Bildbevisen

Camilla på Wiens flygplats.


"Utsikten" från Camillas rum.


Kuddhäng för festivalgäster.


Åsa på festivalcentret.


Franz Ferdinands bro 2007.


Bloggning pågår i Hotel Bosnias mediecenter...


Hastig paus.


Rotterdams Marit, Camilla och Bengt Toll.


Steve has entered the tent.


Sarajevo by night.


Jury och vinnare.


Utomhusvisning sponsrad av känt ölmärke.


And you know it's over when the fat lady sings.

The Heart of Sarajevo

It ain't over til the fat lady sings, sags det ju. Precis sa tankte vi, minglade pa avslutningsfesten, lyssnade pa den riktigt bra bosniska orkestern, som traditionsenligt spelade, till en borjan med en tom plats och en ledig mikrofon. Den feta damens. Men sa kom hon och tog över tillstallningen helt med sin rost och totala, barska narvaro. Sen var det över – åtminstone for oss. Vi drog hem mot den har sista natten på hotel Bosnia och struntade i att Steve Buscemis sons band skulle spela senare på festen – ev på rockklubben, som jag bevistade natten innan, när festival-Amras mans band agde scenen.

Precis som Asa skrev sa var det min premiar pa utomhusarenan har mitt i Sarajevo, som jag hort sa mycket om, tidigare i kvall. Jaklar vilken stamning att sitta med nagra tusen manniskor mitt i stan, med halv raserade, men ack sa fina hus runt omkring. Med gult ljus i vissa fonster och en sammetsmjuk, fuktig varme. Och sa Heineken, forstas. Har ar de inte radda for att skylta med sina sponsorer. Arenan heter Heineken Open Air och de andra stora heter tex Coca Cola och Avangard (cigaretter, som det bjuds friskt pa). Och Milka - Ulf de har en jattestor Milka-ko har! Men det ror de hem, utan problem. Michael Moore, sa for ovrigt, efter att han berattat en historia om hur han gjorde ett tv-inslag om Bosnien 1994, att det var den vanligaste staden han nagonsin varit i, med en film. Och sa ar det har. Valdigt hjartligt.

Prisutdelningsceremonin, ännu tidigare, bjod bland annat pa juryordforanden Jeremy Irons (den ende som lyckades med konststycket att formedla vartenda ord till publiken), Juliette Binoche (som spelar bosnisk kvinna i en festivalfilm), Steve Buscemi (som fick hederspris och ar mangarig van till festivalbossen Mirsad) och sa MM da forstas. Skon, avspand, men anda hogtidlig ceremoni och silver-Sarajevo-hjartan, desigande av Agnes B, till vinnarna. Nu har man verkligen borjat langta till var egen nasta festival (som har mycket att leva upp till, eftersom den 30:e var sa osannolikt, oerhort trevlig, bade framfor och bakom kulisserna).

Men innan dess shoppade vi (nej, jag...) mer lokal design, hade moten med mansudoktorer och bokmassan i Frankfurt (vi ses forresten snart i festivalmontern pa var egen bokmassa i Goteborg!), kollade halvbra ungersk film i videorummet, drack kaffe pa festivalkontoret och lunchade med var egen bosniske programmerare Ajan, aven kand fran filmvetenskapen i Goteborg. Och fick lysande idé till den dar D-uppsatsen i filmvetenskap, som jag ju faktiskt ska skriva ihop endera dagen. Ajan ar fodd i Sarajevo (lämnade stan under kriget) och tog oss till en restaurang pa berget ovanfor staden. Vidunderlig utsikt, sallad med fantastisk ost, bosniskt vin och - saklart - grillat kott. Kottoverdos ar bara fornamnet (basta kottet var nog den italienska tagliatan under jurymiddagen pa La Vinoteca, som sags vara en av de basta krogarna i stan) pa den har vistelsen. Pa vagen upp passerade vi mangder av "kyrkogardar" med mangder av gravar. Under kriget gick det inte att ta sig upp pa bergen dar man egentligen ville begrava sina doda - man fick i stallet hitta plats dar det fanns, på sluttningar, i parker, mm. Tank er Slottsskogen full med gravstenar.

