Följ med oss till vår nya blogg!

Tack för att ni följt oss här på bloggen men nu är det dags för ett kostymbyte.

Från och med nu hittar du oss här

www.gbgfilmfestival.wordpress.com

Mörka Nätter i Tallinn

Baltic Event/Black Nights Festival 28 nov - 3 dec 2009

Så var det då dags för min sista festival för året, det har blivit 15 stycken under 2009. Det återstår ännu att se ytterligare några filmer på DVD. För första gången har jag ägnat mig åt att räkna hur många filmer jag ser för festivalen, i år blir det nästan 500. Kanske kommer mellan 30 och 40 av dessa att visas i Göteborg, det blir ett visst svinn.

Beredskap för filmiska chockeffekter. Sjukvårdstält i polska Gdynia

Har producerat en novellfilm under hösten som gjort att jag inte varit så flitig på bloggen. Den heter Höstmannen och är regisserad av Jonas Selberg Augustsén. Vi spelade in i Övertorneå i september och det språk som talas är mienkäli. Filmerna på detta språk är inte så flitigt förekommande. Se den på festivalen.

Veteran i film-Poland, Krzysztof Zanussi, visade sin nya Revisited i Gdynia.

Har i alla fall hunnit med två turer till Polen, Gdynia och Warszawa och ett besök på de holländska filmdagarna i Utrecht.

Rik från Rotterdam och Benjamin från Cannes på holländska filmdagar.

Tror att jag fått med mig i alla fall några filmer som ännu inte visats utanför sina hemländer.

I år är jag speciellt glad åt att ha hittat ett antal dokumentärer som står ut både när det gäller innehåll och visuellt berättande. En del av dem befinner sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet och kommer att väcka debatt. Jag är övertygad om att muren mellan de två filmiska uttrycken snart är borta.

I Utrecht delar man ut Gyllene Kalven.

Nu ser jag fram emot att hälsa ett stort antal regissörer välkomna till Göteborg och möta reaktionen hos biopubliken.

Men först skall det skrivas katalogtexter, det är vad jag och många andra i programgruppen sysslar med just nu.

Er utsände i morronmötel i Warszawa om filmens framtid i Polen. Samtalspartner tidigare elektriker och ex-president.

Åter till Tallinn. Festivalen heter Black Nights Festival och i samband med den visar filmare från regionen upp sina kommande projekt, och söker medproducenter för dessa. I år tillkom en nyheter, Black Market. Vi fick se filmer från många av de länder som en gång tillhörde Sovjetunionen. Ni vet alla de som slutar på ...stan. Tror att jag fick med mig några filmer även därifrån.

Öppningspartyt i Tallinn äger av tradition rum i bowlinghallen.

Abstiens, när det gäller filmtittande, uppstår lätt i denna paus mellan katalog och festival. Inga problem, det finns många äldre filmer som tål att ses på nytt, gång på gång.

Julmarknad i Tallinns gamla stad.

En annan arbetsuppgift i juletid är att skriva ett förslag till statlig filmpolitik. Filmutredningens remisstid går ut precis när festivalen öppnar . Fatta även du din penna och sänd en vers till kulturministern om vilken filmpolitik du vill se i framtiden.

Freddy Olsson

9 december 2009

Tolv filmer senare

Dagarna går sin gilla filmfestivalgång. Frukost med indiska "dosas", supergoda pannkakor fyllda med potatis och andra saker, bil till multiplexbiografen genom de igenkorkade mumbaiska gatorna där bilar och rickshaws står stilla i en tjock gröt och tutar, tre, fyra indiska filmer på raken, bil till hotellet och sen middag och rummet eller ingen middag och rummet, beroende på lunchens karaktär. Det har inte varit några sociala evenemang så alla verkar ganska laddade inför UK Film Councils tillställning i morgon på mitt hotell.
Filmtittandet går riktigt bra. Den som vill se indisk film kan förvänta sig några pärlor på GIFF 2010, om allt går enligt planerna!
Överst: Fun Cinemas i stadsdelen Andheri East, Mumbai (eller Bombay som väldigt många fortfarande säger här).
Mitten: Vad ska man säga? Jag är glad att inte jag behöver klättra upp i den här byggnadsställningen.
Nederst: Asha Richards, bland mycket annat min livräddare i den indiska trafiken.

I valet och kvalet

Bombays flygplats igår.
Hmm, vilken ska jag ta? Den vanliga toaletten eller den platta toaletten?
Idag: hotellets swimmingpool, sedan fyra filmer på raken: en helindisk, en Indien-UK, en Indien-USA, en Bangladesh-UK.

Vår kvinna är i Bollywood

Det föregående inlägget kom ett dygn försenat, eftersom jag inte kunde logga in på bloggen i går kväll. Nu funkade det helt plötsligt och jag ska nog inte skylla på tekniken, jag ringde just hit en kille från receptionen som efter mycket funderande på varför mitt internet inte fungerade, såg att jag inte hade satt i sladden.
Men alltså, vår kvinna i Bollywood har slutligen kommit till Bollywood. Hon landade på flygplatsen vid lunch och fördrev eftermiddagen på hotellet Sun & Sand vid Juhu Beach med intensivt planerande av filmtittandet ihop med Asha Richards, filmvetare och skribent från Mumbai som sedan länge bor i London och numera ingår i GIFFs programgrupp. Asha var extremt behjälplig under festivalinvigningen nyss som var som ett levande ”Vem är vem i indisk filmindustri?”.
Det är härligt att vara på filmfestival igen!
Överst: När man checkar in på Sun & Sand får man kastmärke och blomsterkrans.
Mitten: Första röda mattan där jag blivit intervjuad!
Nederst: Legendariske skådespelaren Shashi Kapoor, första indiska skådisen att lyckas även i Hollywood, tar emot Lifetime Achievment Award.

