Familjedrama igår blev mord och stympning idag

Festival-Åsa talar i gårdagens inlägg om trenden vänliga familjedramer. Flera av mina filmer idag var något annorlunda. Skall inte tala allt för mycket om Lars von Triers Antikrist, den kommer ju på svensk duk inom några veckor. Men när jag idag satt I den stora salongen så skreks det i min närhet efter läkare. Någon hade ramlat ihop två bänkrader framför mig.

Du som känner att du har ett känsligt sinne

 och ett svagt hjärta, jag uppmanar dig att avstå från denna film.

Festival-Cia och DJ-Nina planerar kvällens fest.

Direkt efteråt såg jag sedan en kanadensisk film om en skolmassaker 1989. Detta är också en trend, minst en skolmassakerfilm varje år. Vi har fått Bowling for Columbine och Elephant från USA, The Class från Estland och nu Polytechnic från Kanada. Massmördarens bevekelsegrunder för sin gärning var ett otroligt hot mot kvinnor som försök

te skaffa sig positioner i typiska manliga yrken. Dessa unga tjejer skulle bli ingenjörer.

Utsikt över Skandinaviska terassen och gårdagens svenskfest. Själv står jag fem våningar upp på Regissörsveckans terass och festar för en bulgarisk film.

Som så ofta är det inte i den stora tunga huvudtävlingen vi hittar guldkornen, det är i sidosektionerna. Den nya tekniken har gjort att regissörer i länder utan större filmisk tradition nu har möjlighet att berätta sina egna historier. I år kommer det flera bra filmer både från länder i Asien och Latinamerika som vi tidigare inte sett så mycket av här i Cannes. 

Även om festivalen krympt i år, talade med en taxichaufför i går s

om sa att det var total kris för honom i veckan. Han skall normalt köra in en god del av sin årsinkomst under 14 dagar, så är det gott om fester.

Innan det är dags för vår egen och Haugeunds fest i kväll så gäller besök hos turkar, tyskar, polacker och koreaner.

En av få svenska regissörer i åre En ts Cannes-festival. Stig Björkman väntar på taxi till Antibes.

Dags att ta på bästa gå-bort-kostymen.

Freddy Olsson

18 maj 2009

Äntligen Anvil!

Idag firar norrmännen med flaggor och stora leenden i ett efter-Melodifestivalen/mitt i 17:e maj-aktigt rus och det verkar rätt märkligt att det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Cannes i år är ”vemod”.
Kanske är det bara jag? Kanske bara just idag och just här? Kanske är det filmerna jag ser?
Faktum är ändå att Cannes är lugnare i år än vad jag sett det tidigare. Det är mer eftertänksamt och något mindre prål. Turisterna som översvämmar gatorna så här under helgen kedjar så klart fast sig vid röda mattans kravallstaket för att få de bästa bilderna, precis lika entusiastiskt som vanligt. Men de tre generationerna lepoardkroppsstrumpe-klädda damerna som brukar paradera längs Croisetten saknas. Tromaflocken, i sina galna kostymer, syns inte heller till och i morse var en av de annars så övermänskligt strikta vakterna i Palatset försoven och fortfarande sömnmosigt gladpratig när han släppte in mig… Små, små detaljer förbryllar och pekar på en förändring.
Det pratas mycket om finanskrisens verkningar. Lyxhotellen har tydligen förlorat stora och viktiga bokningar och längs stranden gapar stängda restauranger som hål i en kariesanlupen mun om kvällarna. Trots det är missmodet långt borta. Förändringen är inte nödvändigtvis enbart till det sämre och folk verkar ganska lättade.
Cannes brukar vara skrämmande perfekt. Solen skär som en blåslampa genom luften och blänker i vårbleka ben och hår på utväxt. Nu känns skönhetsfläckarna behagligt befriande. Det är uppfriskande med en miss från maskinrummet och underhållande avigt när Palatspersonalen småler och snackar istället för att snäsa och ignorera.
Det är skönt med lite mindre yta och lite mer hjärta. Hittills har filmerna jag sett också visat mer av den sidan. Det är rent häpnadsväckande många familjer/relationer i kris/upplösning/uppvaknande/återförening. Handlingen är knapp och ändå händer det något litet hela tiden. Det sker som en skiftning mot något lite mer nära och sant, om än inte alltid bekvämt. Så känns vemodet här. Lite ledsamt och på krisens rand – men ändå inte utan hopp. Som någon karaktär uttryckte sig på vita duken igår: ”Hapiness is just sadness doing backflips”. Eller möjligen – vemod är bara glädje som råkat slinta, just i Cannes idag.
Ikväll ser jag dock enbart hopp vid horisonten och längtar efter att få se Göteborgsfavoriterna och outtröttliga hårdrockarna i Anvil ställa sig på scen igen! Jag missade filmen i Göteborg – men inget ska stoppa mig från att se dem live här.

