Kameratömning Jerevan

Wim Wenders intar en välsignad aprikos.




Moscow Cinema, festivalens huvudbiograf.




Lunch till Antonionis ära på italienska ambassaden. Sonja Heinen från World Cinema Fund och Miroslav Mogorovic från B2B i Belgrad.




Republikanska torget.





Lavash med tillbehör.




På Jan-Jak, franskt poppisställe. Istanbuls festivalboss Azize Tan, DAB-deltagare mfl.




Jag själv med Armine Anda, producent och skådis och Roberto Olla, från Eurimages.




Prisceremoni för DAB - Directors Across Borders. Bianca Taal delar ut Hubert Bals pris.




Bergen vid kristna templet Gerhardt.





Försäljning av plommon-lavash, valnötter inbäddade i druvseg-gelé och sött bröd.




Enda kvarvarande hedniska templet i Armenien.




Inhandling av lavash, klassiska varianten.




Mottagning på Parajanov-museet. Hayret Benkara från Toronto, som höll work shops och en av DAB-vinnarna, Maria Saakyan med filmen I Am Going to Change My Name.




Texas Bar. DAB-vinnare Andro Sakvarelidze med filmen Washington visar sina krulliga underarmar framför just Washington.




Sista kvällen. Texa Bar. Armine Anda och Bianca Taal med en Five Cowboys-drink.




Lavash, the Swedish way. Jag, hemma igen.

Kenats!

Hemma igen, fast fast i lavash-träsket. Är numera svårt beroende av det armeniska brödet lavash, som äts med världens godaste tomater (överdriver inte), gurka, färska örter och syrlig ost och saltsyrlig, trådig ost. Just nu kan jag inte tänka mig något godare.
Sista dagen i Jerevan vigdes åt en improviserad utflykt under ledning av Armine Anda, vår grupps "mamma" på festivalen och dessutom producent för, och skådis i, Joan and the Voices, en film som vår fond gett utvecklingsstöd. Efter en otroligt hål-i-vägen-guppig åktur hamnade vi både vid Armeniens äldsta kristna tempel (Gerhardt, Armenien var det första landet som tog kristendomen som officiell religion) och vid deras enda kvarvarande hedniska tempel (alla andra revs för att lämna plats åt kristna...), samt hann inhandla lavash, valnötsdelikatesser och annat innan vi skumpade tillbaka ner till Jerevan och mottagning på tysk ambassad in honour of Wim Wenders, som beklagade att han inte kunde komma till Gbg under festivalen 2008. Senare under kvällen, i väntan på att bli tagna till Parajanov-museet (ett konstnärsskap att utforska, om man inte gjort det redan) för en cocktail så sade Goran Pascaljevic att han diggade GIFF hårt, efter sitt besök 2007. Och sådant är ju alltid skönt att höra.

Men innan allt detta smicker så började dagen med slutet på det som jag var här för att göra från början. DAB – Directors Across Borders, ett pitchforum där 12 projekt från Kaukasus, Turkiet, Iran och Moldavien och Ukraina och Ryssland pitchades av regissörer och producenter inför en jury med fondfolk, producenter, en enstaka regissör och annat löst folk. Min jury delade ut tre priser till projekten Washington från Georgien, I am going to Change My Name från Armenien/Ryssland och Alpine Violet från Armenien. Både pitchar och synopsis var av skiftande kvalitet och jurygruppen var så gott som rörande ense. På sluttampen, innan den officiella prisutdelningen, hade vi också one-to-one meetings med de olika filmernas representanter – några av dem kan definitivt bli aktuella för stöd från fonden under hösten. Dessutom känner jag mig övertygad om att GIFFF kommer att dyka upp på nytt under nästa års Golden Apricot.
Festivalledningen med Harutyun Khachatryan, Susanna Harutyunyan och Mikayel Stamboltsyan i spetsen kan vara nöjda med femte upplagan av den gyllene aprikosen, med Antonioni-tribute, retros med Wenders och Saroyand, besök av festivalens hedersorförande Atom Egoyan, Jos Stelling (som fick födelsedagstårta), Catherine Breillat mfl. Själv försökte jag klämma in ett gäng armeniska kortfilmer mellan möten, pitchar och tillställningar – tyvärr var de inte textade, men en del såg och lät i alla fall fina ut... I min vokabulär finns numera ca fem armeniska ord. (Kenats=uttrycket för skål). Trots min brinnande längtan hem till regn-kalla Göteborg så var jag bara en aning avundsjuk på Hubert Bals-Bianca och World Cinema Fund-Sonia som åkte vidare mot några dagars semester i Georgien. I mitt skafferi står nu en flaska Golden Apricot-brandy tillsammans med en bit lavash. Nästa gång stannar jag längre. Till Armenien åker man inte bara en gång.

