Fund around the world

Jag stod på filmmarknaden i Cannes och försökte fråga min gode vän Mr Party Liaison – Guido Rud från argentinska distributionsbolaget Film Sharks – om han visste var Iranian Cinema hade sin monter. Guido pratade som vanligt i flera telefoner och med flera personer samtidigt men lyckades vinka mig åt ungefär rätt håll. Samtidigt som jag tog sats mot mitt försenade iranska möte ringde irakiske regissören Mohamed al Daradji hemifrån Bagdad på min mobil för att ställa en fråga angående sin nya GIFFF-stödda film. Efter att ha småpratat om filmen The Lullabies en stund med iranske producenten Mohammed Attebai, under det att jag frenetiskt stoppade i mig fantastiska mandlar och fick en kartong med iranska godsaker i present av producenten för GIFFF-stödda The Bride, småsprang jag hemåt skandinaviska terrassen, där amerikanske regissören Joshua Marston (Maria full of Grace) väntade med info om sitt albanska GIFFF-stödda projekt och  rek-bilder från Albanien, som han visade på sin dator i det skarpa förmiddagssolljuset. 

Souleymane Cissés handslag var fast och GIFF-loggan satt som en smäck på affischen för hans Cannesfilm Min Ye (Cissés första sedan 1995), som klädde väggarna på partyt som hölls till filmens ära på paviljongen Cinemas du monde, samma kväll.  Souleymane Cissé är en distingerad herre. Ett socialt proffs men också genuint glad över det samarbete som inleddes mellan honom och GIFFF för några veckor sedan. I vimlet skymtade burkinske regissören Gaston Kaboré, vars skola Imagine GIFFF arbetat med sedan 2005. Eftersom katalogredaktörs-Ulf och jag skulle vidare till Venedigfest med programkoordinators-Andreas och konstnärlig ledar-Marit så sparade jag Gaston till morgondagen då vi redan hade en träff. 

Klockan 10.30 nästa morgon avrundade jag årets Cannesvistelse tillsammans med denne genomvarme man. Gaston berättade om en kortfilm som han just nu gör på beställning från en filmfestival och de känslor som börjat spritta i kroppen när han återigen filmade med 35 mm. Då gled etiopiske regissören Haile Gerima (förra årets festivalsuccé Teza mm) förbi. Gaston presenterade oss och Gerima lyckades snabbt få mig att lova att forska efter hans negativ, som försvunnit på ett svenskt labb som ändrat ägarstruktur. 

24 timmars stora fondin- och avtryck sedan hem. Ibland har man faktiskt rätt att känna sig stolt över sig själv och vad man gör. 

Annars, mitt Cannes, 2009: 

Bäst: Un prophète av Jacques Audiard

Skönast 1: Inglourious Basterds av Tarantino

Skönast 2: Att det (pga ekonomiska krisen) var lugnare och humanare i Cannes

Darrigast: Lars von Trier

Godast: Maten på Abu Dhabi-festen och romrussin-mjukglassen

Dansantast: GIFF-personalen, som vanligt

Sämst: Vincere av Marco Bellochio

Mest omsvärmad: Brad Pitt

Mest osympatisk: Den franska fotografen som jag höll på att smälla till när hon buffligt envisades med att köra upp sin armbåge i mitt ansikte vid Tarantionpresskonferensen. 

Mest spännande: Om programkoordinators-Andreas skulle lyckas låna ihop sin röda mattan-outfit, och om den skulle passa

Ledsammast: Att musikskribenten Lennart Persson gick bort i cancer där hemma i Sverige. Tack Lennart, hoppas du får fortsätta se en film om dagen även där du hamnar nu. 

Camilla Larsson

Några snabba steg på en röd matta

En kort, men intensiv Cannes-vecka är slut för min del om någon timme. Fem intensiva dagar försvann i ett huj. Starten blev intensiv med Svenska Filminstitutets fest direkt på söndagskvällen, och så vår egen fest tillsammans med Haugesundfestivalen på måndagskvällens. festivalens, nu nästan patenterade DJ-maraton blev återigen en succé – med gäst-DJ:s från festivalkollegor som Director’s Fortnight här i Cannes, Venice Days och vår systerfestival i Rotterdam.