Millenniumfest och Film i Väst

Solen lyser åter över Rivieran. Ordningen återställd. Filmstjärnor klär helt enkelt inte i regn. Trots allt viner lite svensk-sommar-snålblåst i palmbladen. Film i Väst bjuder till traditionsenlig presskonferens och Milleniumfilmerna skall ha stor pr-fest ikväll.
Efter ändlöst letande med världens sämsta karta når Camilla och jag fram till lägenheten där presskonferens skall hållas. Jag rycker in som pressfotograf, men får på fingrarna när jag plåtar av en liten tv där de första klippen från Snabba Cash rullar. Deras pressansvarig är nervös och jag anar stora nyheter... men när vi frågar dem vad som är i görningen rycker de bara nonchalant på axlarna som om de inte hade något nytt att komma med. Men de har de! Erik Hemmendorf från Gyllene Draken vinnande produktionsbolaget Plattform är i Cannes för att pitcha Ruben Östlunds nästa film Play. Och Lisa Langseth skall påbörja sin nästa film Den älskade. De ler mot kameran och det känns nästan som att befinna sig i en spegel.
Sen Millenniumfest. Det ryktades att andra filmen ur Stieg Larsson-triologin skulle inviga. Vet inte om det någonsin var aktuellt. Ryktet kommer sig av att böckerna har sålt som smör i den franska försommaren. Och förmodligen även av att premiären av Män som hatar kvinnor var strategiskt placerad i samband med festivalen. Det blev dock ingen invigning. Istället fick Disney och UP öppna festivalen. Och tur var nog det. Som öppningsfilm står man även som värd för invigningsfesten – vilket naturligtvis är ett kostsamt åtagande.
Millenniumfesten visar sig också vara en oerhört påkostad historia och bjuder på fantastisk stämning med massa roliga människor.

/Håkan Westesson

På röda mattan!

Helt osannolikt, men jag har gått på röda mattan i Cannes och blivit fotograferad. Inte av misstag utan jag blev verkligen presenterad av speakerrösten som annonserar somliga gäster innan de beträder mattan inför fotograferna: ”La directrice du festival Göteborg, Marit Kapla!” Inte ensam dock, utan tillsammans med mina fyra kamrater i juryn för sektionen Un Certain Regard.
På fotot från vänster: Piers Handlings ”niece” Astrid, franska skådespelerskan och producenten Julie Gayet, chefen för Toronto filmfestival i Kanada, Piers Handling, jurypresidenten Paolo Sorrentino, italiensk regissör samt indiska journalisten och festivalprogrammeraren Uma da Cunha.
I dag torsdag möttes vi för första gången och såg två filmer. Totalt ska vi bedöma 20 filmer och dela ut ett pris till en av dem på 30 000 €, en garanti för fransk biodistribution. Det ska förstås bli hur kul som helst! En inte helt oviktig fördel är att jag befrias från programgruppens traditionsenliga morgonmöten kl 7.30, eftersom alla vet exakt vilka filmer jag ser. Visst är det underbart att träffa mina kollegor men ärligt talat – det ska bli helt fantastiskt skönt! Alltså ringer min klocka 9.30 i morgon i stället. God natt!