torsdag 12 juli 2007

"Fuck, fuck, fuck …"

Hördes det från toaletten på Bechers Bar, den mest livliga delen av Hotel Pupp. Detta anrika hotell där bland andra Mozart, Goethe och Dostojevskij spenderat delar av sitt liv.



Det är sommar och jag befinner mig åter på min absoluta favorit bland filmfestivaler, Karlovy Vary i Tjeckien.
När detta utrop hörs från toaletten så har det blivit lördag den 7 juli, det är festivalens nionde dag och jag har hunnit se 43 filmer och gått på drygt 20 partyn.
Vakterna rusar till för att utröna vad som händer.
Det visar sig vara Danny DeVito som blivit förgrymmad över att inte ha nått upp till pissoaren.
DeVito var på festivalen för att ta emot en kristallglob för sina insatser inom filmen både som aktör, regissör och producent.
Sitt genombrott fick han när han medverkade i Gökboet, som bekant regisserad av en tjeck som tillika gästade Göteborg i februari – Milos Forman.
Tidigare på avslutningskvällen hade två av våra nordiska grannar blivit belönade. Priset för bästa film gick till den isländska thrillern Jar City, regisserad av Baltasar Kormakur. Regipriset gick till Norge och filmen The Art of Negative Thinking i regi av Bård Breien.
Många frågar mig: Går det verkligen att se 6-7 filmer om dagen och få något vettigt ut ur dem?
Just i Karlovy Vary funkar det, det är en liten stad där allt finns på bekvämt promenadavstånd. Du hinner med att av artighet besöka ett party i 20 minuter mellan två filmer. Men orsaken är också den energi som denna festival ger mig. Jag har varit här massor av gånger, första gången 1990. Naturligtvis har jag fått många vänner som det är spännande att möta varje sommar. Eftersom jag främst reser till festivaler i Centraleuropa så blir jag en del av ett resande cirkussällskap som äter, dricker och pratar film tillsammans.



Energin kommer också av de mängder av filmintresserade ungdomar som köar för biljetter varhelst du går i stan, är det fint väder så sover de till och med utanför festivalpalatset. För en svensk hundralapp kan du köpa ett filmpass som gäller hela festivalen och vill du bo inkvarterad i en skola så behöver du inte betala mer än 20 kronor natten. En diet på starka korvar, rågbröd och god tjeckisk pilsner ger kroppen större delen av kostcirkeln till rimligt pris.
Alla föreställningar är i princip slutsålda men festivalen är också duktig på att ha speciella visningar för press och bransch.
För mig är en viktig del av festivalen de möten där producenter och regissörer presenterar filmer som kommer senare under 2007, eller till och med 2008. Hit kommer deltagare från hela Centraleuropa och visar upp sina alster. I år blev jag framför allt imponerad av vissa polska filmer, som jag ser fram emot att se i sin helhet. Kanske redan i september när jag far till den polska nationella festivalen i Gdynia.
Det roligaste som festivalprogrammerare är att hitta den lilla pärlan som andra kanske har missat. Att göra sitt eget fynd. Jag tror att bland de 5-6 filmer jag valt från Karlovy Vary kan finnas ett och annat sådant guldkorn. Vi får se på den 31:a filmfestivalen i Göteborg.



Ibland kan det bli både rätt och fel. Gick och såg filmen Dreams of Dust från Burkina Faso. En underbart vacker film om en hemsk verklighet. I katalogen stod det 2007 som premiärår. Men det visade sig att filmen redan gått på vår egen festival i år. Tack Camilla för att du tog denna underbara film till Göteborg.
Men en festival är inte slut i och med hemfärden. I bagaget ligger 20 nya filmer att se på DVD och många mail som skall skrivas för att få se filmer som det gått positiva rykten om.
Skall dock försöka hinna med en och annan kantarellpromenad IRL mellan fiktionen på duken.

Freddy Olsson i juli 2007

Här er utsände och Jiri Menzel:


Foto: T. Palmen

tisdag 10 juli 2007

Den allra första festivalen i ett "nytt" land

De nationella samlingarna i festivalform för det forna Jugoslaviens filmliv är tyvärr självklart historien om ett land i sönderfall. När Jugoslavien var en nation samlades landets film varje år i kroatiska Pula. Men från tidigt 90-tal fick de nya nationerna skapa sina respektive nationella festivaler. Pulafestivalen, som i slutet av denna vecka startar sin 54:e upplaga, samlar idag – vid sidan av ett digert internationellt program – det kroatiska filmlivet, bosnierna har sin stora festival i Sarajevo i slutet av augusti varje år, och så vidare.