På kolonialklubben

Klockan halv sju i afton hämtades vår kvinna i Bangalore av Prakash och vi åkte till Bowring Institute. En byggnad som britterna uppförde 1888 som klubb och som indierna drev vidare enligt den traditionen efter självständigheten. En fantastisk gammal lokal med bibliotek, läserum med stora fåtöljer, bingohall (bingo heter housie här, fick jag lära mig) och en enorm gård med servering. Klubben är inget särskilt dyrt ställe nuförtiden, utan har enkla maträtter och relativt bred kundkrets. Det krävs bara att minst en i sällskapet är medlem. Enligt Prakash är det bara Bangalore där folklivet är så blandat att man kan fylla så pass stora uteserveringar, överallt annars i Indien är städerna mycket mer segregerade.
Till middagen anslöt filmskaparen T.S. Nagabharana och filmvetaren N. Vidyashankar. Båda är, liksom Prakash, inblandade i Bangalores internationella filmfestival vars kommande upplaga just nu är framflyttad från december till januari för att skapa mer finansiellt spelrum. Staten Karnataka, som är viktig sponsor, har nämligen fått stora översvämningar i norra delen av delstaten på halsen. Det kräver massor av extra resurser i nödhjälp till de 10 miljoner drabbade, och kulturen får ta smällen. Men de tre kämpar envetet vidare mot genomförandet av festivalen.
Det är svårt att vänja sig vid proportionerna i Indien. Bara i Bangalore bor nästan lika många människor som i hela Sverige. Och de som är hemlösa eller fått sin skörd förstörd av översvämningarna är ännu fler. Det görs också 800-1100 filmer i Indien varje år (siffrorna varierar). Till slut vet man inte om det är Indien som är sjukt stort eller Sverige som är sjukt litet.
Överst: Bangalores äldsta biograf, Elgin.
Mitten: Kolonial stämning på Bowring Institute.
Nederst: Världens plattaste toalett.

DVD-bonanza i Bangalore

Dagen förflöt lugnt (=jobb-e-mailande som en galning) på hotellet fram till fyra, då Prakash Belawadi kom förbi för att säga hej och Zac O’Yeah hämtade upp mig för en sightseeingtur med filmtema. Ett antal mycket välplanerade timmar då vi både hann titta på gigantisk handmålad bioreklam, en indisk artdeco-biograf, en bit av ett traditionellt skådespel av den typ Bollywoodfilmen härstammar från, besöka en DVD-butik där jag fyndade 36 indiska filmer på DVD för ett snittpris på 13 kr styck (men när ska jag se dem!?) samt äta middag tillsammans med filmkritikern Pradeep Sebastian på Bangalores motsvarighet till Gyllene Prag, nämligen Koshys.
I morgon har vår kvinna i Bangalore stämt träff med Pradeep kl 11 för att - handla ännu mer DVDer.


Överst: Författaren Zac O'Yeah, filmkritikern Pradeep Sebastian och ett gäng indiska DVDer på Bangalores Gyllene Prag: Koshys.
Nederst: Handmålad bioreklam med 3D-dekoration.

Vår kvinna i Bangalore

Författaren Zac O’Yeah brukar ju kalla sig Vår man i Bollywood (Filmkonst nr 83 och en filmisk barrunda i filmdrinkboken Starka drycker på stor duk). Eftersom jag ska träffa honom i dag eller i morgon här i hans hemstad Bangalore, låter jag mig inspireras och är hädanefter Vår kvinna i Bangalore – om några dagar uppgraderad till Vår kvinna i Bollywood när jag flyger härifrån till filmfestivalen i Mumbai.
Mitt uppdrag är dock inte att gå på filmisk barrunda, även om det hade varit trevligt, utan att se massor av indisk film inför festivalen 2010. Jag väntar på hotellet på Prakash Belawadi, grundare av Bangalores Centre for Film and Drama. Han ska guida mig till filmvärlden i regionen Karnatakas huvudstad Bangalore.
Fortfarande har jag inte sett mer av Indien än den mörka motorvägen i taxin mellan flygplatsen och hotellet. Plus morgonens utsikt från hotellrummet över en gata, flitigt trafikerad med bussar och gula rickshaws. I natt när taxin körde in i rondellen utanför hotellet, korsades densamma av en skimrande ljusbrun, lösspringande häst. Det var som en scen ur en Lynchfilm. Eller kanske Kusturica.

Björn Runge: Jag vill ge en insyn i det hemligaste av svenska rum - det där långfilmer kommer till

Christer Nilson inleder sitt debattinlägg med att misstänkliggöra synpunkterna i min skrift "Prokrustes säng" och säger sig helst vilja ”kasta dem i papperskorgen”, vilket tyvärr är betecknande för hans attityd  till att öppet diskutera frågan om hur en under över tre års tid väl förberedd internationell filmproduktion kan gå i stöpet. Avsikten med "Prokrustes säng" är att till den filmintresserade publiken ge en insyn i det förmodligen hemligaste av svenska livsrum, nämligen det där långfilmer kommer till. Jag kan ha rätt eller jag kan ha fel, men den som tror att jag tar lätt på dessa frågor misstar sig storligen. Mina konstnärliga projekt har ibland varit lyckosamma, men jag är den förste att tillstå att mina visioner ibland, av olika anledningar, gått i kvav. Så uppriktigt som möjligt har jag publicerat mina ifrågasättanden om mig själv och mina misstag i olika konstnärliga projekt. Jag tycker det är synd och lite tragiskt att Christer Nilson avfärdar mina synpunkter som bortförklaringar och försök att skylla mina egna misslyckanden på andra. Den som läst mina tidigare skrifter Konsekvenser och Fiktion som liv vet av sina ögons vittnesbörd att det inte förhåller sig på det viset. Självkritik är tärande för egot, men ärligheten förutsätter också obekväma och beska sanningar om de faktiska omständigheterna.

 Mycket av det som Christer Nilson beskriver i sitt inlägg håller jag med om. Men problemet är att han undanhåller läsaren flera viktiga aspekter i de frågor jag velat belysa. I hans genmäle finns det tre försåtliga halvsanningar:
 
1. Christer Nilson mörkar att produktionen förvägrades det avgörande Eurimages-stödet redan under hösten 2008, eftersom vår ansökan innehöll katastrofala formella fel, något som väl få torde anse vara regissörens ansvar. Därigenom försinkades vårt redan försenade projekt med minst ett halvår. Vi fick en chans att söka en gång till, men då hade förutsättningar för stödet förändrats – något som visserligen inte Christer Nilson kan lastas för. Men faktum kvarstår: det dåvarande mycket långt gångna långfilmsprojektet havererade på grund av grov professionell inkompetens från – producenterna.
 
2. Jag beskriver i "Prokrustes säng" min stora förvåning och ännu större besvikelse över att jag i egenskap av regissör inte meddelades om att huvudproducentskapet övergått från rättighetsinnehavaren Per Holst till Christer Nilson; först ett kvartal post factum fick jag reda på detta, av en slump, och till följd av en direkt fråga från min sida. Detta bör ses i ljuset av att det initialt var Per Holst – en legendar bland nordiska filmproducenter och själva anledningen till att jag ursprungligen intresserade mig för uppdraget – som kontrakterade mig att regissera Simon och ekarna och att Götafilm först på ett senare stadium, genom min förmedling, kom med i bilden. 
 