Det har ar en marklig, fortrollande plats. Det ar fortfarande 37 fullkomliga grader och forsta intrycket kvarstar. Ny favoritstad, alltsa. Nu kan jag antligen sluta att grama mig over att jag liksom aldrig kom till Prag i tid. Jag kommer ju alltid att ha Sarajevo. Snart gar taxin till flygplatsen. Den dar kulan Red Bull(!)-glass hann vi inte med, den far vanta till nasta ar. Forutom en massa bra kontakter och en lyckad Cinelink-insats med var fond har jag i alla fall en serbisk kanonfilm (med temat "återvanda", som for ovrigt var vanligt forekommande i programmet) med hem i bagaget. Val hemma igen ar det bara att packa om vaskan igen (om inte den nyinkopta, och relativt omsorgsfullt packade, korsbarshonungen eller ortspriten har lackt ut). Pa onsdag aker bade den och jag till Venedig.

Camilla Larsson

The kindest festival of them all

Helt arligt ska det val erkannas att det den har kvallen inte enbart sankts en kula citronglass. Vi har en avslutningsfest i ryggen och fyra timmars somn att hoppas pa innan taxin till flygplatsen kommer i morgon (idag) bitti.

Det har delats ut priser och Camilla har premiarat pa Sarajevo filmfestivals utomhusarena med Michael Moores "Sicko". Saga vad man vill om filmen, men han ar anda en stor retoriker, Michael Moore. Faktiskt stor i ordets alla bemarkelser. Helt klart tva ganger sa stor som festivalchefen Mirsad Purivatra. Det kunde vi konstatera da han levererade ett tal som engagerade publiken sa till den milda grad att de stod upp i bankarna och appladerade, denna varma sommarkvall.

Och saga vad man vill om de medel Michael Moore tar till for att presentera sitt budskap. Det varsta man kan anklaga honom for ar val anda att han kan verka en smula naiv. Men nar han sager att en matt, frisk, valutbildad och trygg befolkning ar det varsta hot varje regering kan hoppas pa sa ligger det anda nagot i det. Och filmen bjuder pa en pa en och samma gang galen och underhallande sensmoral som ar svar att argumentera emot. Hjalps vi at blir varlden helt enkelt battre. Det ar ju anda en obestridlig sanning. En som jag tar med mig harifran denna den kanske vanligaste festivalstaden pa jorden! (Gbg oraknat forstass...)
/Asa

Picking and choosing in Sarajevo

Igar natt kom jag (och min irriterande kansliga rygg) hem strax efter midnatt. Jag var redo for blogg, men parkerad vid hotellets enda dator satt fortfarande samme filmmakare som hackat dar nar jag gick, flera timmar tidigare. Antingen ar han rent oerhort flitig. Eller ocksa bara valdigt svag pa skrivmaskin. I vilket fall som helst hade han precis missat utdelningen av arets Cinelink Awards - och darmed Camilla och mig pa scen ikladda lokaldesignade, nyinkopta kreationer.
Notera har garna att foljande projekt fick motta priser:
* First of all Felicia (Rumanien. GIFF-besokare fran 2007 minns kanske fantastiska Paper will be blue? Har aterkommer manusforfattaren Razvan Radulescu tillsammans med Melissa de Raaf med ett nytt supermanus!)
* Donkey (Kroatien. Vi visade Antonio Nuics debut All for free i ar, det har ar hans senaste projekt.)
* White white world (Serbien. Oerhort lovande projekt av Milena Markovic och Oleg Novkovic, som vi lar fa se mer av i framtiden.)
Ett specialpris gick aven till Ingmar Bergman-prisnominerade Agnes Kocsis (Fresh Air, GIFF 2007) och hennes nya projekt Adrienn Pal.
Ocksa vart att lagga pa minnet kan vara att Camilla pa grund av sin makalost snygga klanning i gnom-rott+gront, mojligen kommer att tvingas citera Elaine Benes nar bilderna fran festen publiceras... Is that a nipple I see?!
Har har annars hettan i ett slag forbytts i ljummen host, efter ett spannande askovader igar. Det gor dock absolut ingen skillnad i mitt rum, som nu narmast kan liknas vid en termos - bade i storlek och funktion. Anda kanner jag mig markligt fast vid Hotel Bosnia. Mes sina vinklar och vaningar och vrar ar det narmast en karaktar bland de andra har i Sarajevo. Jag har ocksa precis lart mig hitta till mitt eget rum. Det ar bara att ta tva trappor upp, ga vanster dar mattan inhandlats direkt fran The Shining-inspelningen, passera Camillas ventilationsschakt, ga ner for en halvtrappa och leta upp en Professor Balthazar-skylt i orange. Dar ar hemma. En natt till.

