Guldpalmen till ”9 A på franska”

Det känns väldigt nutida att efter en söndagseftermiddag på Liseberg komma hem, koppla upp sig och läsa de pinfärska nyheterna från Cannes på webben om att Guldpalmen gick till den allra sista filmen ut i tävlingen, fransmannen Laurent Cantets Entre les murs, med den engelska titeln The Class.

En ”9 A på franska” enligt programmedarbetar-Freddy som såg och gillade den. Själv lyckades jag inte pricka in den i Cannes, men jag tyckte mycket om Laurent Cantets senaste film, Vers le sud, eller Mot södern som den hette när den gick på svenska biografer för knappt två år sedan.

Juryordföranden Sean Penn lovade vid presskonferensen i början av festivalen att hans jury skulle ge priset till en film ”gjord av en regissör som är medveten om den värld han lever i”. Det uppfyller absolut The Class, som handlar om en fransk högstadielärares vardagsslit med en stökig förortsklass. Filmen bygger på läraren François Begaudeaus bok om sina egna upplevelser, och han spelar själv huvudrollen.

Många, för att inte säga de flesta, andra priserna gick också till tävlingens budskapsfilmer. Italienska Gomorra av Matteo Garrone vann juryns Grand Prix, bästa regissör blev turken Nuri Bilge Ceylan med 3 Monkeys, bröderna Dardenne fick pris för bästa manus för Lorna’s Silence, Sandra Corveloni fick priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin roll i Walter Salles och Daniela Thomas Linha de passe och Benicio del Toro blev utnämnd till bästa skådespelare för rollen i Stephen Soderbergs Che. Steve McQueens (nej, inte skådisen från Bullitt, han dog 1980) Hunger fick priset som bästa debutfilm.

Det har spekulerats i om Sean Penn skulle vara extra benägen att belöna Clint Eastwood, som tävlade om Guldpalmen med Changeling i år och vars film Mystic River för några år sedan gav Sean Penn en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det har han förstås förnekat, men lite grann kändes det så i och med att Penns jury uppfann två extra hederspris. De gick till Clint Eastwood och den franska skådespelerskan Catherine Deneuve för sina respektive livsverk.

Det är med kluvna känslor jag sitter och följer Cannesfestivalens ridåfall från laptopen i vardagsrummet i Majorna. Dels längtar jag redan dit igen, till en ny festival späckad med världspremiärer som ingen har sett. Dels måste jag hänvisa till min kollega Andreas kloka ord på denna blogg tidigare. Cannes är en låtsasvärld med andra prioriteringar än den verkliga världen. Det är först när dammet har lagt sig som man ser klart och kan ta erfarenheter och upplevelser från Cannes vidare in i verkligheten. Vilket är vad jag försöker börja göra i morgon bitti klockan nio!

Fuck a duck...

Prisutdelningarna i Cannes har börjat – men jag är hemma. Vid frukostkaffet läste jag just att ”vår” fondfilm Snow, från Bosnien, vann Kritikerveckan! Den stödde vi för fyra år sen efter att jag träffat regissören Aida B och producenten Elma T under Balkan Fund-mötet i Thessaloniki. En grym film.




Jakten på Sean Penn misslyckades, både jag och Björn Gustafsson gjorde vad vi kunde, men Sean satt väl i jurymöten hela dagarna, återstår att se vem som får Palmerna i morgon. Har inte klämt så många av tävlingsfilmerna (bara tre), men jag törs åtminstone lova att det inte blir franska Philippe Garrel med La fronitière de l'aube, en fullständigt irrriterande pretentiös, typiskt fransk och intellektuell film som fick presspubliken att bua unisont. Les Francais….





Skred upp för röda mattan en sista gång tillsammans med programkoordinators-Andreas, fredag morgon för att kolla in Charlie Kaufmans regidebut innan flygbussen drog. En minst sagt maffig och intrikat och såklart rolig historia med en skådespelar-line up som inte går av för hackor: Philiph Seymour Hoffman, Catherine Keener, Emily Watson, Samantha Morton och Michelle Williams.





Michelle Williams var i Cannes även med annan film och var en av kändisarna som man i förbifarten sprang på. Andar var Penelope, Woody och Bill Pullman som hängde på samma strandrestaurang som VD-Åsa och jag och som gör en helt skruvad roll i Jennifer Lynchs Surveillance. Den som var roligast att springa på var annars Dockpojken som storögt strövade omkring Croisetten upp och ner, samt förgyllde ett och annat party, bland annat vårt eget, som förvandlades till en euforisk, varm dansfest tack vara resident dj Nina Natri och den gäst-dj line up som presenterades undertecknad.
Sprang på en ny svensk vodka som lanserades på en amerikansk fest, tillsammans med drycker som Maker’s Mark.