På filmfronten är det inte allra smartast att anlända bland de sista. Trycket i de stora sektionerna avtar frmaemot tisdag-onsdag – och för egen del har det blivit färre rullar än vanligt. Ett personligt festivalmål brukar vara åtminstone fyra-fem per dag, men så blev det inte den här gången, snarare två-tre. Men så är det ju en del möten som skall klaras av också. Häromdan var det jättintressant att tillsammans med Camilla och Andreas möta upp med regissören Joshua Marston, som fått stöd av vår fond för sitt spelfilmsprojekt om blodshämnd i Albanien. Han berättade och visade bilder från en rekognoceringsresa han gjorde i våras till Balkanlandet, där han fördjupade sig i det komplexa ämnet och letade inspelningsplatser och personer till sin film. Verkar oerhört lovande! Bara att lära sig att filmkvantitet inte alltid är främsta tecknet på en lyckad festival.


Souleymane Cisse på festen för hans nya film Min Yé, tillsammans med, t v, Katarina af Klintberg från Cinemafrica i Stockholm och GIFF:s Camilla Larsson.

Annars är mitt största minne av den här, för mig, andra Cannestrippen torsdagskvällens två röda mattan-promenader. Uppvärmning skedde i sidobiografen Salle du 60e. Där premiärvisades äktenskapsdramat Min Yé (Tell Me Who You Are), den första långfilmen på drygt ett decennium av en av Afrikas allra främsta regissörer – Souleymane Cisse. Extra roligt kändes det för oss på festivalen eftersom filmen fick postproduktionsstöd från oss för bara en knapp månad sedan.

Några timmar senare gick jag för första gången uppför röda mattan till festivalpalatset, tillsammans med Marit. Hennes juryuppdrag har medfört att hon fått biljetter till många premiärvisningar i tävlingen – och generöst har hon inbjudit oss kollegor att gå med henne på visningarna. Hon känner min filmsmak, så Michael Hanekes The White Ribbon blev det för mig – helt rätt.Själva röda mattan-promenaden var snabbt avklarad, men visst kändes det väldigt speciellt – nu har man på något sätt varit i Cannes på riktigt!


Michael Haneke mottar festivalpalatsets hyllningar efter premiären på The White Ribbon.

Jag hade avsiktligt undvikit att läsa en rad om The White Ribbon på förhand och fick därmed en mindre chock när Haneke för första gången har gjort ett historiskt drama. En liten österrikisk by strax innan första världskriget där pennalism, undertryckt ondska och övergrepp präglar tillvaron. Den kompromisslöse samtidsskildrarens teman känns igen. Stramt filmat i krispisgt svartvitt är det en berättelse på dryga två timmar som flyger iväg. Berättelsen bärs fram av samma obevekliga underström av osäkerhet som blivit Hanekes själva signum. För mig blev en mening i berättarröstens inledande avsnitt central. Där redogörs för de första incidenterna i byn, som så småningom leder till fler, och berättarrösten säger något i stil med. ”Dessa händelser i vår lilla by fick konsekvenser för oss och i förlängningen förmodligen också för vårt land”. Haneke är obeveklig, och tycker jag, en av vår tids absolut viktigaste och bästa regissörer. han borde få vinna en Guldpalm, är det månne dags nu?
Att få se honom och hans film på premiär i Cannes var mäktigt!

Med en sådan avslutning kan man nöjd återvända hem!

Ulf Sigvardson

Jobb, fest och förälskelse

Tillbaka igen efter 5 alldeles fantastiskt roliga och intensiva dagar i Cannes. Och ja - en hel del jobb också. Var bland mycket annat på ett seminarium med de två amerikanska independentregissörerna Lee Daniels (Precious: Based on the novel Push by Sapphire) och Lynn Shelton (Humpday), båda regissörer till filmer det har snackats en hel del om i Cannes, och som det skulle vara jätteroligt om de kom till oss på vår egen festival i slutet av januari 2010. För det här seminariet skulle jag unna fler att få ta del av! Två filmmakare, med helt olika framtoning, som tillsammans bjöd på sig själva och delade med sig glimtar ur sina liv under två timmar. Deras gemensamma passion för teater, som sedan på olika vägar, så småningom ledde fram till varsin film - med premiärer under samma kväll på världens största filmfestival. Och tro mig- trots den typiskt amerikanska retoriken- det var svårt att inte bli charmad av Lee Daniels när han berättade att hans främsta drivkraft för att göra den här filmen var att göra sin mamma och hennes polare i kyrkan stolta.



Jag var också och lyssnade på John Cooper och Trevor Groth, nya ledare från Sundance filmfestival, båda med en gedigen bakgrund på festivalen. Det var intressant att ta del av hur det tänker kring vilka filmer de vill visa och om sin syn på independentfilmens framtid. Fram trädde två personer som trots att de arbetat i många år med film, fortfarande besitter en stor nyfikenhet för det nya som händer inom independentfilmen över hela världen, och som aldrig verkar ha förlorat sin genuina kärlek till filmen och sin respekt för filmskapare.