Ps.
JERRY: Did you look at look at this picture carefully?

ELAINE: Carefully?

JERRY: Because I'm not sure and and and correct me if I'm wrong but I think I see ... a nipple.

ELAINE: What?

JERRY: Here. Take a look. What, what is that?

ELAINE: (gasps) Oh my God! That's my nipple.

JERRY: That's what I thought.

ELAINE: That's my nipple. My nipple's exposed. I sent this card to hundreds of people! My parents. My boss. Uh, Nana and Papa.

JERRY: DIDN'T YOU LOOK AT THE PICTURE?

ELAINE: Oh God I didn't notice. Oh, what am I going to do? You know your whole life you go through painstaking efforts to hide your nipple and then BOOM, suddenly hundreds of people get their own personal shot of it.

In i turbulensen/The Heat Is On

Det har ar den trettonde filmfestivalen i Sarajevo. Goteborg Film Festival var med och stottade fran borjan, med Ship to Bosnia, var lill-fond CineBosnina, mm, Darfor ar det extra roligt att vi ar tillbaka med ett riktigt pris igen. Festivalen har etablerat sig med rekordfart och vuxit enormt i betydelse, speciellt med tanke pa under vilka omstandigheter de har arbetat under. I ar bestar den av 13 sektioner, 175 filmer (varav 16 varldspremiarer), 500 journalister, 400 branschmanniskor och 600 gaster (tur att Harmony Korine stallde in sitt publika samtal med Agnes B, eftersom vi annars just hade missat det...) Cinelink, det nystartade Talent Campus.

Framganskonceptet heter: satsa pa din egen region!!! Precis som var egen festival har fokuserat pa Norden, och faktiskt varit en forebild, satsade Sarajevo tidigt pa Balkanomradet, lat sin stora tavling vara regional och satte igang Cinelink, den co-production market med projekt fran regionen som sčker samfinansiarer och partners. Det ar alltsa dar Asa och jag harjar omkring. Praktiskt gar det till sa har: Varje filmprojekts representanter sitter vid ett bord och sa vandrar vi andra, fonder, producenter, finansiarer mm runt, och pratar vid borden i max 25 minuter. Ett slags professionellt speed-dating, helt enkelt. Det som ar dessutom ar bra for festivalen ar att, aven om var fond inte kan stodja alla projekt, sa kan vi i alla fall redan tidigt nosa upp kommande bra filmer som vi kan charma hem till er besokare i Goteborg. I dag speedade vi tio ganger (Bland annat med Agnes Kocsis som tavlade i var Bergmantavling och Hrvoje Hribar vars forra film var med i var sektion Under Construction)och ikvall ar det dags for jurymiddag, dar vi tillsammans med bland andra Rotterdam-Mareet och Cannes-Georges ska bestamma vem som far Cinelink-priserna har i ar. Sedan blir det bulgarisk fest.

Som alltid i dessa sammanhang blir man alldeles uppochnervand av alla dessa historier och passionerade manniskor. Det ar latt att ge sig in i de olika manusens varldar och leva med. Turbulent varre i skallen alltsa. Speciellt nar manusen dessutom ar sa visuellt tilltalande att vila ogonen pa, med tanke pa alla vackra tecken som forekommer, i till exempel kroatiskan. Tur att man kan lugna ner sig med ett glas fran nagon regional vinproducent, en vara som alltid bjuds pš balkongen har ute kl fem. (Annars blir Asa och jag alltid bortkorda fran balkongen sa fort vi narmar oss - det ska stadas, stallas iordning, stallas i oordning, vad vet jag...)