I höstas delade de två sista före detta jugoslaviska delstaterna, Serbien och Montenegro, på sig efter en folkomröstning, och till följd av det upphörde festivalen i Herceg Novi i Montengro att vara den nationella arenan för det gamla ”Rest-Jugoslavien”. Serber och montenegriner har därför fått skapa sig nya festivalsamlingar för sina respektive filmproduktioner. 3-8 juli gick därmed den allra första upplagan av Film Festival of Serbia av stapeln i landets andrastad Novi Sad.

Nationella filmfestivaler är ofta lite intimare, småskaliga arrangemang. Novi Sad, en stad något större än Malmö, lämpar sig väl för ändamålet. Stadens centrum är intimt och vackert – med stora torg och charmerande gränder, där festivalen utspelar sig både ute och inne. Huvudbiograferna finns i Serbian National Theatre där två stora teaterlokaler fungerar som biosalonger, den stora huserar det nationella programmet med 16 tävlande, nya serbiska produktioner, och den mindre främst visar en sektion med filmer från Donauregionen. Novi Sad ligger för övrigt vid kanten av den mäktiga floden.

För vår egen festival är självklart den viktigaste anledningen att närvara på denna festival möjligheten att på kort tid kunna ta del av de senaste produktionerna från Serbien. På förhand hade vi i år bara hunnit se en av filmerna i programmet, men nu är 12 av de 15 sedda.

Tematiskt är det självklart mycket som handlar om ett land i kris,. Man letar efter sin nya identitet i samtiden och i historien. Två historiskt inriktade filmer är Black Horses och Belle Epoque, som utspelar sig på 1910- och 20-talet. Den senare filmen i regi av Nikola Stojanovic har en mycket speciell historia. Filmen påbörjades i tidigt 90-tal som en jugoslavisk produktion men blev aldrig färdig innan krigen bröt ut, och har först kunnat slutföras i år. På den stora filmprisgala som avslutade festivalen i söndags blev just denna film den stora prisvinnaren med flera prestigefulla vinster, bland annat som bästa film.

Annars var det lite märkligt att komma till Serbien för första gången, och som allra första film ha möjlighet att se en svensk film. Svensk(serbiske) Miko Lazics Made in Yugoslavia från 2005 deltog i den nationella tävlingen, eftersom den är en serbisk samproduktion – och helt inspelad där nere. Tyvärr blev det dock inga priser för Lazics den här gången.

Två av de intressantaste filmerna, båda med romska teman, prisades också. Hamlet av Aleksandar Rajkovic, är precis vad titeln säger: en tolkning av Shakespeares klaisska drama – men placerade fullständigt i ett fattigt, eländigt romskt samhälle. Visuellt är det imponerande genomfört och den prisades också för både bästa foto och klippning. Ännu märkvärdigare är dock Zelimir Zilniks Kenedi is Getting Married. Den är en dokumentär samtidigt som den är en fiktion. Regissören har i tre (detta är den tredje) löst sammanflätade filmer följt det tragiska ödet för en serbisk-romsk familj, som flydde till Tyskland i samband med krigsutbrottet, men som efter mer än tio år i landet utvisades tillbaka till Serbien i tidigt 2000-tal.

Zilnik arbetar med dokumentär känsla, med verkliga personer som agerar som sig själva, men regisserar en stor del av sina filmer. Detta ger ett slutresultat som på ett sätt ger en än mer dokumentär känsla än om han hade gjort den på klassiskt dokumentärt sätt. Men så är också Zilnik en mycket erfaren regissör, som en gång i tiden i slutet av 60-talet vann den stora tävlingen i Berlin. Idag 65 år gammal har han under hela sin karriär varit en outsider och dissident – ständigt en nagel i ögat för rådande politiska makthavare – vare sig de varit kommunister och hetat Tito eller nationalister och hetat Milosevic. Han är avig och allt annat än tillrättalagd, och har inte resignerat trots de besvärliga förhållanden som varit rådande i hans land under så långa tider. Idag stödjer han inte minst unga filmare, som står utanför det gängse systemet.

