Dag och natt

Idag är vi en person kort. Inte på grund av spökena på vinden. Inte ens på grund av den vådliga bastuövningen i förrgår natt. Inga av skräckfilmsscenarierna har hittills slagit in. Pelle antar att det inte är för sent än och att sjukan som drabbat stackars Fredrik kanske bara är en början på något zombieliknande tillstånd. Men det får stå för honom. Termometern visar på 39 grader plus för Camillas stackars man som ligger nedbäddad och kräver nyponsoppa, glass och biskvier. Sjukdomen kan bero på golvdraget i huset, det oberäkneliga vädret, eller möjligen den ökända duschsituationen.

Hygienutrymmena här kräver definitivt en utvikning. Badrummet har grusgolv, toaletten är i sig en installation och utsikten genom panoramafönstret är storslagen. Det är insynen också när man tänker efter, men det gör man ändå alldeles för ofta så det försöker vi låta bli… Termostaten är nyckfull men vi har kommit fram till en någorlunda funktionell lösning som går ut på ett tappert försök att hushålla med värmen så långt det bara är möjligt. Idéen är att man behåller kläderna på i det längsta. Hårtvätt i jeans är steg ett, sedan hasar man sig lämpligen ur sagda plagg, intar en zen-fokuserad inställning till hela livet och kastar sig med dödsförakt genom skvättande strålen av omväxlande iskallt och skållande vatten. Det är inte ett dugg skönt – men vi luktar i alla fall inte illa.

Och det är ju tur. När man får celebert besök till exempel. Igår höll vi ett rent furiöst socialt tempo. Först underhöll vi grannskapet med en lunch i trädgården. Tjugofyra personer fick ledigt plats runt vårt stora bord. Sedan skulle vi vilat ett slag om färjan inte varit sönder och förseningarna krävt en hastig avfärd till middag på andra sidan sundet med specialinbjudna utländska journalister, den brittiska Ingmar Bergman-specialisten Laura Hubner, Jannike Åhlund, Pia Lundberg från Svenska Filminstitutet, Kenneth Branagh och ett tjugotal andra gäster. En jättetrevlig middag som avslutades på biografen Roy i Fårösund för ett samtal om filmen ”Trollflöjten” mellan Jannike Åhlund och Kenneth Branagh. Det var underhållning på hög nivå när en glad och uppspelt Branagh pratade om sin nya film, teater kontra film, sitt liv och vikten av att ha ett drag av megalomani om man ska skriva sina memoarer i den mogna åldern av 28 år.

Vid fem i elva spred sig oron i bänkraderna. Henning Mankell svor över färjesituationen och ledde uttåget från biografen. Vi mindre erfarna Fårö-bor hängde kvar och lyssnade klart på samtalet bara för att inse att vi skulle bli tvungna att vänta en timma på nästa båt. Medan rutorna immade igen funderade vi på stora frågor som vad färjeanställda gör på sina raster, vad Krimkriget egentligen hade för betydelse för Fårös kolerakyrkogård och vem som har rätt att utdela ett socialt gult kort i händelse av konflikt. Möjligen var det också i detta bedrägliga lugn vi lyckades hitta på tanken att hyresvärds-Gunnar odlar rödbetor i sitt trädgårdsland. Den villfarelsen har nu fått till konsekvens att vi står utan middagsmat. Camilla har just varit ute och rykt i diverse odlade rotsaker utan att hitta något som tillnärmelsevis liknar rödbetor och här står vi med våra tvättade halsar, och vår getost. Vi får börja uppfinna något nytt helt enkelt.

Just måltider är viktiga hållpunkter i vår tillvaro här. Vilket kan leda till dagens fråga nummer ett (speciellt riktad till Henrik): Hur länge behöver egentligen tevatten koka innan det är klart?

Just det. Vi stod där i kö och tre bilar bakom oss fick Kenneth Branagh en plötslig lust på ett glas vin. Och eftersom gästfrihet nu är vårt signum och lunchmaten fortfarande inte var helt uppäten fick bilkaravanen ta en tur förbi Mölner gård. Mitt i natten satt vi där i kökssofforna och åt kalla potatisar och drack vin i stearinljusens sken. Kenneth, Lennart, Jannike, Lova, Paula och familjerna. Så kan det gå mitt i natten på Fårö – och då är det ju tur att vi bara är lite vindpinade, lite golvdragssnuviga och lite smutsiga. Men bara lite, grusgolv och panoramafönster till trots.

Dagens fråga två: Hur kan man ha det så här bra och ändå längta hem?