Men det var förstås fester också ... och vistelsen i Cannes kunde inte ha slutat bättre, för under min sista kväll var det nämligen dags för Göteborgs filmfestivals traditionsenliga fest på stranden, och den var alldeles magisk! Och nu vet jag att jag snubblar huvudstupa rätt in i och förmodligen över patetikens och klyschornas gräns, men det struntar jag i - jag har varken distans eller något annat sätt att beskriva den här kvällen på en sandstrand under filmfestivalen i Cannes. Med doftande
blommor, riktigt riktigt god mat och dryck, hundratals människor som har roligt tillsammans med skenet från alla båtar i bukten utanför och en stjärnhimmel som Disney skulle ha varit stolt över, ovanför våra huvuden! Och jag kan lika gärna fortsätta: kvällen bjöd också på ett dansgolv som aldrig fick nog och som avslutades med att danspubliken (efter att DJ-Nina, övertalat vakterna att få spela i alla fall EN låt till) unisont sjöng Last night a DJ saved my life, a capella!

Cannes, I think this is the beginning of a beautiful friendship.



Paula Wahlbom

Åh vilket party!

Der är min sista dag i Cannes och jag sitter på flyget hem och försöker summera festivalen. Det första som jag kommer att tänka på är de som är närmast i tiden - gårdagens party som vi hade tilsammans med Haugesund filmfestival på stranden. Det var helt fantastiskt. Aldrig har jag sett filmbranschen dansa så mycket, tänk om det alltid kunde vara så här.  Vår DJ Nina Natri spelade fantastiskt bra musik tillsammans med våra gäster; Rotterdam filmfestival, Venice Days  och Directors Fortnight. Andra gäster var svenske regissören Patrik Eklund (Slitage), Dome Karukoski (Forbidden Fruit) från Finland, produktionsbolaget Paradox från Norge och Svenska Filminstitutet. Det var fullt på dansgolvet från start till sista låt.

Annars har det varit ett bra år, har hunnit se mycket film, flera som vi förhoppningsvis kommer att få se i festivalens program, men också fascinerande kalkonfilmer. Det är de som ibland ofrivilligt stannar kvar,  Bibi Andersson som galen råttmördartant är svår att radera från näthinnan. Min sista film för i år blir en amerikansk film med Rene Zellwegger och Kevin Bacon i huvudrollen. Det visar sig att jag aldrig kommer att få veta hur den slutar.  En timme in i filmen blir allt svart och in kliver en biografvärdinnna och säger” Det är strejk, de franska syndikalisterna har strypt elektriciteten till alla biografer i Cannes. Det kan ta två minuter eller tre timmar, vi vet ingenting”  Hon avslutar det hela med ett ironiskt “Välkommen till Frankrike”. Det är bara att resa sig och gå. På gatan utanför är det fullt av människor som har kommit ut ifrån biograferna, demonstranter och poliser.

Det är dags för mig att tänka på hemresan. Då visar det sig att bankomatkortet är avmagnetiserat, tre bankomater och ett bankbesök senare inser jag att det är kört. Jag har inte ens pengar till flygbussen hem. Ringer desperat mina kollegor, ingen svarar. Springer tillbaka i värmen till den Scandinaviska terassen och lyckas låna pengar. Tack Andreas! Springer tillbaka till hotellet, hämtar väskan, den är tung. Nu är det bråttom. Släpar väskan genom demonstrationståg och polisbilar till busshållplatsen som är i andra ändan av staden. Hinner precis.  

Det har varit en fantastisk vecka, men det ska bli riktigt skönt att få komma hem och vila upp sig lite.

Cia Edström

Familjedrama igår blev mord och stympning idag

Festival-Åsa talar i gårdagens inlägg om trenden vänliga familjedramer. Flera av mina filmer idag var något annorlunda. Skall inte tala allt för mycket om Lars von Triers Antikrist, den kommer ju på svensk duk inom några veckor. Men när jag idag satt I den stora salongen så skreks det i min närhet efter läkare. Någon hade ramlat ihop två bänkrader framför mig.

Du som känner att du har ett känsligt sinne

 och ett svagt hjärta, jag uppmanar dig att avstå från denna film.

Festival-Cia och DJ-Nina planerar kvällens fest.

Direkt efteråt såg jag sedan en kanadensisk film om en skolmassaker 1989. Detta är också en trend, minst en skolmassakerfilm varje år. Vi har fått Bowling for Columbine och Elephant från USA, The Class från Estland och nu Polytechnic från Kanada. Massmördarens bevekelsegrunder för sin gärning var ett otroligt hot mot kvinnor som försök

te skaffa sig positioner i typiska manliga yrken. Dessa unga tjejer skulle bli ingenjörer.