Och på förhand har Zelimir Zilnik också varit kritisk till en del saker kring denna första serbiska filmfestival, som hålls i hans egen hemstad. Men han får delvis sin revansch när huvudpersonen Kenedi Hasani prisas som bäste manlige skådespelare. Och efter diverse turer lyckades Zilnik hitta och övertala aktören att dyka upp på prisgalan och motta sitt pris. Han lever nämligen som de flesta romer i denna region i utkanten av samhället – och jobbade när regissören ringde med att samla skräp. Först förstod han inte alls vad det var för vits för honom att komma och motta ett pris. Men när han fikck reda på att priset bestod av flera hundra Euro fann hann sin anledning – och han fick en av kvällens varmaste applåder.

Kontraster är annars det som slår en allra mest under några dagar i detta hårt socialt och politiskt drabbade land. Centrala Novi Sad är intimt och pittoreskt med vackra kyrkor, byggnader och torg. Men tar man sig ett fåtal kvarter utanför centrum framträder fattigdomen och misären tydligt. Slitna gator, byggnader och infrastruktur varslar obönhörligt om den fattigdom och höga arbetslöshet som blivit resultatet av 15 år av krig och kriser. När man sedan får reda på att två av broarna över Donau bombades sönder för bara några år sedan och att oljeraffinaderiet strax utanför staden också bombades av amerikanerna 1999 och i många år förorenade stadens vattentäkt strax bredvid, brister illusionen som stadens centrum tillfälligt ger.

Men än mer imponerande är då att att människans kreativa krafter kämpar vidare outtröttligt. De flesta månniskor strävar mot det goda. Film och filmfestivaler bidrar med en liten insats i detta arbete. Det blir nog fler serbiska filmfestivaler i Novi Sad i framtiden!

Ulf Sigvardson

måndag 2 juli 2007

Klart det regnar i Göteborg





På väg hem mot Göteborg i den röda Bergmanveckan-stripade Volvon. Och det passar ju ganska bra eftersom jag just skickat ut ett pressmeddelande om att vi vid nästa festival i Götet kör igång redan i början av januari med just en IB-retro. Hela 50-talet filmer får ni (och vi) då chansen att se eller se om. Och just se om kan vara idé, påmindes jag återigen om i går när vi kollade in Persona, som avslutningsfilm, på den lilla Sudersandsbion. Efteråt blev det snittar och ett glas vin i bioträdgården, alltmedan man insåg att senast man såg Persona, typ på tv i tonåren, så hade man aningen andra referensramar än i dag. I bioträdgården minglade också ett nöjt Bergmanveckanteam och de utländska journalisterna som Svenska Institutet bjudit in. Allihopa (från Cahiers de Cinema, Screen mm!) verkar de fullkomligt tagna av sin Fåröupplevelse (av allt från Bergmansafari till Kutenkvällar) och dessutom mycket sugna på att komma till Göteborg någon gång. Vem sa att inte en liten karg, avlägsen ö kan vara en ypperlig plats för det som man kallar net working?

På väg tillbaka mot sista kvällen i kollektiva stenhuset så diskuterade konstnärlig ledar-Marit och jag bland annat det spännande visuella språket och det fantastiska fotot i filmen. Men också hur vi småirriterar oss på de plutigt, barnsliga och hysteriska kvinnomanéren, det tydliga estetiserandet av Bibi A och Liv U och de kittlande utflykterna in på homoerotiska marker. Två vackra kvinnor tätt, tätt, ihop, är ju alltid spännande, eller hur? Bergman lär ha sagt att filmen likaväl kunde ha handlat om två män, men… I vilket fall som helst så blir man inte direkt sugen på att kliva in genom filmduken och in i Persona, när den är slut. Åtminstone inte av det skälet att man själv vill vara fortsätta leva med karaktärerna (det verkar de ha det för jobbigt för…). Så berättade nämligen Kenneth B att han kände när han sett Fanny och Alexander första gången – han ville aldrig lämna den Ekdahlska bullrande familjen. Till sist så fastslog vi att David Lynch nog har sett Persona en och annan gång inför sitt eget mästerverk – Mulholland Drive.