På fondmötesidan fortsatte det med Dora och Lina från Karthagofestivalen (fondsamarbete igen i höst), vår vän Gaston Kaboré från Imagine och Fespacofestivalen i Ougadougou (planerna för Afrikaresa i februari har redan tagit fart), Zézè Gamboa, den angolanske regissören som just nu artebat med ett fondstött projekt, Amra och Jovan från Sarajevo där vi återigen ska medverka och från vilka jag fick Cannes snyggaste klänning levererad – direkt från min husdesigner i Sarajevo.

Hann (sitta ner) och äta grodlår, sniglar, Nicoise och fantastiska St Jaques och kronärtskockor made in heaven. Hann dock aldrig med den där kaffen med favoriterna Jan Lumholdt, Leif-Erik Nygårds och Stig Björkman. Däremot blev det ett par bra möjliga signingar för Filmkonsts räkning.

Teman i Cannes: Blinda och korridorer.




Och så ett par ord på vägen från Eugene Hutz karaktär i Madonnas regidebut Filth and Wisdom (en för övrigt rätt blek film):

"If you want to reach the sky fuck a duck and try to fly!"


Camilla Larsson

Ps. Tack för den goda päronvodkadrinken i taxfreeshopen på flygplatsen. En vänlig sluss på väg hem.

Precis som på film

Efter åtta dagar i Cannes och 21 sedda filmer börjar verkligheten och upplevelserna i biosalongerna smälta ihop. På väg till flygbussen skulle jag korsa den trafikerade gatan och kom på mig själv med att jämföra det jag just gjorde med hur den kvinnliga huvudpersonen korsar en trafikerad gata i bröderna Dardennes Barnet, guldpalmsvinnaren från 2005 som jag såg som uppvärmning på DVD dagen innan jag åkte till Cannes i förra veckan.
När jag insett att jag var försent ute för att hinna vänta de 20 minuterna på flygbussen och satt i taxin på väg till flygplatsen, förflyttades jag till filmen The Headless Woman av Lucretia Martel som jag såg igår. Alldeles i början av filmen kör en kvinna över en hund och eventuellt en människa också. Jag satt och hoppades att vi inte skulle få höra det hemska dunsljudet som filmen återgav så realistiskt.
Fast sedan blev jag extremt illamående av den snabba bilkörningen på de vindlande bergsvägarna mellan Cannes och Nice och kunde inte tänka på något annat än det.
Nu när jag sitter på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris tänker jag på ett avsnitt i norska regissören Bent Hamers nya film O’Horten som jag såg i fredags. Huvudpersonen, en nypensionerad lokförare, åker ut till flygplatsen för att träffa en person och går vilse i alla säkerhetskontroller, korridorer och hallar. Till slut står han lätt förvirrad mitt på startbanan, tar upp sin pipa och tänder den. Ungefär så känner jag mig nu, utkastad ur den centrifug av intryck som åtta dagar i Cannes innebär!

Svankkudde i Cannes – hur sexigt är det?

Okej, det började dåligt för mig i år. Storförkylning, envist ryggskott och gråa skyar, stundvis ihållande regn. "Köp en svankkudde" sa naprapaten, men det hann jag förstås inte med så det blev dotterns dockmadrass ihopvikt x 4 - funkar hyfsat för en stackars trött rygg.



Men i dag kom solen, lagom till Film i västs årliga oerhört trevliga presslunch (bästa kaffet på resan). Det är lite stjärnglans över den svenska närvaron i Cannes i år. Jakob Eklund. Lia Boysen, Björn Gustafsson och Maria Lundqvist glider alla omkring och stärker självförtroendet hos den svenska filmbranschen. Bra, för det kan ju behövas.



Hittills har det blivit en "villa-i-bergen-fest", fyra filmer, några fondmöten och spontanmöten. Ett ganska gott facit. Ägnar dagen åt litet doldisfilmer på marknaden - ofta är det där man kan göra de oväntade fynden, som känns som mest "egna" och "personliga" för en possessiv programgruppsmedarbetare. I kväll stundar gemensam födelsedagsmiddag för alla oss GIFF-majbarn – ytterligare ett sekteristiskt inslag. VD-Åsa, som just anlänt och ersätter Nordic Film Market -Cia som min rums- (och säng-)kamrat, fyller visserligen år i november men så lyckades ju Sterling slarva bort hennes bagage också.
I morgon= stora svenskdagen med visning av De ofrivilliga och Les grandes personnes, SFI-fest OCH vår egen Nordic Film Marketparty på beachen med världens line-up som gäst-djs!

Camilla Larsson


Ps. Och så ett tillägg i efterhand. Tänk att vuxna människor med oerhört stor vana att se på all möjlig film år 2008 inte klarar av att se män tydligt ha sex med varandra. På den marknadsvisning jag just kom tillbaka från reste sig halva salongen
(visserligen en liten salong men 50% är ju alltid hälften) och gick när det hettade till i bögsexbuskarna. Man häpnar, helt enkelt.

Pps. Årets klänning i Sonia Rykiel-fönstret. Önskar jag kunde skriva att det skulle bli morgondagskvällens festoutfit, men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Den ekonomiska, alltså.