa tar det nog anda stopp nar det ar levande sjovarelser som ska ner i magen. Pa BBC news maler de pa om finanskrisen i USA. Langt borta sa nara.

Fastnat i mobilen – Venedig

Svarta Converse pa vita duken

Liksom i Camillas blogginlagg fran Venedig ar Darren Aronofskys THE WRESTLER en av de filmer det pratas om mest har i Toronto, sarskilt forstas efter beskedet att den vann Guldlejonet i Venedig. Dagens utgava av branschtidningen Screen toppar med att Fox betalade fyra miljoner US-dollar for de amerikanska rattigheterna till filmen. Bast gillade av kritikerna i Screens barometer ar Kathryn Bigelows THE HURT LOCKER, Jonathan Demmes RACHEL GETTING MARRIED och namnda THE WRESTLER.
Men det ar inte riktigt de filmerna som utgor min egen Torontofestival. Jag gar mest pa mindre filmer fran hela varlden, igar var det Irland, Argentina, Frankrike och Finland, idag Polen, Frankrike och Spanien. Bland de filmer som korsat mina spar ar den stora trenden doden och hur livet gar vidare efter den. Mer universellt an sa kan det ju inte bli.
En annan trend ar svarta Converse-kangor. Det kan vara sa att jag ar lite mer uppmarksam pa just skor av detta marke o kulor eftersom jag sjalv just kopt ett nytt par. Men de har dykt upp i tur och ordning pa Javier Bardem i Woody Allens nya film VICKY, CRISTINA, BARCELONA (sedd hemma i Sverige dock), en taiwaneisk tonarskille i WINDS OF SEPTEMBER och i en skoaffar som eftertraktat shoppingobjekt for ungdomarna i irlandsk-svenska THE KISSES. Ar det jag som ar trendig eller ar jag helt enkelt fantasilos som har valt varldens vanligaste skor?

Lidonesisk summering, sort of

Det var ändå lite överraskande att Darren Aronofskys The Wrestler kom in på sluttampen och tog hem Guldlejonet. Visserligen gick snacket om att Rourke skulle få skådespelarpriset, men så blev det nu inte. Min allra sista Venedigfilm blev franska Un lac, som inte alls var rolig att ha med som sista minne. Tur då att det fanns tid för ytterligare en utflykt in till Venedig för ett vid detta tillfälle öppet Guggenheimmuseum. Samt en ganska dålig pizza – men jag var ju tvungen att åtminstone få en enda pizza. Aronofsky berättade förresten på presskonferensen att Springsteenlåten finns med i filmen enbart tack vare Mickey R. Springsteen är ett stort fan av honom och de tu möttes för tjugo år sedan på The Stone Pony i Jersey. Bra låt i alla fall. Bästa film: Gillade Rachel Getting Married, mycket. Bästa mat: Fiskrisotton på Belvedere. Bästa drink: Den väldigt rikliga Negronin på kommunala stranden. Bästa springturen: Den enda. Bästa mötet: En skön pratstund med Amra från Sarajevofestivalen. Bästa shoppingen: Fotoboken Lidollywood. Bästa glassen: Nocciolan på glassbaren vid festivalpalatset.
Har nu utvärderat min lista av sedda filmer och gått vidare i livet. Bokmässan stundar och med den spännande seminarier, presskonferens och fest för affisch och två nya (eg tre, ett är ett dubbelnummer) nummer av Filmkonst. En filmdrinkbok av rang som är ett måste i varje hemmabar! Och Nina Wähäs bidrag till författarstafetten.

Camilla Larsson

Cannes-Hunger i Toronto

Sitter i lobbyn pa festivalhotellet Sutton Place och gor som alla andra filmfestivalsbranschbesokare fran hela varlden i detta rum: kollar min e-mail och bloggar. Andreas sitter tva datorer bort och rapporterar just att THE WRESTLER vann Guldlejonet i Venedig. Eftersom Camilla sag den i Venedig sa ar det inte god festivalekonomi om jag ser den pa nagon av visningarna har i Toronto. Men visst blir man sjukt sugen pa att omgaende se filmerna som hela varlden pratar om, sarskilt som man har chansen.
Igar lyxade jag faktiskt till det och sag - efter att ha sett fyra osedda filmer, nota bene! - den brittiska filmen HUNGER som vann debutpriset Camera D'or i Cannes i ar. Den sags av flera GIFFare i Cannes och har svensk biopremiar i host sa den kommer inte att kunna inga i GIFF-programmet 2009. Men vilken bra film! En av arets basta tycker jag. Den handlar om hungerstrejkande IRA-man i ett brittiskt fangelse i borjan av 80-talet. Men precis som med bra litteratur sa ar det bildspraket som ar attraktionen, inte handlingen i sig. Sa uppfriskande att bli pamind om vad riktigt bra film ar for nagot! Om jag ska rattfardiga min oekonomiska handling sa hjalper en san har film mig troligen att valja battre bland de andra filmerna.
Nu ar det dags for arets forsta fest, en mexikansk pa en adress jag inte har en aning om var det ar. Kanske aven dags for arets forsta taxi.

Mellan skyskraporna i Toronto

Sa var forsta dagen i Toronto avklarad! Efter att igar ha forlangt min fodelsedag med sex timmar genom att resa hit, har jag idag sett fem filmer. Det ar alltid skont att gora en rivstart pa en ny festival sa att man kanner att man kommer nagonstans.
Filmfestivalen i Toronto har vaxt till en av varldens storsta o mest betydelsefulla. Manga amerikanska Oscarkandidater har sin premiarvisning har. Filmprogrammet i ovrigt ar ocksa mycket bra, aven om en hel del just har blivit sett i Venedig av programgrupps-Camilla o -Jannike. Men arligt talat ar staden lite val mycket anonym rastorstad for en lantis som jag. Man traskar runt i en vecka i inomhusgallerior och pa tungt trafikerade gator mellan anonyma brungra skyskrapor. Men som vanligt nar man reser traffar man manga trevliga manniskor som raddar upp det hela.
Som till exempel de kanadensiska vannerna Kirsten och Eric som extremt generost sponsrar GIFF med logi for mig o programkoordinator-Andreas. Det ar skont att bo hemma hos en vanlig familj pa en vanlig villagata som omvaxling till den filmfixerade festivalkontexten bland skyskraporna inne i stan.
Men i morgon ar jag dar igen! Fyra filmer och en mexikansk mottagning star pa programmet.