A team work made in heaven

Oj, oj, oj. Nu har vi startat en ny tradition. Göteborg International Film Festivals årliga lunch under Bergmanveckan. I dag samlades ett tjugofemtal underhållande människor i vår soliga (japp, som på beställning tittade solen fram just till vår lunch) trädgård för att inmundiga grillad rosmarinfylld fläskfilé, kaprispotatissallad, marinerade champinjoner, tomatsallad, estetiskt bröd från lokala hembageriet, kylda drycker, melon, kaffe och choklad. Som ett oerhört välsmort maskineri fixade vårt lilla kollektiv (hur ska vi någonsin kunna flytta ifrån varandra) detta gästabud på nolltid. Vi samarbetar så bra att vi borde organisera någonting ihop på riktigt – en filmfestival kanske!?.. Sanna mina ord, ryktet kommer att sprida sig som en löpeld på ön och redan nästa år kommer förfrågningar om lunchen att börja komma redan på vårkanten. Trevligt.

Gårdagen var på inget sätt sämre den. Vacker löprunda (Pelle räknade ut att jag sprungit 1,2 mil, vilket mer än chockade mig själv…), Bergmans komedi Djävulens öga från 1960, introducerad av Käbi Laretei, som spelade cembalo tilli filmmusiken, på den lilla Sudersandsbion (kul att se Bibi A så snart efter att man lyssnat på henne live, alltid kul att se Stig Järrel – här som djävulen med vagel i ögat – kul att se en diaboliskt stilig Jarl Kulle som Don Juan, kul att se Nils Poppe som naiv och livsälskande präst, kul att se de spännande visuella lösningarna och kul att höra de snabba, fyndiga, vassa och ibland vågade, replikerna), och så grillkväll på krogen Lauters med avslutande tokdans, spagat och allmän, ja, låt oss kalla det… glädje. Natten kunde sedan ha slutat med ”Death by Bastu”, eftersom den gamla bunkern, som tjänar som bastu här på Mölner gård, envist fylldes med mer och mer rök. Så mycket rök att vi inte ens kunde påbörja bastubadet. Tack och lov.

Under vår lunch diskuterades bland annat hur Bergmanveckan ska hantera sin framtid och hur den kommer att förändras. Intresset växer för varje år, pressbevakningen ökar, fler och fler biljetter säljs. Samtidigt finns inte det fysiska utrymmet att växa. Och sannolikt inte heller ambitionen. Intressant motsättning. Faktum är att just småskaligheten, intimiteten och blandningen av Fåröbor och tillresta journalister, branschfolk och turister är det som gör hela tillställningen så speciell, avslappnad och unik. Men som vi vet förändras allt på ett eller annat sätt, oavsett om man vill det eller inte.

Nu är konstnärlig ledar-Marit på biografen Roy i Fårösund och presenterar visningen av Andrea Arnolds Red Road – filmen som vann Göteborgs första TIBIDA (The Ingmar Bergman International Debut Award) tidigare i år. Ikväll äter vi middag med Bergmanveckans gäster, bla Kenneth Branagh, som är här med sin Trollflöjten. Efter middagen hänger vi på till biografen Roy och lyssnar när han berättar om sin film. Känns som en ganska bra fortsättning på ännu en fantastisk dag, helt enkelt.


Och så till Dagens fråga: Om nu 70%-ig choklad är så gott och kultiverat – varför tog då den ljusa chokladen slut på nolltid, medan den mörka fortfarande ligger kvar i skålarna på det stora köksbordet?


Camilla Larsson

Bibi, Skammen och flugorna

Bergmanveckans andra dag påminde för min del om känslan från förr när man hade åkt den långa vägen till rockfestivalen i Roskilde, festat och haft trevligt med kompisarna men började undra varför man egentligen var där. Då började banden spela och man kände – just det! Det var ju det här!
Efter en socialt mycket trevlig inledning blev min Bergmanveckoupplevelse på samma sätt komplett igår, när jag först cyklade till bygdegården och hörde skådespelerskan Bibi Andersson berätta om sitt förhållande till Fårö, filmen och Bergman och därefter åkte med på Bergmansafari: en busstur till inspelningsplatserna för Skammen, ledd av två som var med under inspelningen 1967, Katinka Faragó och Arne Carlsson. Turen avslutades med en visning av Skammen, ett relationsdrama mellan Max von Sydow och Liv Ullmann mitt under brinnande krig.
Dagens största behållning var nog Bibi Anderssons inspirerande personlighet. Hon lyckades på något sätt berätta om sitt liv med både öppenhet, värme och humor men också med världens integritet. Hon kommenterade Ingmar Bergmans kommentar om henne att hon bara kan spela saker som hon själv upplevt, med att säga:
”All konst och filmkonst handlar om sanningen om människan. Och vad mer än sig själv har man att berätta sanningen om?”
Att komma nära sig själv i alla roller är hennes sätt att arbeta, berättade hon:
”Jag tänker alltid: Om det vore jag, hur skulle jag säga, hur skulle jag reagera?”
Det roligaste på safarituren var att på ett väldigt pedagogiskt åskådliggjort sätt få se hur en meterlång modell av en nedbränd medeltida kyrka kan filmas så att den verkligen ser ut som en autentisk nedbränd medeltida kyrka, vilket Bergman gjorde i Skammen.
Lokalkunskap fick man på köpet på safarituren. Fårö heter uppenbarligen Fårö för att det är en ö för farande, ”de farandes ö”, inte alls för att det finns många får här. Får heter för övrigt lamm på gotländska. Dagens fråga blir därför något som vi glömde fråga den lokale busschauffören Mats om: vad heter då lamm på gotländska?
Läget i festivalens kollektivboende är för övrigt i korthet att natten var kall vilket medförde att alla sov som stockar. Det medförde även till min personliga glädje att flugorna som börjar surra extremt irriterande klockan fem på morgonen antingen var stelfrusna och inte vaknade som vanligt eller också att jag sov så tungt att jag inte hörde dem. Varje morgon har jag annars stått upp klockan fem med vildsint blick och flugsmällan i högsta hugg. Igår morse smällde jag två och idag har jag smällt en nu på dagen i förebyggande syfte.
Mer om flugläget senare i veckan!