Camilla Larsson

Det blir bättre nästa år…

Karlovy Vary Tjeckien 4-12 juli 2008

Visst fanns det godbitar men huvudsektionen i Cannes detta år var ingen höjdare. Likadant i Karlovy Vary, plockar vi en eller två titlar därifrån så är det bra. Liksom konjunkturer i övrigt så tycks det vara så att filmkvalité också följer vissa cykler. Men vi letar flitigt och kommer att hitta 200 goda filmer att visa i Göteborg.

Jätteroligt att ha programchef-Marit vid min sida, det var hennes första besök i Karlovy Vary. Hon blev förtjust och har tagit till sig denna festival som ett av sina smultronställen. Framför allt blev hon imponerad över bartältets öppettider, från 9 om morronen till 6 nästa morron, tre timmar över för vila. Jag mötte ett lätt Mojitomoln var dag när jag traskade till visningen 08.30.

Själv var jag lite slö i år, det blev bara 37 filmer mot fjolårets 43. Å andra sidan var vi två så vi fick med oss det mesta och hann till och med se filmer vi missat i Cannes.

Skandinavien var flitigt representerat i alla sektioner och det blev dansk seger i huvudtävlingen Frygtelig lykkelig, i regi av Henrik Ruben Genz. Eftersom Norge vann i fjol med The Art of Negative Thinking så vore det väl inte mer än rättvist om 2009 års pokal går till… Men redan i år blev det lite svensk avslutning, Mamma Mia, med jubel i publiken.


Dansk regissör, Henrik Ruben Genz, och skådespelare, Kim Bodnia, vid morrenmaden dagen efter segern.

I Cannes tror alla att de hinner med så mycket mer om de har en sprängfylld kalender och springer fort. Karlovy Vary är motsatsen, här finns inte lika många gäster men å andra sidan kan man sitta ner och få ett ansikte på de personer som normalt bara är ett namn i ett mail. Eftersom jag varit så många år i Karlovy Vary så finns det naturligtvis många personer som efter hand blivit personliga vänner. Vi kanske bara möts där en gång om året men vi håller kontakten via mail och jag får både skvaller och mer utmejslade tankar om film i Central- och Östeuropa. Utan denna information skulle det vara omöjligt att hålla reda på till exempel de 250 filmer som produceras årligen i Ryssland.

Ett bakslag i år var att festivalen bytt ölsponsor, från Pilsner Urquell till Budweiser. Man får stå ut, det var ju i alla fall tjeckiska Budweiser, inte den vattenskadade amerikanska varianten. Programchef-Marit tycks för övrigt ha blivit förtjust inte bara över festivalen utan också över den lokala alkoholen. Hon reste hem innan mig och sände ett meddelande: Tacksam om du köper en liter Becherowska till mig.

Jag längtar redan efter nästa Karlovy Vary, den 3 juli 2009.

Men innan dess blir det Lilla Filmfestivalen i Båstad den 30 juni.

Freddy Olsson

Lang natts fard mot.... dag och Jerevan

Sa antligen fick jag se den - Fjarilen och glaskupan. Inte hade jag trott att det skulle vara i Jerevan, Armenien, jag till slut skulle se denna fantastiska film, nar jag missade den i Cannes forra aret, och sedan pa bio hemma.

Efter sju och en halv timme pa Wiens flygplats anlande jag hit klockan fem i sondags morse (alla flighter hit fran Europa ankommer vid det klockslaget). Efter vantan pa visum blev vi korda till Golden Tulip hotel (med trevlig pool pa taket) och fick nagra korta timmars somn innan det var dags att borja fira fem ar tillsammans med Golden Apricot International Film Festival. Nu, efter en kyrklig valsignelse av aprikoserna-ceremoni, invigning med ceremoni (dar gamla festivalbossen Gunnar Bergdahl dok upp pa en filmsnutt eftersom han var har pa besok nar det startade, fest med mangder av armenisk mat (mmm, frukterna och forratterna!!!) igar och sa master class med Wim Wenders, ett par filmer, en lunch med ganget fran Hubert Bals, World Cinema Fund mfl, en cocktail med armeniska brandydrinkar idag, sa borjar mitt huvudsyfte med resan narma sig. I morgon borjar DAB - Directors across borders, ett pitchforum dar jag ska sitta med i juryn och dela ut nagra priser, samt presentera var fond for ovriga deltagare. Den gyllene aprikosen ar en varm, entusiastisk festival som mot alla odds byggts upp och vuxit en aning ar for ar. Det ar varmt, harliga 35 heta grader och pa kvallen kommer en skon bris och lattar pa trycket. Forhoppningsvis sa aven ikvall nar det ar dags for ny tillstallning med kall vodka och mera aprikoser.