 
3. Insinuationerna om att jag är pengahungrig faller på sin egen orimlighet. Jag tackade nej till många lukrativa uppdrag på grund av Christer Nilsons oförmåga att säkra filmens finansiering. Jag förväntades i närmare ett år invänta ett produktionsbeslut som undan för undan, månad för månad, vecka för vecka, dag för dag, flyttades allt längre mot horisonten. 
 
En annan aspekt av den långa väntan på ett produktionsbeslut var att jag i egenskap av regissör var den person som satt i kläm och förväntades be nyckelskådespelarna och huvudfunktioner i teamet att avstå från andra engagemang, utan att kunna ge klara besked till människor som för sin försörjnings skull var tvungna att ta ställning till om de litade på att filmen skulle bli av, att Götafilm skulle ta sitt ansvar (dvs ett produktionsbeslut) och därmed satt bollen i rullning.
 
Till sist vill jag bara nämna att jag tycker det är underligt av Christer Nilson att insinuera att jag har något emot, som han skriver, ”tyskar”. Tvärtom är jag och min familj mycket stolta över vårt tyska ursprung. Jag väljer också att förbigå misstänkliggörandena om min person och karaktär i övriga avseenden. För egen del anser jag att jag gjort klart min inställning till hur förproduktionen till Simon och ekarna tedde sig ur mitt perspektiv, allt detta är nu bakom mig. 
För de intresserade hänvisar jag till boken "Prokrustes säng". Den objektiva sanningen finns inte. Men mitt vittnesmål är skrivet som en överlevnadshandling ur en situation som är en av de vidrigaste i mitt yrkesliv.

Vad jag också upplever som djupt ledsamt är Christer Nilsons oförmåga att se sin delaktighet i det som skedde. Han belastar mig med alla dåliga egenskaper han kan komma på: Jag är den stora syndabocken. Alla fel som uppstått på jorden de senaste åren skulle enligt hans definition av orsak och verkan kunna tillskrivas mig. Det måste vara en egenhet att frukta. Att aldrig, under inga omständigheter, se sin egen delaktighet i det som skett och sker. Trots detta faktum tar jag tillfället i akt att offentligt och ordentligt önska Christer Nilson och Lisa Ohlin lycka till på sin resa.
 
Björn Runge
Gbg 25-sept-09

Christer Nilson: Filmproduktion är en i högsta grad Kollektiv process

Producenten Christer Nilsons kommentar till Björn Runges bok, kallad "Prokrustes Säng", där han bl.a. ger sin syn på varför han i april hoppade av filmprojektet SIMON OCH EKARNA.

Via media får jag veta att Runge än en gång ska offentliggöra sina argument och känslor i denna fråga, nu med Göteborg Filmfestivals skriftserie Filmkonst som plattform. Detta förvånar mig och jag undrar vilken avsikten är.

Jag blir inbjuden att kommentera Runges bok och får ett korrektur på den 150 sidor långa boken några dagar före utgivningen. Boken är uppdelad i ett Förord, Del 1, Del 2 och ett Efterord. Den första Delen handlar om arbetet med SIMON och ger Runges högst subjektiva bild av processen. Han beskriver sitt arbete och sin förståeliga frustration över att igångsättandet av filmen tar lång tid, han utelämnar mängder av relevanta fakta och presenterar rena lögner samt gemena personliga angrepp. Den andra Delen är en lång dialog mellan "en fiktiv producent och en fiktiv regissör", där merparten av de producenter som, med Runges vokabulär, tillhör en "ruttnande producentkultur" förlöjligas. Efterordet är en beskrivning av hur Runge vill jobba i framtiden och där kan jag bara önska lycka till.

När jag läst boken är min första impuls att kasta den i papperskorgen och tacka nej till att i offentligheten diskutera denna fråga vidare, men Filmfestivalens enträgna uppmaning gör att jag ändrar mig:

Jag kan förstå att Björn Runge, precis som jag och andra inblandade i SIMON, kan bli frustrerad över att finansieringen av en storfilm som denna är mycket komplicerad och tvingar finansieringen utanför Sverige, och i detta fall, utanför Norden och inbegriper större länder som Tyskland och Holland vilket konsumerar mycket tid och energi. Men att Runge skulle behandlats illa, inte bemötts med respekt, inte erhållit en god ekonomisk ersättning och inte fått påverka alla konstnärliga och personella beslut, det är helt lögnaktigt och blir därmed en lös grund att föra en konstruktiv debatt på!

Jag känner därför stor tveksamhet om att denna nya bok är avsedd att skapa klarhet och summera allmängiltiga erfarenheter. Jag upplever den mera som ytterligare ett försök av Runge att låta andra bli ansvariga för hans misslyckanden. Många som läst Runges tidigare bok "Konsekvenser" har upplevt hur misslyckandet med filmen Mun Mot Mun absolut har en självkritisk sida, men till huvuddelen läggs skulden på många av filmens medarbetare, vilka hängs ut på ett anmärkningsvärt sätt.

I sin nya bok pläderar Runge ädelt för begrepp som han själv kursiverar: förtroende och samarbete. I praktiken var det HAN som smutskastade, bröt ingångna avtal, vägrade träffa och prata direkt med oss samproducenter under den konflikt som HAN igångsatte, som HAN trappade upp genom att ställa fler och fler nya krav och som slutade med att HAN hänvisade all kontakt till sin agent och meddelade oss att HAN "inte litade på oss". Värt är också att understryka att under den veckan, 3-10 i april i år, när Runge trappade upp sina krav och hot mot producenterna och som slutade med hans avhopp den 10/4, gjorde jag och den andre huvudproducenten Per Holst flera, väldokumenterade, försök att övertala Runge att vara kvar i projektet. Detta gjorde vi trots att det var FJÄRDE gången under ett halvår han utsatte oss för hot om att sluta om han inte fick igenom olika krav. Kraven varierade i omfattning och mängd. Två genomgående krav var: mera pengar i ersättning och att vi skulle ta produktionsbeslut. Det förstnämnda löste vi för det mesta till hans belåtenhet, det andra var olösligt så länge hela finansieringen inte var på plats och pengarna därmed saknades att göra den film som våra gemensamma visioner krävde.

I den mån någon saklig debatt förekommit kring Runges avhopp eller kring vårt val av Lisa Ohlin som hans efterträdare, kan jag inte se att något konstruktivt kommit ut av den. Efter sitt avhopp i april gick Runge ut via TT, dagspress och kvällspress och kastade skulden på oss producenter. I Expressen anklagades vi för "maffiametoder" och i Aftonbladet smutskastades Lisa Ohlin. I tidningen Film&TV fick han oemotsagd uttala sig och även publicera ett "öppet brev" där han obemött fick hävda att "blotta misstanken om att det SKULLE kunna finnas en konspiration riktad mot honom mellan producenterna och Lisa Ohlin, gör hela denna historia suspekt"... Jo jag tackar jag.

