torsdag 6 september 2007

Kinostan –Kirgizistans första internationella filmfestival, del 2: Issyk-Kul


De mäktiga bergen norr om sjön Issyk-Kul i norra Kirgizistan.

Tidigt nästa morgon körs de flesta av oss till en tv-station för att i omgångar bli intervjuade om festivalen och orsaken till varför vi är där. Nervöst, har aldrig deltagit i en direktsändning tidigare!

Strax därpå bussas vi tillsammans med ett tjugotal internationella gäster från den centralasiatiska regionen, samt en mängd kirgiziskt branschfolk 25 mil österut till resort Raduga vid sjön Issyk-Kul (Varma sjön). Där har festivalen komponerat ett specialprogram – Laboratory – för oss, med kirgizisk, kazakhisk och uzbekisk film. Långt och kort, färdigt och ofärdigt, studentfilmer, seminarier, diskussioner, m.m. Det är välarrangerat och intressant. Inte för att jag betvivlar att någon här brister i kapacitet att arrangera en festival, men efter att ha besökt ett antal mindre, nystartade festivaler i forna östblocket på senare år framstår Kinostan som mer genomtänkt och välarrangerad.


Hela festivalgänget vid Issyk-Kul

Men så har också det kirgiziska filmlivet bestämt sig för att göra en rejäl satsning på att återupprätta landets stolta filmtraditioner. För två år sedan startades intiativgruppen 10+, av krigiziska filmare. Den siktar främst till att utbilda inhemska professionella filmarbetare. Tillsammans med det krigiziska-turkiska universitetet Manas och produktionsbolaget Oy Art bedriver man sedan förra året master-classes och niomånaders-utbildningar inom flera av filmens områden. Som högsta ansvariga har man på heltid engagerat tre masterslärare; Artykpai Suyundukov, Algimantis Vidugiris och Talip Ibraimov – alla tre erfarna filmskapare i republiken under Sovjettiden.

Utbildningsprogrammet är kärnan i detta initiativ, som har flera steg –den här nystartade festivalen är naturligtvis ett annat. En tydlig riktning finns således redan i att i nästa steg få ut sitt lands filmer i världen. Förutsättningarna är besvärliga i en sargad ekonomi, men med veteranernas historiska kunnande och erfarenheter och ett begynnande internationellt nätverk finns all anledning till framtidstro. Våra filmfonder här i väst har redan inlett stödsamarbeten och fler lär komma framöver.

Inom ramen för Laboratory visas fyra studentfilmer, de första som kommit ut av 10+-utbildningarna. Och det lovar sannerligen gott. Det är fyra riktigt bra små filmer, där inte minst 24-åriga Nargiza Mamatkulovas två filmer ”Toptash” och dokumentären ”I Want to Live” imponerar. Ett namn att hålla utkik efter i framtiden.


En av Kirgizistans filmlegender, litauern Algimantis Vidugiris, utbringar en skål.

För min högst privata del är jag efter de tre Issyk-Kul-dagarna väldigt glad över att ha fått en första inblick i centralasiatisk film. Nu har jag åtminstone med mig bilder inte bara från Kirgizistan, utan också Kazakhstan och Uzbekistan. Det finns mycket nytt att lära.

Jag kan inte annat än önska ett stort lycka till till mina nyfunna, centralasiatiska vänner!

Ulf Sigvardson
6/9 2007

Kinostan –Kirgizistans första internationella filmfestival, del 1: Bishkek

– Vart är det du ska åka?
– Till Bishkek!
– Var ligger det?
– I Kirgizistan!
– Var ligger det?

Det var många gånger i somras som en dialog i den här stilen utspelade sig när jag berättade att jag skulle åka på filmfestival i Kirgizistan i Centralasien. Jag visste inte mycket själv när jag fick frågan av kollega fond-Camilla i mitten av juli om jag skulle kunna tänka mig att representera just fonden på Kinostan Art-House Film Festival i Bishkek. Hon kunde inte åka, eftersom hon redan var inbokad på Sarajevos och Venedigs festivaler exakt samtidigt, och inte heller fond-Bengt eller VD/fond-Åsa kunde åka. Synd för dem, tur för mig!