Camilla Larsson

Camilla Larsson

Nakna bröst in progress

- Den här trailern är min favorit! Massor av nakna bröst. Den kommer ni säkert allihop att vilja se många gånger!
Moderatorn för work in progress-sessionen vid Karlovy Varys internationella filmfestival skrattar åt sin kommentar och några i publiken skrattar också, uppriktigt alternativt generat.
De flesta skrattar inte. Halva publiken – professionella filminköpare och filmfestivalsprogrammerare från hela världen – består av kvinnor. Varför vi skulle vilja se en trailer med nakna bröst om och om igen, eller tycka det är roligt att moderatorn vill det, känns inte helt glasklart.
Ändå är det inte i den töntiga kommentaren man hittar den största jämställdhetsrelaterade skevheten, utan i kvinnorollerna vi får se projicerade på skärmen under den här work in progress-sessionen. Det gäller både hur kvinnorollerna är skrivna och hur många kvinnoroller som är huvudroller.
Under sessionen visas snuttar ur 26 kommande filmer från olika länder i Central- och Östeuropa. De är gjorda av 25 manliga regissörer och en kvinna (vars film är en familjefilm).
Jag roar mig med att krafsa ner sammanfattningar av de kvinnoroller som dyker upp i filmscenerna:
”Sexfantasi om dominant, vacker kvinna”, ”Ingen kvinna”, ”Kvinnligt våldtäktsoffer”, ”Otrogen kvinna begår självmord”, ”Nästan inga kvinnor”, ”Underskön gravid flickvän”, ”Ung prostituerad tjej”, ”Vårdarinna till sjuk man”, ”Manipulativ femme fatale”, ”Kvinna klär av sig”.
I endast tre av de 26 filmerna som presenterades verkade kvinnorollerna vara lite mer komplicerade än de mest banala klichéerna, beskrivna ovan. Och yes, det fanns även gott om manliga klichéroller, men nyckelorden för dem är något annorlunda och mer positiva än för kvinnorollerna.
Dessutom får männen vara de agerande subjekten i de flesta filmerna, även om de skulle råka vara fyrkantigt porträtterade. Från vad som går att utläsa av presentationerna och klippen kommer kvinnor att spela huvudroller i endast fyra av de 26 filmerna.
Jag tänkte att det här skulle vara ett lite raljant och roligt blogginlägg men jag har blivit så deprimerad av att skriva ner det att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta. Det är bara att jobba för en förändring genom vår egen festival och hoppas att jag får se den i min egen livstid.

Festivaltältens festivaltält

Den första dagen på filmfestivalen i tjeckiska Karlovy Vary satt jag vid den brusande floden som rinner genom den docksöta kurorten och kände mig supernöjd. Jag hade checkat in på mitt hotell som ligger på tre minuters promenadavstånd från festivalbiograferna, redan sett en visning och just ätit möra lammkotletter till lunch. Det här är min nya favoritfestival! sms:ade jag till programmedarbetar-Freddy som varit här i 18 år och starkt rekommenderat mig att åka hit.
Så här efter fem genomförda festivaldagar står sig intrycket. Karlov Vary är en väldigt avkopplande plats att vara på, gammal kurort som den är. Festivalen är välorganiserad, det är lätt att komma in på visningarna och det kryllar av sociala evenemang varje dag där man kan möta de andra festivaldeltagarna.
Efter 16 sedda filmer kan man möjligen konstatera att vissa sektioner i programmet är starkare än andra. Vill man komma ikapp efter Cannes och se de titlarna man inte hann se, så är Karlovy Vary förträffligt. Däremot är tävlingssektionen lite ojämn. Så här långt är nog indonesiska The Photograph av Nan Achnas, en film som vår festivalfond har samproducerat, den bästa i tävlingen av de jag har sett. Men så ska det förstås vara: det är bara om man har sett en rad halvbra filmer som man får den där underbara kicken av en film som visar sig vara riktigt bra.
När detta skrivs, klockan tolv på natten, sitter jag på hotellrummet och hör dansmusiken dunka från Karlovy Varys svar på Göteborgs festivaltält: Captain Morgan bar i bottenvåningen på festivalhotellet Thermal. Där dricks det mojito-drinkar dygnet runt och den påtagligt unga festivalpubliken röjer till klockan sex på morgonen.
Den höga partyfaktorn är en stor del av attraktionskraften hos den här festivalen, som verkar dra ungdomar från hela Europa, åtminstone hörs alla möjliga språk i köer och salonger. Det är inte utan att man önskar sig lite liberalare svenska regler och förordningar som kunde låta musiken i vårt eget festivaltält hålla på lite längre än till midnatt.