Vilken försåtlig debattstil! Vem skulle kunnat förutse Runges avhopp, som ägde rum i ett för projektet avgörande och lovande skede, efter en mycket lyckad gemensam resa till Tyskland för att förbereda produktionen? Han lämnade oss producenter, finansiärerna som visat honom förtroende och alla medarbetare vi gemensamt knutit till projektet, helt "offside". Föga hjältemodigt!

I samma artikel beskyller han mig i förklenande ordalag för att vara "den tydligaste exponenten för den amerikanska producentrollen i Sverige". Inför detta påstående måste jag häpna och kan inte ta hans resonemang på allvar. Bland de många långfilmer och TV-serier som jag producerat, framstår särskilt de som jag varit med och initierat och spelat en avgörande roll för, som så långt ifrån ett traditionellt Hollywood-perspektiv som tänkas kan, t.ex. TV-serierna Det Nya Landet och Upp Till Kamp, dokumentären Repetitioner, långfilmerna Detaljer, Tala det är så mörkt! och Smala Sussie. Jag har lärt mig jobbet genom att producera och intensivt samarbeta tillsammans med regissörer/författare som Suzanne Osten, Ulf Malmros, Niklas Rådström, Peter Birro, Stig Larsson, Carin Mannheimer, Kristian Petri, Michael Marcimain, Lennart Hjulström, Jan Troell m fl. Stora projekt blandat med smalare filmer. Alla producerade efter sina förutsättningar och med höga kvalitetsambitioner.

För mig som verkligen instämmer i begreppen förtroende och samarbete och som ser samarbete, jag kallar det en pakt mellan regissören, producenten och författaren, som den absoluta grunden för ett filmprojekt, framstår Runges nya utspel som hycklande och som ett försök att framställa sig själv i en bättre dager. Under två år har jag som svensk huvudproducent haft ett nästa dagligt samarbete med Runge: Vi har tillsammans haft omfattande diskussioner om berättelsen, om filmen, om medarbetare, om casting, om inspelningsplatser, om finansiering, om visioner och drömmar, allt i stor samstämmighet. Detta samarbete var huvudsakligen konstruktivt, roligt, lärorikt och inspirerande. Inte minst av den orsaken är det otroligt ledsamt och trist att Runge så snart efteråt är beredd att sticka kniven i ryggen på mig, och på oss, som tillsammans med honom lagt två år på ett intensivt arbete med att förverkliga denna storfilm tillsammans.

För den oinvigde kan jag berätta att filmen SIMON har en budget på 50 miljoner. En svensk genomsnittlig film kostar 18-20 miljoner. Finansieringen av denna stora film kunde börja byggas först i augusti-08, då det första LOI (Letter of Intent) utfärdades från SFI. Därefter skedde allt ganska snabbt och 43-44 miljoner från 21 samproducenter och finansiärer från fyra länder var på plats redan 1:a januari-09, när ansökan inlämnades till den Europeiska fonden Eurimages. Märk alltså att detta samarbete också var ytterst nära att leda till ett Produktionsbeslut i februari-mars i år när vi hos Eurimages sökte de sista 4-5 miljoner som vi behövde för att starta filmen. Detta nämner inte Runge. Tyvärr fick vi dock mycket oväntat nej på vår starka ansökan, detta beslut kom i februari i år. OM vi fått ja, hade filmen nu varit i inspelning, med Björn Runge som regissör!
-Så nära var det!

Efter detta avslag fortsatte dock arbetet med oförändrad intensitet och för att säkra Runges trygghet garanterade jag honom personligen en bra veckolön ända fram till ett produktionsbeslut! - Är inte det, om något, ett tecken på förtroende och tillit?

I boken beskriver Runge vidare "den döende producentkultur" som gjort hans genomförande av denna film omöjlig. En avgörande händelse beskrivs som när en produktionsledare som första fas i arbetet med att göra projektet hanterligt och göra en första budget inför finansieringen av filmen, lade ut manuskriptet i sina beståndsdelar i ett rum för att föra en övergripande diskussion med regissören. Detta tilltag stör Runge så mycket att han i boken beskriver det "som en av de stötestenar som flera år senare fick hela samarbetet att rasa". -Allvarligt talat, att budgetarbete, planering och finansiering måste pågå parallellt med manusarbetet är inte att låsa manuset eller snöpa den kreativa processen. Metoden är ömsesidig respekt för de parallella, och lika nödvändiga, kreativa och administrativa processerna.

För oss som arbetar i ett litet land, med en marknad alltför liten för att finansiera större filmer och med stora problem att få lönsamhet i filmproduktionen, blir beroendet av offentliga och privata finansiärer i samproducerande länder markant vid större produktioner. Med nya pengar följer ofta nya krav på att redovisa förbrukningar, inspelningsdagar och kreativ medverkan. Stor vaksamhet måste till och noggrannhet kring alla beslut i dessa processer!

Men Runge tillgriper återigen överdrifter och felaktigheter för att skildra denna process. Sålunda påstår han att de tyska samproducenterna krävt att "få granska och godkänna varje ändring, varje komma i manuset". Detta är helt fel. Sanningen är att Runge under processen fick all frihet man kan tänka sig, inom de förutsättningar vdg tid och pengar och internationella regler, som var tillgängliga. Han fick välja alla nyckelpersoner.

Manusprocessen bedrevs så att synpunkter på varje version togs in och processades till Björn Runge som samarbetade med manusförfattaren, vilken var den som skrev. Betänk dessutom att denna process skedde på engelska och att filmens slutmanus ska vara på svenska. Översättare och utformare av denna slutgiltiga version var enligt överenskommelse: Björn Runge!

Vidare ondgör Runge sig över att dessa "tyskar" bad om en beskrivning av filmens visuella stil och stämning. Återigen: På vilket sätt hotar detta engagemang den kreativa processen med projektet?? Jag ser det som helt rimligt att en part som svarar för 25% av finansieringen finns med i hela processen. Krav har de rätt att ställa i en förhandlingsfas för att villkoren för finansieringen ska uppfyllas, synpunkter och frågor har de rätt att framföra i den kreativa diskussionen, men de konstnärliga besluten tar regissören i en process tillsammans med sina närmaste medarbetare; fotograf, manusförfattare, scenograf, ljuddesigner m.fl. OCH producenten.