Då visste jag inte mycket mer än att Kirgizistan är en f.d. Sovjetrepublik, som existerat under mer eller mindre diktatoriskt styre sedan imperiets fall 1991. Den s.k. tulpanrevolutionen 2005 förbättrade dock demokratin något. Landet är bergigt, och gränsar till Tadzjikistan, Uzbekistan, Kazakhstan och Kina. Som de flesta postsovjetiska stater har landet sargats svårt av övergången från planekonomi till marknadskapitalism. Infrastrukturen är i ett bedrövligt skick, arbetslösheten hög och ojämlikheten väl synlig. Lyx och välstånd manifesteras sida vid sida med utblottad fattigdom. Kirgizistan är ett av de allra fattigaste postsovjetiska länderna – inte minst beroende på att de till skillnad från sina grannländer inte sitter på stora naturtillgångar som gas och olja, motsatta förutsättningar jämfört med den jättelika grannen i norr: Kazakhstan.

Min enda erfarenhet av kirgizisk film sedan tidigare var Ernest Abdyjaparovs ”Saratan”, som jag såg i Berlin 2005 och som vi visade i Göteborg 2006. Just Abdyjaparov är en av länkarna till att vi bjudits in till det självständiga Kirgizistans första filmfestival. Vår fond har stött hans nya film ”Pure Coolness”, som ni förresten måste hålla utkik efter på festivalen i vinter.

Tidigt den sista måndagen i augusti landar jag på Bishkeks internationella flygplats Manas. En mycket speciell flygplats med tanke på att den sedan några år tillbaka samtidigt är en NATO-flygbas. Ute på plattan, sida vid sida med de civila flygplanen står rader av gråa US Air Force-plan uppställda! Det är nya tider, och ett fattigt bergsland i en strategisk region lär nog få mycket bistånd i gengäld!

I morgonljuset knockas jag omedelbart under bilfärden in till staden av de mäktiga snöklädda bergen strax bortom staden. 75% av landet består av berg och det är endast här på slätten runt huvudstaden som det är lite plattare. Det känns helt rätt att checka in på hotellet Alpinist, strax därefter!


Invigningsbiografen Oktober i centrala Bishkek.

Framåt kvällen blir det festivalinvigning, trots att festivalen redan smygstartat några dagar tidigare med ett ryskt filmprogram med filmer av bl.a. Boris Khlebnikov och Andrei Zviagintsev. Bra program verkar det vara utifrån det göteborgska perspektivet – båda dessa har vi ju visat filmer av. Den officiella invigningsfilmen är Abderrahmane Sissakos film ”Bamako” från Mali – också den visade vi i vintras! Bra, den hade jag inte hunnit se. Festivalvärlden är fascinerande – här sitter jag ett halvår senare och ser den i Bishkek! Filmens regiassistent, fransmannen Philippe Tourret, är för övrigt en av festivalens internationella gäster. Vi är ett tiotal internationella gäster från väst som bjudits in till festivalen. Inte minst är det representanter för ett antal större filmfonder. Förutom vår egen också Hubert Baals fond från Rotterdamfestivalen och Le Fond Sud från Frankrike.

fortsättning följer …

onsdag 5 september 2007

Venetianska bildbevis

Man i kostym.

Bread Pitt.
Brad Pitt. Och galna journalister.

På väg till flygplatsen.

En dag på stranden.

Flygbuss à la Venedig.

Glass.

Hotell Excelsiors terrass. Centrum för möten och häng.

Roommates köper lunch. Stig, Eva, Jannike.

Två filmlexikon i samspråk. Festivalmannen och Stig Björkman.

IB-hyllning.

Mitt rum. Min sovplats.

Pala Grande. Med rivningskula och allt. Lämnar snart plats för nytt palats.

Efter galavisning av Cassandra's Dream.