Tiden flyger…

Måndag kväll.

Jahaja, här sitter man överst i en våningssäng i en friggebod i Valleviken på Gotland och minns Fårö som väldigt längesedan. Plötsligt. För det var ju egentligen igår som Bergmanveckan avslutades med Matti Bye och hans musiker som spelade live till Körkarlen och sedan snittar och drink i trädgården bakom biografen Roy i Fårösund. Pärlor för svin, kan man tycka. Orkestern var så bra att man glömde bort den och bara kom att tänka på den när en musiker tappade något i golvet, och det var ju liksom meningen, men ändå. Snittar och drinkar i trädgården bakom Roy. Sedan fick alla bråttom till fotbollen (Jan Troell med familj och Stig Björkman hade bokat parkettplats på Carlssons (tack för den chevre och rödbetspizzan!) i Sudersand) och vi också. Spanien hejades fram med sangria på vinden i ladan, den sista kvällen på Fårö 2008. Bra gick det ju, tack och lov!






Tidigare på dagen underhöll Leif Furhammar proffsigt och engagerat under programpunkten Pansarskeppet Kvinnligheten, om Eva Dahlbeck. Det är en fröjd att lyssna på en föreläsare som är så extremt kunnig och förberedd att han kan ge sig all tid och möjlighet att improvisera. Det blev först en lista på saker Furhammar inte tänkte prata om och sedan när man trodde att det inget fanns kvar, så började det hela, med klipp och resonemang om dahlbeckska ikonroller och annat. En njutning från början till slut. Tack Leif. Tack Eva Dahlbeck. (Observera konstärlig ledare-Marits likhet med denna, förresten.) Och tack också för det osedvanligt goda kaffet och kardemummabullen utanför Bygdegården på morgonkvisten. Jan Troell bidrog också med infon att det fanns ett riktigt panskarskepp som hette Manligheten och ett som heter Dristigheten. Troell fick lön för mödan när Furhammar sa att han inte sett ett så fint porträtt av en mor som Eva Dahlbecks i Bara en mor, förrän nu i och med Maria Heiskanen tolkning av Maria Larsson i Troells Maria Larssons eviga ögonblick.





Bergmanveckan 2008 bjöd också på paneldebatt om ett framtida Bergmancenter och vad som skall hända med hans kvarlåtenskap, gården på Dämba. En fråga som såklart är känslig, på många håll. Från familjens håll meddelas att det inte finns någon egentlig önskan om att göra ägorna offentliga, samtidigt som det såklart är just Ingmar Bergmans hem, eller åtminstone delar av det, som tillresande allmänhet vill se. Eller kanske allra helst biografen, om man får önska själv. En visning av ovannämnda Körkarlen (som Bergman såg en gång om året) och en Bergmanfilm, inspelad på Fårö och så en busstur till inspelningsplatserna, tycker i alla fall jag hade varit ett fint paket att erbjuda. Delikata frågor, med finansieringen som en stor utmaning, såklart. I testamentet står att gården ska säljas och att pengarna ska delas i nio lika högar.

Den sedvanliga Kutenkvällen i lördags slutade i sedvanlig ordning med spekulationer, den här gången om blogg-onämnbara ting. Promenad i gryning och så en lunch hos bergmanveckan-Jannike, innan Valleviken med kusinbesök, bad, håvfiske och grillning väntade.

Summa summarum så var årets Bergmanvecka större och mer, igen, med många utländska gäster (journalister, folk från Osacrasakademin, italienska dokumentärfilmare, mm) och svenska kulturelit. Bättre väder än förra sommaren också. 2009 blir det 35 grader, hela veckan. I like!

Camilla Larsson