Utsikt över Skandinaviska terassen och gårdagens svenskfest. Själv står jag fem våningar upp på Regissörsveckans terass och festar för en bulgarisk film.

Som så ofta är det inte i den stora tunga huvudtävlingen vi hittar guldkornen, det är i sidosektionerna. Den nya tekniken har gjort att regissörer i länder utan större filmisk tradition nu har möjlighet att berätta sina egna historier. I år kommer det flera bra filmer både från länder i Asien och Latinamerika som vi tidigare inte sett så mycket av här i Cannes. 

Även om festivalen krympt i år, talade med en taxichaufför i går s

om sa att det var total kris för honom i veckan. Han skall normalt köra in en god del av sin årsinkomst under 14 dagar, så är det gott om fester.

Innan det är dags för vår egen och Haugeunds fest i kväll så gäller besök hos turkar, tyskar, polacker och koreaner.

En av få svenska regissörer i åre En ts Cannes-festival. Stig Björkman väntar på taxi till Antibes.

Dags att ta på bästa gå-bort-kostymen.

Freddy Olsson

18 maj 2009

Äntligen Anvil!

Idag firar norrmännen med flaggor och stora leenden i ett efter-Melodifestivalen/mitt i 17:e maj-aktigt rus och det verkar rätt märkligt att det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Cannes i år är ”vemod”.
Kanske är det bara jag? Kanske bara just idag och just här? Kanske är det filmerna jag ser?
Faktum är ändå att Cannes är lugnare i år än vad jag sett det tidigare. Det är mer eftertänksamt och något mindre prål. Turisterna som översvämmar gatorna så här under helgen kedjar så klart fast sig vid röda mattans kravallstaket för att få de bästa bilderna, precis lika entusiastiskt som vanligt. Men de tre generationerna lepoardkroppsstrumpe-klädda damerna som brukar paradera längs Croisetten saknas. Tromaflocken, i sina galna kostymer, syns inte heller till och i morse var en av de annars så övermänskligt strikta vakterna i Palatset försoven och fortfarande sömnmosigt gladpratig när han släppte in mig… Små, små detaljer förbryllar och pekar på en förändring.
Det pratas mycket om finanskrisens verkningar. Lyxhotellen har tydligen förlorat stora och viktiga bokningar och längs stranden gapar stängda restauranger som hål i en kariesanlupen mun om kvällarna. Trots det är missmodet långt borta. Förändringen är inte nödvändigtvis enbart till det sämre och folk verkar ganska lättade.
Cannes brukar vara skrämmande perfekt. Solen skär som en blåslampa genom luften och blänker i vårbleka ben och hår på utväxt. Nu känns skönhetsfläckarna behagligt befriande. Det är uppfriskande med en miss från maskinrummet och underhållande avigt när Palatspersonalen småler och snackar istället för att snäsa och ignorera.
Det är skönt med lite mindre yta och lite mer hjärta. Hittills har filmerna jag sett också visat mer av den sidan. Det är rent häpnadsväckande många familjer/relationer i kris/upplösning/uppvaknande/återförening. Handlingen är knapp och ändå händer det något litet hela tiden. Det sker som en skiftning mot något lite mer nära och sant, om än inte alltid bekvämt. Så känns vemodet här. Lite ledsamt och på krisens rand – men ändå inte utan hopp. Som någon karaktär uttryckte sig på vita duken igår: ”Hapiness is just sadness doing backflips”. Eller möjligen – vemod är bara glädje som råkat slinta, just i Cannes idag.
Ikväll ser jag dock enbart hopp vid horisonten och längtar efter att få se Göteborgsfavoriterna och outtröttliga hårdrockarna i Anvil ställa sig på scen igen! Jag missade filmen i Göteborg – men inget ska stoppa mig från att se dem live här.