Härifrån till evigheten

Det tar lika lång tid att resa från Göteborg till Fårö som till LA. Det känns också på många sätt precis lika avlägset och annorlunda. Nu när solen övergivit oss och regnmolnen möter upp havet utanför vårt köksfönster är vi just bara här. Inte på väg mot något möte, inte med siktet inställt på planer för festivalen, framtiden eller ens kvällen. Vårt hem är gemensamt, mycket gammalt, skevt och vint. Det går bara att vara just precis här i lugnet.

Vännen Pelle ligger på kökssoffan och oroar sig för att han sovit för mycket, barnen leker i hallen och vi andra turas om att störta oss genom fakir-duschen. (Underligt hur extra kallt vatten kan kännas om det blandas med plötsliga vågor av varmvatten…) Det har funnits planer på ett snabbt dopp i havet, men dem har vi övergivit för stunden. Det känns mindre lockande att vada hundratals meter ut från den långgrunda stranden när regnet ligger som en våt filt i luften.

Igår kurade alla vi Jan O Karlssons gäster i en lånad lada och under ett hastigt uppställt partytält. Vi bjöds på fantastiskt helstekt lamm medan regnet smattrade mot taken. Just där var ensamheten långt borta, men det är inte svårt att föreställa sig att sommargäster som förirrat sig ut på någon enslig hed i skymningen plötsligt drabbats av en känsla av övergivenhet så stark att de tvingats vända och skynda sig tillbaka till bebodda trakter.

Själv måste jag hela tiden kämpa mot mörkerrädslan. Inte blir det bättre av att Pelle-vännen just börjat improvisera fram olika skräckfilmsscenarier från sin plats på soffan. Tre familjer i ett hus på en öde hed, en bastu inom räckhåll och grannar som redan visat lite udda beteende. Det är helt enkelt för lockande. Det kan bara sluta på ett Blair Witch/Fredagen den trettonde-aktigt sätt. Den första som visar brösten kommer att stryka med, hävdar Pelle bestämt. Jag försöker mig på att byta ämne och komma fram till en lämplig logistik för kvällen. Vi har en bil och två cyklar på sex personer och två barn, så det krävs en del planering. Lyckas tyvärr komma på idén att jag kan lifta tillbaka – vilket såklart omedelbart leder till ödesdigra konsekvenser för mig om man får tro den inspirerade Pelle. Idéerna haglar från soffhörnet. Bastun kommer att låsas, överhettas och förvandlas till en flammande dödsfälla. Helfigursspegeln uppe på vår vind kommer att leda ut demoner (tänk skakig film och gnisslande ljud) in i vår rara verklighet. På känt poltergeist-manér kommer vedträn att förvandlas till dödsbringande projektiler och gastkramningen under de nattliga vandringarna till utedasset är självklart oundviklig. Där finns även Deliverance-scenariot som öppnar för risken att någon av oss kommer att skrika som en gris innan gryningen. Tror jag strax måste tvinga med honom på en promenad längs huvudvägen bort till Sudersand om det här inte ska sluta i ett verkligt trauma för min del!

Dagens fråga blir: Vem av oss kommer att överleva längst?
Oddsen talar för Fredrik som äger, och har setts använda, ett par glasögon.

Idag ska vi på Bergman-safari och visning av filmen Skammen. Med en enda hållpunkt och tolv timmars sömn i kroppen känner jag mig fullständigt nöjd. Fårö = slät femma.