Latte utan kaffe.

tisdag 4 september 2007

Charlize och jag





Cate Blanchett rules. Det racker val att saga det om Todd Haynes Dylan-upplevelse. Okej da, har ar lite till: Experimentiellt, spannande, roligt, snyggt, annorlunda, mystiskt, poetiskt, utmanande - men lite for lag volym pa visningen... Och Cate ar en stark kandidat till kvinnliga (eller blir det manliga? eller kanske queerpriset?) skadespelarpriset. Todd sa på presskonferensen: "We wanted to make a film which expanded who he is and what he is about, instead of diminishing, which normally happens in a traditional biopic." Det ar precis det han har gjort också. En film man kan se om minst tjugo ganger och upptacka nya saker. Och sa far man inte missa soundtracket. Enligt Todd sjalv sa innehaller det hela 19 spar som inte kom med i filmen. Nyinspelningar av klassiska Dylanlatar, tex Charlotte Gainsbourg med "Just Like a Woman" (spelar fru i filmen) och gamle Pavementsangaren Stephen Malkmus, uppbackade av ett specialihopsytt band, ledda av Lee Rinaldo fran Sonic Youth och med bla Tom Verlaine i sattningen.

Summerar 26 sedda filmer (ungefar lika manga for Jannikes del; totalt kommer vi nog i slutanden att hamna pa runt 60, inkluderat nagra dubbleringar), rejalt mer an halften bra (ett mycket fint festivalfacit) och nasta tom av en kvinna(!), en italienska. Full av intryck, uttryck och runttumlande tankar. Man forsatts verkligen i ett speciellt sinnestillstand nar man sitter ensam och ser film tio timmar om dagen, dag efter dag efter dag. Gor resor runt om i varlden och fram och tillbaka i tiden och runt runt i sitt eget liv, som en foljdeffekt. Nyttigt, men tur att man ar nagorlunda stabil i alla fall... eller?...

Morgonen borjade med Lou Reeds Berlin av Julian Schnabel (som for ovrigt fick ett Guccipris har i gar och bad de snattrande italienska festbesokarna att halla kaft sa att han kunde halla sitt tal.) Lou korde ju hela Berlinplattan pa en konsert forra aret, forsta gangen som materialet spelades live sedan plattan sagades. Finns ett riktigt fint ogonblick i filmen nar den, minst sagt, uttrycksfulle "korsangaren" Antony (and The Johnsons) sjunger en lat och det bara ar sa fantastiskt bra och Lous blick... ja man far en tar i ogat. Fint filmat av Schnabel ocksa. Nu tycker jag att Soundtrack of Our Lives ska plocka upp spela-hela-plattortrenden och slanga in ett par Union Carbideplattor ocksa nar de anda haller pa. Da blir det party. En platta/kvall, precis som Lucinda Williams gor i NY och LA i dagarna.

Dylanefterfesten holl vi (jag, Jannike, Eva af G, Festivalmannen, Stig B och var man i Rom, Peter Loewe) pa tillfalliga baren Pekador, sittandes/liggandes pa kuddar och laga soffor pa marken. En sagolikt god grillad hamburgare (forsta kottet och forsta varma maten pa resan...)och en kombination av drinkarna Amaretto Sour och God Mother blev en alldeles ny, mycket rekommenderbar drink: God Amaretto Sour Mother (Amaretto, vodka, limonello) som var perfekt till just den saftiga och ratt nodvandiga hamburgaren. Eftersom det inte ar sa hysteriskt med fester i Venedig sa slapper man den biten helt och kan i stallet ha trevligt med folk man gillar. Sympatiskt.

Nu bar det hemat (om planet kan lyfta for det regnar och stormar ratt rejalt i dag, askovadret i natt var inte heller nadigt)till slutforande av Jesper Ganslandts bidrag till Filmkonts forfattarstafett. Kommer att bli valdigt spannande och kommer till Bokmassan. Vi ses dar, i var monter, pa nagon fest eller kanske bankett.

Nasta resa blir till Costa Rica i oktober.

Sa jag sager som Charlize Theron, pa presskonferensen for The Valley of Elah: "It's a blessing to get up every morning to do a job which you don't consider as a job. The day I stop feeling that way is also the day I will stop."