Så ser JAG på den önskvärda kontinuerliga, kreativa, administrativa och tekniska processen under en films flera år av förberedelser och genomförande. Filmproduktion är en i högsta grad Kollektiv process, där regissören har den helt avgörande rollen, men där samspelet, förmågan att använda tillgänglig tid och resurser, att leda och lyssna och entusiasmera och därmed få ut så mycket av medarbetarna som möjligt, är avgörande för nivån på slutresultatet.

För mig, producenten, som tar oerhörda risker och lägger minst lika mycket tid och engagemang som regissören, är det naturligtvis precis lika angeläget om att få ut maximalt av denna process i den färdiga filmen, som för regissören!

Björn Runge har skrivit en 150 sidor lång partsinlaga till förmån för en person som är beredd att endast ta ansvar för sig själv, styras av sina egna nycker och infall och klä detta i en dräkt av mytologiskt och konstnärlig skepnad. Det betyder tyvärr inte att resultatet blir sant, konstnärligt värdefullt, seriöst, konstruktivt eller allmängiltigt.

Varför inte säga som det är, Björn: Jag kände successivt att detta var ett projekt som inte passade mig. Stora, breda, internationellt finansierade högkostnadsfilmer är inte min arena. Nu vet jag det. Nu vet producenterna det. Jag vill jobba i ett annat sammanhang, där min vilja, min filmsyn, min konstnärliga och personliga vilja kan genomsyra allt och där jag har möjlighet att diktera villkoren och på daglig basis ha kontroll över produktionens alla delar. -Så vill jag jobba. Däri ligger mitt misstag och det har jag tagit konsekvenserna av.

Alltnog. Idag 22 september -09, pågår det fortsatta arbetet med SIMON oförtrutet. Värt att påpekas är att Runges avhopp inte nämnvärt påverkade inställningen till filmen från inblandade samproducenter, finansiärer eller team. Vi har tappat mycket tid och energi, men arbetet pågår för fullt. Nu håller hela finansieringen på att komma på plats till 100% med flera nya svenska och holländska finansiärer och vi planerar att börja inspelningarna i februari/mars 2010. Detta utifrån ett manus som blir allt bättre och en entusiastisk och konstruktiv regissör i Lisa Ohlin tillsammans med envisa producenter, förutan vilka berättelsen om SIMON OCH EKARNA aldrig skulle bli till film!

Jag drar mig till minnes det arabiska uttrycket "hyenorna ylar och hundarna skäller, medan karavanen drar vidare..."

/Christer Nilson

Prokrustes säng – om ett havererat filmprojekt och en döende producentkultur?

Regissören Björn Runge stod i begrepp att påbörja inspelningen av filmen Simon och ekarna. Men samarbetet med producenterna bröt samman och våren 2009 hoppade Björn Runge av. I ”Prokrustes säng” berättar han sin version av vad som hände.

”Om jag inte vill min egen vilja, vems vilja vill jag då?”

Denna fråga ställer Björn Runge sig i ”Prokrustes säng”, den tredje och avslutande delen i hans Filmkonsttrilogi ”Viljan och världen”. ”Prokrustes säng” är den kontroversiella berättelsen om ett havererat filmprojekt och en – enligt Runge – döende producentkultur. Men också en liten skrift om kommunikation och vikten av att bli tydlig för sig själv.

– ”Prokrustes säng" handlar om oförmågan att kommunicera. Den handlar också om förminskning. Vi har alla legat någon gång i en Prokrustes-säng. De finns överallt i vår tillvaro. Denna bok handlar om hur jag hamnade i Prokrustes säng och hur jag faktiskt tog mig ur den förrädiska bädden och överlevde med anständigheten i behåll, säger Björn Runge.

Filmkonst vill med ”Prokustres säng” ta tillfället i akt att skapa en debatt runt film- och produktionsklimatet i Sverige. Varför kantrar en filmproduktion? Hur ska regissören kunna driva sin idé från början till slut? Finns det strukturella problem eller inte och vilka är de i så fall och vad kan vi göra åt dem? Först ut i debatten på vår blogg är Christer Nilson, producent på Götafilm, huvudproducenten för filmen Simon och ekarna. Läs hans inlägg här imorgon, fredag 24/9.

Festival del film Locarno, Schweiz, 5-15 augusti 2009

Leopard till Sverige

Första gången för mig i Locarno, en av världens äldsta filmfestivaler. Årets omgång var nummer 62. Jag ankommer med tåg från Zurich och vad som slår mig är att jag aldrig upplevt en festivalstad så präglad av det är filmfest på gång.

Päls på 400 kvadrameter duk.

Locarno-festivalen delar ut Leoparder i olika kategorier och detta djurs karakteristiska mönster i gult och svart går igen överallt. Till och med reaskyltarna i affärernas fönster går i dessa färger.

Staden är fantastiskt belägen vid Lago Maggiore nära den italienska gränsen. De flesta flyger faktiskt till Milano för att ta sig hit.

Tog in på ett litet hotell i grannstaden Ascona. Vännen Rik som jobbar med filmfestivalerna i Rotterdam och Cluj har detta som sitt härbärge. Vi hyrde cyklar för att ta oss fram och åter, det tog knappt 10 minuter.

Amos Gitai på scen.

Festivalen är också lite speciell för sina stora arenor. Utomhusvisningarna på Piazza Grande tar 10 000 personer. En fantastisk upplevelse, om det inte regnar. Otrolig projektion! Duken är nästan 400 kvadratmeter stor och avståndet till projektorn 80 meter. Men man lyckas få till det.

Man omvandlar också en mässhall till biograf för 3 200 åskådare.

Förutom det vanliga programmet så var det Manga/Animé som gällde i år. 100 filmer och en otroligt mängd seminarier i ämnet. Bevakade denna serie lite extensivt, men något hoppas jag ha fått med mig hem till Göteborgs-publiken.

Lago Maggiore.

Såg 43 filmer i Locarno, och det var verkligen vin och vatten. Naturen runt staden är bergig och detsamma kan sägas om utbudet, berg och bråddjup. Tog mig understundom för pannan och undrade vem som tagit denna film till festivalen. Men hittade också några små pärlor, framför allt bland det dokumentära inslaget.

Sverige hade två filmer i sektionen Leopard of the Present, dels "Hälsningar från skogen" dels "The Anchorage". Den senare något så speciellt som en svensk-amerikansk produktion av regissörerna C. W. Winter och Anders Edström. Anders Edström har bott 20 år utanför Sverige, just nu i Tokyo, men filmen utspelar sig i Stockholms skärgård.

Allt i gult och svart.

Huvudpriset The Golden Leopard gick till "She, a Chinese" av Xiaolu GUO, som för övrigt också är aktuell med en dokumentär i Venedig. På svenska kan vi läsa hennes roman "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande".