Millenniumfest och Film i Väst

Solen lyser åter över Rivieran. Ordningen återställd. Filmstjärnor klär helt enkelt inte i regn. Trots allt viner lite svensk-sommar-snålblåst i palmbladen. Film i Väst bjuder till traditionsenlig presskonferens och Milleniumfilmerna skall ha stor pr-fest ikväll.
Efter ändlöst letande med världens sämsta karta når Camilla och jag fram till lägenheten där presskonferens skall hållas. Jag rycker in som pressfotograf, men får på fingrarna när jag plåtar av en liten tv där de första klippen från Snabba Cash rullar. Deras pressansvarig är nervös och jag anar stora nyheter... men när vi frågar dem vad som är i görningen rycker de bara nonchalant på axlarna som om de inte hade något nytt att komma med. Men de har de! Erik Hemmendorf från Gyllene Draken vinnande produktionsbolaget Plattform är i Cannes för att pitcha Ruben Östlunds nästa film Play. Och Lisa Langseth skall påbörja sin nästa film Den älskade. De ler mot kameran och det känns nästan som att befinna sig i en spegel.
Sen Millenniumfest. Det ryktades att andra filmen ur Stieg Larsson-triologin skulle inviga. Vet inte om det någonsin var aktuellt. Ryktet kommer sig av att böckerna har sålt som smör i den franska försommaren. Och förmodligen även av att premiären av Män som hatar kvinnor var strategiskt placerad i samband med festivalen. Det blev dock ingen invigning. Istället fick Disney och UP öppna festivalen. Och tur var nog det. Som öppningsfilm står man även som värd för invigningsfesten – vilket naturligtvis är ett kostsamt åtagande.
Millenniumfesten visar sig också vara en oerhört påkostad historia och bjuder på fantastisk stämning med massa roliga människor.

/Håkan Westesson

På röda mattan!

Helt osannolikt, men jag har gått på röda mattan i Cannes och blivit fotograferad. Inte av misstag utan jag blev verkligen presenterad av speakerrösten som annonserar somliga gäster innan de beträder mattan inför fotograferna: ”La directrice du festival Göteborg, Marit Kapla!” Inte ensam dock, utan tillsammans med mina fyra kamrater i juryn för sektionen Un Certain Regard.
På fotot från vänster: Piers Handlings ”niece” Astrid, franska skådespelerskan och producenten Julie Gayet, chefen för Toronto filmfestival i Kanada, Piers Handling, jurypresidenten Paolo Sorrentino, italiensk regissör samt indiska journalisten och festivalprogrammeraren Uma da Cunha.
I dag torsdag möttes vi för första gången och såg två filmer. Totalt ska vi bedöma 20 filmer och dela ut ett pris till en av dem på 30 000 €, en garanti för fransk biodistribution. Det ska förstås bli hur kul som helst! En inte helt oviktig fördel är att jag befrias från programgruppens traditionsenliga morgonmöten kl 7.30, eftersom alla vet exakt vilka filmer jag ser. Visst är det underbart att träffa mina kollegor men ärligt talat – det ska bli helt fantastiskt skönt! Alltså ringer min klocka 9.30 i morgon i stället. God natt!

Eskisehir Film Festival, Turkiet, 1-11 maj 2009

Mycket resa, lite festival

I höstas när jag var på festival i staden Kars, träffade jag Gülseren Güchan, som är chef för festivalen i Eskisehir. En miljonstad mitt emellan Istanbul och Ankara. 

Här ligger det Anatoliska universitetet, som i mycket präglar stadens kulturliv

Även festivalchefen får smaka av chokladfonduen

Hit blev jag inbjuden för att presentera några av mina favoritfilmer. I mitt urval återfanns bland annat Jan Troell och årets Bergman-pristagare Enrique Rivero. 

Men Sverige var också i högsta grad närvarande i festivalens övriga program med bland annat Ping Pong-kingen och Låt den rätte komma in. Sveriges Turkiet-ambassadör var också närvarande för att inviga en serie Bergman-filmer.

Jag flög till Istanbul, där bytte jag till ett inrikesplan mot Eskisehir. Drygt fyra timmar senare landar jag åter i Istanbul. Det visar sig att vinden på marken är intensiv, planet kan inte landa. För stort plan för den korta landningsbanan på det lilla flygfältet. Det Anatoliska universitetet är för övrigt den enda i världen (tror jag) som har en egen flygplats.

Fick sova över i Istanbul. Nästa dag gick det inget flyg. Sju timmars resa med buss och båt genom Asien och jag når Eskisehir tio minuter innan jag skall stå på scen och dela ut ett pris. Timing!

Men jag fick i alla fall se en massa storkar på väg upp genom Europa på min färd genom Norra Asien.

Två välkända ansikten Atatürk och Christophe Van Rompaey. Den förste det moderna Turkiets fader, den senare i Göteborg med Moscow, Belgium.

Det har blivit ett antal resor till Turkiet på sistone så jag känner mig som en i gänget nu. Men gjorde också lite nya bekantskaper. Bland annat en som debuterar i årets Cannes-festival. Hoppas vi kan visa filmen på nästa festival i Göteborg. Det är den värd.

Nästa gång möts vi på Rivieran.

Freddy Olsson

10 maj 2009

Moskékatt