Väl hemma på Mölner gård blev det restmiddag, kvittorevision, packning och ett sista glas vin med Bergmanveckan-Paula. Och nu, efter ett blixtvisit (min första) , med inköp av kaffe, innanför muren i Visby, inlasting av 35 mm-kopia av Kenneths Magic Flute, och en färjeöverfart med lite mobilbaserat arbete på soldäck, skumpar vi alltså fram genom Småland; VD-Åsa, marktjänst-Pelle och jag själv med familj. Kvar på ön några timmar till är Marit med familj, disk, sopor och pantflaskor.

Hemma väntar färdigställandet av nästa Filmkonstnummer, som kommer i augusti. Och så en del semester, innan resor till Sarajevo och Venedig (med blogg)tar vid.

Och så dagens fråga: Kommer drickpizzan och rospallen någonsin att lämna idéstadiet? Man blir kreativ av att bo i kollektiv på Fårö.

Camilla Larsson

söndag 1 juli 2007

Bergman - Minglet 7-6




Bergmanveckans sista dag har börjat. Som vanligt när man är på resa känns det både som om om man nyss kom och som om man bott här hela livet. Men i morgon bär det av tvärs över Sverige igen hem till Göteborg.
Min personliga, kvantitativa summering av Bergmanveckan 2007:
3 filmer: Skammen, Djävulens öga och Persona (ikväll)
3 seminarier: Bibi Andersson, Kenneth Branagh och filmvetaren Laura Hubner
1 safari
6 minnesvärda sociala evenemang (förutom det konstanta socialiserandet i GIFF-kollektivet): invigningsmiddag, grillkväll på Lauters, vår egen lunch, välkomstmiddag för Kenneth Branagh, hans av Åsa redan omskrivna sittning i vårt kök samt gårdagens besök på Kuten: en osannolik bar i en lada som är dekorerad både ut- och invändigt med tonvis av rock- och bil-rekvisita från 50-talet.
Kulturen vann alltså med 7-6 över socialiserandet, eller lite hårddraget, Bergman vann över minglandet, vilket ju ändå var tur för min image!
Kenneth Branagh var Bergmanveckans hedersgäst eftersom han gjort sin egen filmversion av Mozarts opera Trollflöjten, som Bergman gjorde TV-film av. Efter fredagens visning av filmen intervjuade Jannike Åhlund honom inför publiken på biografen Roy i Fårösund. Han var en väldigt lättpratad och underhållande gäst som ofta reste sig upp och fysiskt illustrerade sina anekdoter. Bland annat berättade han om när han spelade Hamlet på slottet i Helsingör inför den danska drottningen i hällande ösregn. Så länge drottningen satt kvar under sina paraplyer, var det inte tal om att avbryta föreställningen. Fattigt teatersällskap som Branaghs var, måste de skydda de dyrbara kostymerna från vätan. Så när Branagh i rollen som Hamlet vänder sig mot sin mor Gertrud efter att just ha dräpt Polonius, möts han inte av en Gertrud i tidstypisk fotsid klänning utan av en Gertrud i dansk oljerock, inköpt i Helsingörs hamn. Ett ögonblick i Kenneths teaterbana då det var lite svårt att hålla masken.
Kenneth Branagh har just avslutat inspelningen av filmen Sleuth, med manus av Harold Pinter och Micahel Caine och Jude Law i huvudrollerna. En film som GIFF-gänget kommer att hålla utkik efter på höstens festivaler.
I kväll avslutas Bergmanveckan med en visning av Persona, en av de filmerna som Bergman spelade in på Fårö. Efter Laura Hubners föreläsning i går, kommer i alla fall jag att titta extra noga på filmens korta sekvenser av Liv Ullmann i rollen som skådespelerskan Elisabeth Vogler när hon spelar Elektra. De båda sekvenserna brukar refereras till som identiska men Laura visade dem bredvid varandra och man såg tydligt hur olika de var. Kanske det rentav är Bibi Andersson som Elektra i den sista sekvensen och inte Liv Ullmann? frågade Laura Hubner: ”eller är det bara jag som har blivit galen av att titta på dem för många gånger?” undrade hon.
Till sist, dagens fråga: Varför har de där morgonflugorna som var så irriterande i början av veckan helt slutat väcka mig? Är det det kyliga vädret eller helt enkelt den vanliga filmfestivalskoman?

Marit Kapla