Freddy Olsson

Lilla Filmfestivalen, Båstad, 29 juli - 3 augusti 2009

Sanningen om Bergman och bananerna

Det börjar bli rutin nu, fylla bilen med 35mm-kopior av fara söderut, till Båstad. Rutin i bästa bemärkelse, träffa vänner som jag inte sett på ett år och naturligtvis titta på film. Ulf Berggren hade fått ihop en god blandning av gammalt som nytt. 

Två festivalchefer, Ulf Berggren och Stefan Jarl.

En gammal festivalchef dök också upp. Lilla Filmfestivalen skapades av Bo Widerberg och när han dog togs stafetten över av Stefan Jarl som i sin tur lämnande den vidare till Ulf.

Själv missade jag tyvärr öppningen på onsdagen när Björn Runge premiärvisade sin Faces 1-6, där han utforskar filmens möjligheter. 

Två priser delas ut under Lilla Filmfestivalen. Filmpäran gick till Mikael Kristersson, aktuell med "Ljusår" och Widerbergstipendiet till Jenifer Malmqvist, som går sista året på filmskolan i polska Lodz.

Erik M. Nilsson

Ett stående inslag i festivalen är Erik M. Nilsson. I våras kom äntligen en DVD-box med några av hans filmer, 26 stycken. Till dig som inte känner till Erik M:s underfundiga filmverk så är detta urval ett måste. Han var ett enmansavantgarde på Sveriges Television under 60-talet.

Vi har läst om Fredrik Gerttens "Bananas" och hur den blev stoppas från att tävla på en filmfestival i Los Angeles. Det handlar om hur bananbolaget Dole besprutat sina odlingar och hälsokonsekvenserna för dem som arbetar på plantagerna.  Bolaget har nu stämt Gertten för förtal. Svensk premiär i oktober.

Anita Haglöf, i åtta år Bergmans hushållerska.

Ett annat avslöjande får vi oss till del i Tom Alandhs "Bergmans hushållerska". Anita Haglöf arbetade i åtta år hos regissören, både i lägenheten I Stockholm i på Fårö. Uppriktigt sagt så förstår jag inte hur hon stod ut. Bergman var en stygg människa om vi skall tro denna TV-dokumentär. Personerna som serverade honom var förbrukningsmaterial. I SVT den 20 september.

Av de svenska långfilmspremiärerna fanns det en väldigt bra film. "Man tänker sitt" av Fredrik Wenzel och Henrik Hellström. Filmen fanns med redan under Berlin-festivalen i februari, på bio i höst. Det svenska filmhoppet tycks komma från Falkenberg.  En idé som genomförts troget. Och aldrig har väl tystnaden varit så viktig i en svensk film. Den måste ses.

Henrik Hellström, en av regissörena till "Man tänker sitt".

Ett bra år för Lilla Filmfestivalen. Den sköter sin roll som mötesplats för samtalet om film. 

En som saknades i årets samtal var Folkets Bios tidigare distributionschef Sigge Risberg. Sigge har varit en stadig gäst på festivalen men han gick bort en kort tid före årets upplaga.

Freddy Olsson

Karlovy Vary International Film Festival, Tjeckien, 3-11 juli 2009

Presidentmöte, f. d.

, 

De två utposterna i Karlovy Vary. Hotel Thermal i god öststatsarkitektur och Hotel Pupp med anor från Goethes och Mozarts tid.

Med risk för att bli tjatig, detta är min favorit. Här får jag se det jag missat på andra festivaler under 2009 och här möter jag både Adam Dagliesh och John Malkovich. Adam Dagliesh heter ju egentligen Roy Marsden, men det är som kommissarie i P D James-filmatiseringarna vi känner honom bäst.

Det blev mycket film i år, drygt 40 alster av olika kvalitet. Tyvärr inte mycket att hämta i huvudtävlingen. Paprika Steen från Danmark fick mycket rättvist ta emot priset för bästa kvinnliga skådespelarprestation, men det var nog det enda pris där jag och jury var överens.

Filmen Applause är helt och hållet hennes verk, från ruta ett. Kommer på svenska biografer i höst.

Glad pristagare. Paprika Steen.

Redan i Berlin kändes det att temperaturen i filmbranschen är lite låg. Antalet professionella på plats i Karlovy Vary tycktes vara färre är tidigare år. Likaså var antalet partyn reducerat. Med den goda effekten att jag satt kvar i biografen.

Ägnar mig mycket åt att se film från Central- och Östeuropa och skall jag redan nu bedöma varåt det lutar 2009 så verkar det bli ett bra filmår för Ungern. Polen har en extremt stark hemmamarknad med rekordsiffror under första halvåret. Men tyvärr hittar jag ingen motsvarande höjning av kvaliteten på  de filmverk som produceras i Polen. Skall hinna med både festivaler i Gdynia och Warsawa i höst så något hittar jag säkert.

En person som jag mötte på denna festival första gången jag var här var Vaclav Havel. Han var då sedan sex månader president i Tjeckoslovakien. 1992 delades landet i två delar och han blev återigen president, nu i Tjeckien. Nu efter att ha ha genomgått ett antal operationer och lämnat sitt ämbete ser han piggare ut än på mången dag. Kanske är det för att han tänker ge sig in i filmbranschen?

Kärt återseende. Jag och min tjeckiske vän.

En annan man som piggnat till är Tjeckiens filmiska enfant terrible, surrealisten Jan Svankmajer. Han fick hederspris och har ny film på gång, jag längtar.

När jag kom hem från Karlovy Vary möttes jag av budet att vår äldste filmare avlidit. Gösta Werner blev 101 år gammal. När Gösta fyllde 90 hade vi en retrospektiv där vi visade samtliga tillgängliga filmer. Och varje dag introducerade han sina filmer och berättade ur sin rika liv i filmens värld. För han var inte bara filmare utan också en nestor i svensk filmforskning. För mig har hans bok om dadaisten Viking Eggeling och hans filmverk Diagonalsymfonin haft en avgörande betydelse. Med Gösta går en bit av Sveriges filmhistoria i graven.

Freddy Olsson

Transilvania International Film Festival, Cluj, Rumänien, 29 maj-7 juni 2009

Det nyaste Europa

Känd man som varit här.

Transylvanien? Har rest mycket i Centraleuropa men aldrig tidigare besökt detta mytomspunna område. Nu har jag äntligen varit där och som vanligt efter en resa till en ny plats är frågorna fler än svaren. Detta är ett område som på sätt och vis är porten till Europa och många är de krigsherrar som försökt behärska området. Antalet ruiner av borgar och befästningar i de otillgängliga bergen är ofantligt. 