Camilla Larsson

PS Glom aldrig att saga ordet caffe innan ordet latte i Italien. Det ar inte alls trevligt att ta en stor klunk av sitt morgonkaffe och sa upptacka att det bara ar varm mjolk.

måndag 3 september 2007

It's a Man's World


Nu har jag sett over tjugo filmer (tur att jag kom ihag att ta med de dar glasogonen som hjalper mot mitt lilla brytningsfel och som jag bara anvander pa filmfestival och nar jag kor bil i morker)och fortfarande inte en enda regisserad av en kvinna. Det ar ju inte direkt sa att jag inte letar efter dem, sa ni fattar laget.

I morse besokte vi for tredje gangen var forvirrade hyresvardinnas kontor for att fa forsoka overracka pengarna som hon ska ha betalt. Brak om nycklar, strykjarn, trasig ugn, fel kontonummer, fel adress. Vi korde Good cop, Bad cop och lyckades fint (10 poang italienska pa universitetet gjorde i alla fall nagon nytta.) Italienare ar speciella pa manga satt. Tex ar personalen har ungefar 700% trevligare an fransmannen pa Cannesfestivalen. De ler, tittar pa en och tilltalar en. Men sedan har vi ocksa de italienska journalisterna som staller fragor pa presskonferenserna, som forst maste halla ett langt foredrag om sina egna teorier och uppta den dyra halvtimmen som ar till totalt forfogande.

Sista kvallen i Venedig nalkas och det verkar inte som att den arliga middagen med svenskar och nordbor blir av, inte heller far man smaka pa Evas pinjenotspasta. Forra aret tog jag del av fotografen Leif-Erik Nygards (da inhyst i var lagenhet) berattelser om fotande av bla Marilyn M (en klassisk bild). I ar det Stig Bjorkman som bjuder pa ett glas vid koksbordet och berattar om Antonioni, Vitti,Bergman och alla andra han hangt runt med. Inspirerande. Stig haller forretsen pa och slutfor en bok om amerikanska skadespelare. Den bor man inte missa.

Har inte atit pizza heller for den delen, i ar. Men igar kvall ville man inget annat an ata couscous. Abdellatif Kechiches (annu en av the usual suspects fran mitt besok i Tunis forra hosten) film La graine et le mulet gor couscousatande till en karleksakt och presenterar dessutom en ung kandidat till det kvinnliga skadespelarpriset.

Ja sa var det forstas The Darjeeling Limited. En fargsprakande nojsam
visuell explosion (varfor far jag alltid daligt samvete nar jag gillar en Wes
Anderson film?) med Owen Wilson, Jason Schwartzman och Adrien Brody, och ett specialgjort set vaskor fran Marc Jacobs by Luis Vuitton i de fyra huvudrollerna. Med manus av Anderson, Schwartzman och en Coppola. Med tanke pa Owens drogproblem som valsar runt i pressen just nu sa blir det markligt att i filmen se hur de tre broderna(dock inte vaskorna) sorplar i sig allehanda drogbaserade mediciner pa sin spiritual journey genom Indien. Underhallning pa hog niva dock. Liksom presskonferensen, dar det stiliga sallskapet i princip sag ut precis som i filmen. Varfor Bill Murray var med har i Venedig ar dock ett litet mysterium, eftersom han i princip har en statistroll i filmen. Men han var rolig som vanligt och var val sugen pa en drink pa Des Bains, det klassiska lyxfestivalhotellet har pa Lido.

Varmde upp infor festivalens, enligt min asikt, hojdpunkt med att nastan trampa sonder en odla pa en springtur genom Lidos centrum och huvudgatan Gran Viale. Gulpade i mig ett glas rott som forfest och om fem minuter ar det dags For Todd Haynes Dylanfilm I'm Not There, med Cate Blanchett som en av sex Dylans.

Camilla Larsson

söndag 2 september 2007

Fler snygga killar i kostym


Tva och en halv timme karleksfullt och utsokt detaljerad psykologisk
western ar inget dumt satt att borja dag 5 i Venedig pa. The assasination of Jesse James by the Coward Robert Ford, av Andrew Dominik. Casey Affleck, som fegisen Robert Brown, gor en utmarkt insats,trots att hans likhet med - i kombination Hugh Grant, Fredrik Wikingsson,Lloyd Cole och nagon jag kande en gang, bitvis blir ganska distraherande.Brad Pitt ar inte dum han heller, som Jesse sjalv. Och alla birollerna, replikerna, detaljerna, kostymerna. You name it. En western a la the 70's. Med filmmusik och gastspel av Nick Cave, inte minst!

