Jobb, fest och förälskelse

Tillbaka igen efter 5 alldeles fantastiskt roliga och intensiva dagar i Cannes. Och ja - en hel del jobb också. Var bland mycket annat på ett seminarium med de två amerikanska independentregissörerna Lee Daniels (Precious: Based on the novel Push by Sapphire) och Lynn Shelton (Humpday), båda regissörer till filmer det har snackats en hel del om i Cannes, och som det skulle vara jätteroligt om de kom till oss på vår egen festival i slutet av januari 2010. För det här seminariet skulle jag unna fler att få ta del av! Två filmmakare, med helt olika framtoning, som tillsammans bjöd på sig själva och delade med sig glimtar ur sina liv under två timmar. Deras gemensamma passion för teater, som sedan på olika vägar, så småningom ledde fram till varsin film - med premiärer under samma kväll på världens största filmfestival. Och tro mig- trots den typiskt amerikanska retoriken- det var svårt att inte bli charmad av Lee Daniels när han berättade att hans främsta drivkraft för att göra den här filmen var att göra sin mamma och hennes polare i kyrkan stolta.



Jag var också och lyssnade på John Cooper och Trevor Groth, nya ledare från Sundance filmfestival, båda med en gedigen bakgrund på festivalen. Det var intressant att ta del av hur det tänker kring vilka filmer de vill visa och om sin syn på independentfilmens framtid. Fram trädde två personer som trots att de arbetat i många år med film, fortfarande besitter en stor nyfikenhet för det nya som händer inom independentfilmen över hela världen, och som aldrig verkar ha förlorat sin genuina kärlek till filmen och sin respekt för filmskapare.



Men det var förstås fester också ... och vistelsen i Cannes kunde inte ha slutat bättre, för under min sista kväll var det nämligen dags för Göteborgs filmfestivals traditionsenliga fest på stranden, och den var alldeles magisk! Och nu vet jag att jag snubblar huvudstupa rätt in i och förmodligen över patetikens och klyschornas gräns, men det struntar jag i - jag har varken distans eller något annat sätt att beskriva den här kvällen på en sandstrand under filmfestivalen i Cannes. Med doftande
blommor, riktigt riktigt god mat och dryck, hundratals människor som har roligt tillsammans med skenet från alla båtar i bukten utanför och en stjärnhimmel som Disney skulle ha varit stolt över, ovanför våra huvuden! Och jag kan lika gärna fortsätta: kvällen bjöd också på ett dansgolv som aldrig fick nog och som avslutades med att danspubliken (efter att DJ-Nina, övertalat vakterna att få spela i alla fall EN låt till) unisont sjöng Last night a DJ saved my life, a capella!

Cannes, I think this is the beginning of a beautiful friendship.



Paula Wahlbom

Åh vilket party!

Der är min sista dag i Cannes och jag sitter på flyget hem och försöker summera festivalen. Det första som jag kommer att tänka på är de som är närmast i tiden - gårdagens party som vi hade tilsammans med Haugesund filmfestival på stranden. Det var helt fantastiskt. Aldrig har jag sett filmbranschen dansa så mycket, tänk om det alltid kunde vara så här.  Vår DJ Nina Natri spelade fantastiskt bra musik tillsammans med våra gäster; Rotterdam filmfestival, Venice Days  och Directors Fortnight. Andra gäster var svenske regissören Patrik Eklund (Slitage), Dome Karukoski (Forbidden Fruit) från Finland, produktionsbolaget Paradox från Norge och Svenska Filminstitutet. Det var fullt på dansgolvet från start till sista låt.

Annars har det varit ett bra år, har hunnit se mycket film, flera som vi förhoppningsvis kommer att få se i festivalens program, men också fascinerande kalkonfilmer. Det är de som ibland ofrivilligt stannar kvar,  Bibi Andersson som galen råttmördartant är svår att radera från näthinnan. Min sista film för i år blir en amerikansk film med Rene Zellwegger och Kevin Bacon i huvudrollen. Det visar sig att jag aldrig kommer att få veta hur den slutar.  En timme in i filmen blir allt svart och in kliver en biografvärdinnna och säger” Det är strejk, de franska syndikalisterna har strypt elektriciteten till alla biografer i Cannes. Det kan ta två minuter eller tre timmar, vi vet ingenting”  Hon avslutar det hela med ett ironiskt “Välkommen till Frankrike”. Det är bara att resa sig och gå. På gatan utanför är det fullt av människor som har kommit ut ifrån biograferna, demonstranter och poliser.

Det är dags för mig att tänka på hemresan. Då visar det sig att bankomatkortet är avmagnetiserat, tre bankomater och ett bankbesök senare inser jag att det är kört. Jag har inte ens pengar till flygbussen hem. Ringer desperat mina kollegor, ingen svarar. Springer tillbaka i värmen till den Scandinaviska terassen och lyckas låna pengar. Tack Andreas! Springer tillbaka till hotellet, hämtar väskan, den är tung. Nu är det bråttom. Släpar väskan genom demonstrationståg och polisbilar till busshållplatsen som är i andra ändan av staden. Hinner precis.  

Det har varit en fantastisk vecka, men det ska bli riktigt skönt att få komma hem och vila upp sig lite.

Cia Edström