Trivselfaktorn har inte minskat sen igar. Det ar nagot med folk harifran som gor att vi svenskar gar bra ihop med dem - ett slags varm och direkt barskhet. Och skon stil. Och sa har de manga hal i vaggen-stallen. Och en underskon Ingrid Bergman pa arets festivalaffisch!!! Och 37 grader varmt. I morgon ska temperaturen ga upp ytterligare. Alla gar omkring och stonar utom jag. Efter en totalfrusen sommar kanns det antligen skont i kroppen.

I morgon far vi tid att titta pa film, start klockan tio med en serbisk premiar: Huddersfield. Och ja, Asa har ont i ryggen - sangen var osannolikt kort. Bildbevisen drojer dock - annu har vi inte lyckats fa Asas dator och det tradlosa natet att samverka for allas vart basta.

Camilla Larsson

Hot Spot Hotel Bosnia

Det ar varmt i Sarajevo och har kryllar av knepiga tecken - dock saknas de typsvenska prickarna, sa ni far halla till godo med rena a:n, a:n och o:n i denna bosniska blogg.

Om man far lov att borja fran borjan sa ar det har rent estetiskt annu inte nagon hojdarresa. Det startade redan pa planet hit. Dar var det inte ett dugg varmt. Dock hade mannen brevid oss fatt for sig att det ar ok att kla om till alltfor korta, beige cityshorts och visa sig offentligt. Det ar det inte. Alltfor korta, beige cityshorts ar en vederstygglighet som borde forbjudas pa alla offentliga platser. Det ar en ren och skar sanning, om nu nagon nagonsin inbillat sig nagot annat. Kombinerar man sina alltfor korta shorts med sportiga sandaler av skinn har man ju alldeles forlorat vettet. Det hade var plangranne gjort. Liksom arkitekten till det hotell vi nu bor pa och bloggar fran. Bildbevis kommer att anforas. Camillas rum saknar alldeles utsikt - men har tva sangar. Mitt rum saknar just precis allt - utom utsikt. Det ena tar val ut det andra far man tanka, och samtidigt passa pa att vara glad for det lilla. Som att det ar valdigt varmt har i Sarajevo.
//Asa Larsson


Varmt, ja! (Sakert trettio grader och varmare ska det bli - jag bunkrar och sparar till den hemska vintern). Och oerhort vackert. Mitt forsta besok har har genast gett mig en ny favoritstad. Uttrycksfull och stamningsfull, helt enkelt. Fast det kanns som det ar tredje besoket faktiskt, har i princip statt med bokade biljetter tva ganger innan, men fatt stalla in av valdigt praktiska skal. Asa och jag ar alltsa har pa Sarajevo filmfestival for att representera var fond, traffa tio ivriga producenter och manusforfattare och tillsammans med de andra jurymedlemmarna valja ut de tre som ska fa pris - ett av dem vart pris, SEK 100 000. Efter ankomst och lite balkongmingel pa festivalcentret hade vi fondmote med var egen fondordforande Bengt Toll (senast hade vi mote i Cannes, det ar sa svart att fa till det med honom i Goteborg) som berattade att han just stott pa nagra festivalgaster fran Umea, som suttit pa en restaurang dar dar rokgranater plotsligt borjade dimpa ner. Da blir man fortfarande radd i Sarajevo - det blev de i alla fall. Aven om det bara visade sig galla nagra som vanligt galna fotbollssupporters. Men kulhal i husen och en markligt oansenlig bro, dar Franz Ferdinand en gang, med kanda foljder, blev skjuten av en kand Princip, vager tungt det ocksa. I morgon stundar tio intensiva moten, sa nu ska vi ploja de sista manusen. Forhoppningsvis far vi under morgondagen ocksa tid for en paus i festivalcentrets makalost lockande, rosa, nej skara, kuddrelaxpodium. Ser redan fram emot det. Samt att se hur Asa ska fa plats i sin valdigt korta, vaggfasta sang.

//Camilla Larsson