Sen blev det antligen dags for en filmmacka med mina room mates. Pa kafeet bakom Palalido, min favoritbiograf har serverar de grillade mackor med namn som Bread Pitt(sjalvklar i dag) med bressaola, ruccola och nat mer. I morgon far det bli en George Crudey.Eller Gregory Speck. Eller Basil Instinct. Eller Briz Taylor. Aven pa sina t-shirts leker de med ord har i Venedig. Magnolia is not a film. Casablanca is not a city, och sa vidare...


Presskonferensen efter filmen maste vara festivalens hittills mest valbesokta. Det markligaste ar att se hur de arbetande journalisterna nar konferensen ar slut, rusar fram som galna fans och vill ha autografer och annat av den vitkostymkladde Brad Pitt och de andra manniskorna pa podiet. Man far intrycket att de blivit journalister for att fa chansen att komma nara stjarnorna i stallet for tvartom.... Pinsamt. Coolast var som vanligt Sam Shepard, som tog ordet, och borjade prata om att The James Gang faktsikt var en forlangning av inbordeskriget och att de pa sitt satt fortsatte kampen.

Jaklar, nu maste jag rusa. Wes Andersons nya borjar om tre minuter.

Camilla Larsson

lördag 1 september 2007

Meningen med att gora film/Strandliv



Lordag pa Lido. En stralande borjan pa en stralande morgon. Varmen ar tillbaka pa riktigt och sa ocksa Ken Loach med sin It's a Free World..., om en kvinna som startar formedlingsagentur for arbetslosa immigranter. Ni fattar vartat det barkar nar vi har med Loach att gora?

Efter tva mindre lyckade filmer, bagge italienska, vad nu det kan betyda (det ar mycket italienskt i bade tavling och jury snackas det om)sa blev det aterigen dags for en san dar skon paus. Den har gangen med lite Amarettoglass sittandes pa en sten i solen pa stranden. Full aktivitet och jag kan intyga att stringbikinin och leopardmonstret bagge haller flaggan hogt i Italien.

Det ar saklart mycket film man missar ocksa. Som tex den omfattande retrospektiv med spaghettiwestern som man satsat stort pa. Eftersom vi maste se allt vi kan infor nasta festival sa haller det forstas inte att springa pa gamla western, hur mycket man an skulle vilja. Bland annat innehaller retron ett flertal filmer av Budd Boetticher, som jag gott kunde behovt uppdatera mig pa. Sag en ny film igar, Searchers 2.0, som just hade westerns som tema. Ett par avdankade gamla smaskadisar reste pa jakt efter en sadistisk manusforfattare som en gang behandlat dem illa nar de var barn. Fylld av filmreferenser saklart. Later kul pa pappret men resultatet var tyvarr mediokert.

Tommy Lee Jones opererade ogonen istallet for att vara med pa presskonferensen for Haggisfilmen idag. Synd. Men Haggis var sympatisk och svarade snallt men skarpt att han inte gor film for att vinna Oscars utan for att stalla fragor som han inte kan svara pa sjalv.

Och sa vankas det kaos. Forsta stora pressvisningen av Woody Allens Cassandra's Dream blev installd, pga brak med distributoren (kalla: Gunnar Rehlin). Klockan halv elva borjar visning tva for alla ackrediterade - Gunnar skulle borja koa en timma innan! Tack och lov ska jag pa en annan film. Traffade en regissor, Philippe Aractingi (kand med filmen Bosta pa forra festivalen i Goteborg), i Tunis i hostas da han bla sokte stod till en film han holl pa med. Han hade borjat filma med tva skadisar precis nar senaste kriget brot ut i Libanon, mitt i alltihopa. Nu ar filmen klar. Sous les bombes (Under the Bombs) lyder titeln och jag hoppas att den ska fa mig att glomma allt vad Woody Allen heter.

Camilla Larsson