Festivalens gäster gjorde tillsammans en utflykt till en dal norr om Cluj. Här låg två byar med sammanlagt 600 invånare. Deras språk var ungerska, medan alla runt omkring talade rumänska. Så är det i hela Transylvanien, ett antal olika språk och religioner lever sida vid sida. Naturligtvis har de olika folkgrupperna påverkat varandra så att vi idag har helt speciella seder och vanor som är en blandning av influenser.

Ludmila Cvikova från filmfestivalen i Rotterdam och Marta Lamperova som är sales agent på SPI International.

Den rumänska filmen har under senare år överraskat oss med filmer som Herr Lazarescus död, 4 månader, tre veckor och 2 dagar och Bukarest 12.08. Filmskaparna har på ett unikt sätt tagit sig an det som skedde 1989, när östblocket föll samman. Kan inte se något annat land som intill dess låg bakom järnridån som på ett både effektivt och konstnärligt sätt använt filmmediet som ett medel för att förstå vad som skedde. 

Framgången fortsätter, nu senast med två filmer i Cannes. Det kommer mera. Såg ett tiotal rumänska filmer som work in progress, filmer som blir färdiga senare i år, säkert kommer någon av dem till Göteborg.

En biograf som är på väg att dö, men räddningsaktionen har satts igång. Lite som när vi i Göteborg räddade Draken.

Tillbringade som vanligt större delen av min tid i biografmörker, men jag hade också väldigt trevligt. Vi var ett gäng programmerare från Europas största festivaler som mötte det rumänska filmlandskapet. Det fina var att vi faktiskt hade möjlighet att diskutera film och kvalitet. Festivalen var väldigt bra organiserad.

När festivalchefen Tudor Giurgiu höll sitt avslutningstal förstod vi att allting inte varit så lätt. Ingen representant för Rumänska filminstitutet fanns på plats i Cluj. Ja chefen för filminstitutet hade till och med förbjudit sina medarbetare att åka dit. Däremot satt både premiär- och kulturministern i salongen. Tudor berättade senare på en middag att filminstitutets chef skulle sparkas, det hade kulturministern lovat. Kände då att politiken kanske fortfarande fungerar lite annorlunda i det nyaste Europa.

Brobeck Mountain på rumänskt sätt. Men politiker och press försökte stoppa en film där två tjejer blir kära i varann.

Nu måste jag läsa på om Transylvaniens historia. För säkert är jag tillbaka snart igen.

Freddy Olsson

8 juni 2009

Fund around the world

Jag stod på filmmarknaden i Cannes och försökte fråga min gode vän Mr Party Liaison – Guido Rud från argentinska distributionsbolaget Film Sharks – om han visste var Iranian Cinema hade sin monter. Guido pratade som vanligt i flera telefoner och med flera personer samtidigt men lyckades vinka mig åt ungefär rätt håll. Samtidigt som jag tog sats mot mitt försenade iranska möte ringde irakiske regissören Mohamed al Daradji hemifrån Bagdad på min mobil för att ställa en fråga angående sin nya GIFFF-stödda film. Efter att ha småpratat om filmen The Lullabies en stund med iranske producenten Mohammed Attebai, under det att jag frenetiskt stoppade i mig fantastiska mandlar och fick en kartong med iranska godsaker i present av producenten för GIFFF-stödda The Bride, småsprang jag hemåt skandinaviska terrassen, där amerikanske regissören Joshua Marston (Maria full of Grace) väntade med info om sitt albanska GIFFF-stödda projekt och  rek-bilder från Albanien, som han visade på sin dator i det skarpa förmiddagssolljuset. 

Souleymane Cissés handslag var fast och GIFF-loggan satt som en smäck på affischen för hans Cannesfilm Min Ye (Cissés första sedan 1995), som klädde väggarna på partyt som hölls till filmens ära på paviljongen Cinemas du monde, samma kväll.  Souleymane Cissé är en distingerad herre. Ett socialt proffs men också genuint glad över det samarbete som inleddes mellan honom och GIFFF för några veckor sedan. I vimlet skymtade burkinske regissören Gaston Kaboré, vars skola Imagine GIFFF arbetat med sedan 2005. Eftersom katalogredaktörs-Ulf och jag skulle vidare till Venedigfest med programkoordinators-Andreas och konstnärlig ledar-Marit så sparade jag Gaston till morgondagen då vi redan hade en träff. 

Klockan 10.30 nästa morgon avrundade jag årets Cannesvistelse tillsammans med denne genomvarme man. Gaston berättade om en kortfilm som han just nu gör på beställning från en filmfestival och de känslor som börjat spritta i kroppen när han återigen filmade med 35 mm. Då gled etiopiske regissören Haile Gerima (förra årets festivalsuccé Teza mm) förbi. Gaston presenterade oss och Gerima lyckades snabbt få mig att lova att forska efter hans negativ, som försvunnit på ett svenskt labb som ändrat ägarstruktur. 

24 timmars stora fondin- och avtryck sedan hem. Ibland har man faktiskt rätt att känna sig stolt över sig själv och vad man gör. 

Annars, mitt Cannes, 2009: 

Bäst: Un prophète av Jacques Audiard

Skönast 1: Inglourious Basterds av Tarantino

Skönast 2: Att det (pga ekonomiska krisen) var lugnare och humanare i Cannes

Darrigast: Lars von Trier

Godast: Maten på Abu Dhabi-festen och romrussin-mjukglassen

Dansantast: GIFF-personalen, som vanligt

Sämst: Vincere av Marco Bellochio

Mest omsvärmad: Brad Pitt

Mest osympatisk: Den franska fotografen som jag höll på att smälla till när hon buffligt envisades med att köra upp sin armbåge i mitt ansikte vid Tarantionpresskonferensen. 

Mest spännande: Om programkoordinators-Andreas skulle lyckas låna ihop sin röda mattan-outfit, och om den skulle passa

Ledsammast: Att musikskribenten Lennart Persson gick bort i cancer där hemma i Sverige. Tack Lennart, hoppas du får fortsätta se en film om dagen även där du hamnar nu. 

Camilla Larsson

Några snabba steg på en röd matta

En kort, men intensiv Cannes-vecka är slut för min del om någon timme. Fem intensiva dagar försvann i ett huj. Starten blev intensiv med Svenska Filminstitutets fest direkt på söndagskvällen, och så vår egen fest tillsammans med Haugesundfestivalen på måndagskvällens. festivalens, nu nästan patenterade DJ-maraton blev återigen en succé – med gäst-DJ:s från festivalkollegor som Director’s Fortnight här i Cannes, Venice Days och vår systerfestival i Rotterdam.