ETT SPARTANSKT FESTIVALKOLLEKTIV PÅ BESÖK HOS IB

Fjärde Bergmanveckan invigdes för ett par timmar sedan i kyrkan här på Fårö. Bibi Andersson, festivalens näst mest prominenta gäst (ursäkta Bibi, men Kenneth Branagh smäller lite högre) läste ur Laterna Magica om hur Bergman för första gången kom till Fårö, påivrad av oroliga producenter, på jakt efter inspelningsplats till Såsom i en spegel. (Bergman ville spela in på Orkneyöarna, och producenterna såg darrigt kronorna rulla ymnigt all världens väg). På Fårö hittade han, överraskande för honom själv, allt han behövde. För resten av sitt liv. Det var stormigt kallt, grått och Begmangänget slirade runt på de smala vägarna i kamp med elementen.

Just nu blåser och regnar det också ettrigt utanför fönstret i det mycket gamla och mycket – extremt mycket – primitiva stenhus (nu har vi åtminstone en lampa i varje rum, samt en ficklampa som ledsagar oss till det intressanta, med ”panoramafönster” försedda, utrymme där dusch och toalett finns) som delegationen från Göteborg International Film Festival inhyst sig i. Och man kan delvis förstå hur en riktigt elak vinter kan te sig här på ön, nu när det smattrar på rutan och röken från braskaminen ryker ur skorstenen. Konstnärlig ledar-Marit med man och dotter Doris, 5, VD-Åsa, marktjänstvän Pelle, samt jag själv med man och dotter Lucinda, 4 delar denna minst sagt spartanska boning, medan marknads-Karin med familj anländer i natt till en snäppet mordernare lägenhet ett stenkast bort, fast på samma gård. Mölner gård. Med havsutsikt. Vackert, tyst och fridfullt.

Det är en konstig känsla att vara på en festival, eller överhuvudtaget på ett filmarrangemang, där man inte är stressad och totalt fullbokad och pressad hela tiden. Efter en resa från västkusten i, nu till Bergmanveckan överlämnad, stor bil från Volvo blir vistelsen för oss en kombination av en del arbete och en del totalt slappande och semester. Inga filmer som MÅSTE ses, inga möten som inte får missas, inga distributörer som ska bevekas, inget spring med andan i halsen. Men en och annan mycket trevlig tillställning. Och ett antal programpunkter som man kan gå på, helt enkelt för att man har lust. Och tid. Som till exempel Bergmansafari, Bibisnack, Bergmans kvinnobilder med brittiska Laura Hubner, Persona som avslutningsfilm, grillkväll på Lauters. mm. Och så i egen regi: grillning vi raukarna (och i vår egen trädgård), bad i lagun och några kvällar på Kuten, partyhaket på den gamla bilverkstaden här i närheten. Och så får vi träffa ex-chefen Jannike, Svenska Bilder-Lova, och print controller-David, som inte bara jobbat/jobbar med vår egen festival, utan också med Bergmanveckan. De har lite mer bråttom än vi just den här tiden på året...

Efter cembalo och Saraband på cello och Bibi, som inte bara lästa ur Laterna M, utan också delade med sig av ett personligt minne som ringade in Bergman som en "ängel" med otrolig intuition, blev det ost på tandpetare och saft på kyrkbacken. Dock ingen IB i sikte. I kväll stundar Bergmanveckanmiddag hos Jan O Karlsson, (ja, just det, den gamle ministern). Mycket spännande.


Ps. Till sist en fråga från vår marktjänstvän Pelle Nauclér: Är det cembalo som används i alla dataspel?

Camilla Larsson

Mellan Cannes och semester

Man kommer hem från Cannes, pustar ut lite, gör lite efterarbete och vips har det gått tre veckor!
Efterarbetet består främst i att programkoordinator Andreas och jag bjuder in de filmer vi såg och gillade i Cannes. Tillsammans såg programgruppen 115 filmer. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag mot slutet av Cannesfestivalen var i tröttaste laget, där jag satt med klippande ögonlock och försökte uppskatta film efter film med långsamma tagningar och sparsam dialog. Filmfestivaler är alltid ett strategiskt balanserande på sömnbehovets gräns.
För övrigt så är tiden efter Cannes en tid när man försöker hinna färdigt allt man föresatt sig att hinna med innan det är dags för semester. Det betyder att jag har tre arbetsdagar på mig nästa vecka att skicka iväg de 62 tackbrev som återstår från årets festival. Jag vet att det kommer att gå – det är ju en dödssynd att missa en deadline – men just nu känns det som en riktigt brant uppförsbacke!
I veckan såg jag ikapp festivalfilmen CHILDREN OF MEN av Alfonso Cuarón, som nu finns på DVD. En riktigt bra dystopisk framtidsvision där världen spårat ur på ett sätt som har otäckt realistiska kopplingar till den tid vi lever i nu.
223 dagar kvar till GIFF 2008