På filmfronten är det inte allra smartast att anlända bland de sista. Trycket i de stora sektionerna avtar frmaemot tisdag-onsdag – och för egen del har det blivit färre rullar än vanligt. Ett personligt festivalmål brukar vara åtminstone fyra-fem per dag, men så blev det inte den här gången, snarare två-tre. Men så är det ju en del möten som skall klaras av också. Häromdan var det jättintressant att tillsammans med Camilla och Andreas möta upp med regissören Joshua Marston, som fått stöd av vår fond för sitt spelfilmsprojekt om blodshämnd i Albanien. Han berättade och visade bilder från en rekognoceringsresa han gjorde i våras till Balkanlandet, där han fördjupade sig i det komplexa ämnet och letade inspelningsplatser och personer till sin film. Verkar oerhört lovande! Bara att lära sig att filmkvantitet inte alltid är främsta tecknet på en lyckad festival.


Souleymane Cisse på festen för hans nya film Min Yé, tillsammans med, t v, Katarina af Klintberg från Cinemafrica i Stockholm och GIFF:s Camilla Larsson.

Annars är mitt största minne av den här, för mig, andra Cannestrippen torsdagskvällens två röda mattan-promenader. Uppvärmning skedde i sidobiografen Salle du 60e. Där premiärvisades äktenskapsdramat Min Yé (Tell Me Who You Are), den första långfilmen på drygt ett decennium av en av Afrikas allra främsta regissörer – Souleymane Cisse. Extra roligt kändes det för oss på festivalen eftersom filmen fick postproduktionsstöd från oss för bara en knapp månad sedan.

Några timmar senare gick jag för första gången uppför röda mattan till festivalpalatset, tillsammans med Marit. Hennes juryuppdrag har medfört att hon fått biljetter till många premiärvisningar i tävlingen – och generöst har hon inbjudit oss kollegor att gå med henne på visningarna. Hon känner min filmsmak, så Michael Hanekes The White Ribbon blev det för mig – helt rätt.Själva röda mattan-promenaden var snabbt avklarad, men visst kändes det väldigt speciellt – nu har man på något sätt varit i Cannes på riktigt!


Michael Haneke mottar festivalpalatsets hyllningar efter premiären på The White Ribbon.

Jag hade avsiktligt undvikit att läsa en rad om The White Ribbon på förhand och fick därmed en mindre chock när Haneke för första gången har gjort ett historiskt drama. En liten österrikisk by strax innan första världskriget där pennalism, undertryckt ondska och övergrepp präglar tillvaron. Den kompromisslöse samtidsskildrarens teman känns igen. Stramt filmat i krispisgt svartvitt är det en berättelse på dryga två timmar som flyger iväg. Berättelsen bärs fram av samma obevekliga underström av osäkerhet som blivit Hanekes själva signum. För mig blev en mening i berättarröstens inledande avsnitt central. Där redogörs för de första incidenterna i byn, som så småningom leder till fler, och berättarrösten säger något i stil med. ”Dessa händelser i vår lilla by fick konsekvenser för oss och i förlängningen förmodligen också för vårt land”. Haneke är obeveklig, och tycker jag, en av vår tids absolut viktigaste och bästa regissörer. han borde få vinna en Guldpalm, är det månne dags nu?
Att få se honom och hans film på premiär i Cannes var mäktigt!

Med en sådan avslutning kan man nöjd återvända hem!

Ulf Sigvardson

Jobb, fest och förälskelse

Tillbaka igen efter 5 alldeles fantastiskt roliga och intensiva dagar i Cannes. Och ja - en hel del jobb också. Var bland mycket annat på ett seminarium med de två amerikanska independentregissörerna Lee Daniels (Precious: Based on the novel Push by Sapphire) och Lynn Shelton (Humpday), båda regissörer till filmer det har snackats en hel del om i Cannes, och som det skulle vara jätteroligt om de kom till oss på vår egen festival i slutet av januari 2010. För det här seminariet skulle jag unna fler att få ta del av! Två filmmakare, med helt olika framtoning, som tillsammans bjöd på sig själva och delade med sig glimtar ur sina liv under två timmar. Deras gemensamma passion för teater, som sedan på olika vägar, så småningom ledde fram till varsin film - med premiärer under samma kväll på världens största filmfestival. Och tro mig- trots den typiskt amerikanska retoriken- det var svårt att inte bli charmad av Lee Daniels när han berättade att hans främsta drivkraft för att göra den här filmen var att göra sin mamma och hennes polare i kyrkan stolta.



Jag var också och lyssnade på John Cooper och Trevor Groth, nya ledare från Sundance filmfestival, båda med en gedigen bakgrund på festivalen. Det var intressant att ta del av hur det tänker kring vilka filmer de vill visa och om sin syn på independentfilmens framtid. Fram trädde två personer som trots att de arbetat i många år med film, fortfarande besitter en stor nyfikenhet för det nya som händer inom independentfilmen över hela världen, och som aldrig verkar ha förlorat sin genuina kärlek till filmen och sin respekt för filmskapare.



Men det var förstås fester också ... och vistelsen i Cannes kunde inte ha slutat bättre, för under min sista kväll var det nämligen dags för Göteborgs filmfestivals traditionsenliga fest på stranden, och den var alldeles magisk! Och nu vet jag att jag snubblar huvudstupa rätt in i och förmodligen över patetikens och klyschornas gräns, men det struntar jag i - jag har varken distans eller något annat sätt att beskriva den här kvällen på en sandstrand under filmfestivalen i Cannes. Med doftande
blommor, riktigt riktigt god mat och dryck, hundratals människor som har roligt tillsammans med skenet från alla båtar i bukten utanför och en stjärnhimmel som Disney skulle ha varit stolt över, ovanför våra huvuden! Och jag kan lika gärna fortsätta: kvällen bjöd också på ett dansgolv som aldrig fick nog och som avslutades med att danspubliken (efter att DJ-Nina, övertalat vakterna att få spela i alla fall EN låt till) unisont sjöng Last night a DJ saved my life, a capella!

Cannes, I think this is the beginning of a beautiful friendship.



Paula Wahlbom

Åh vilket party!

Der är min sista dag i Cannes och jag sitter på flyget hem och försöker summera festivalen. Det första som jag kommer att tänka på är de som är närmast i tiden - gårdagens party som vi hade tilsammans med Haugesund filmfestival på stranden. Det var helt fantastiskt. Aldrig har jag sett filmbranschen dansa så mycket, tänk om det alltid kunde vara så här.  Vår DJ Nina Natri spelade fantastiskt bra musik tillsammans med våra gäster; Rotterdam filmfestival, Venice Days  och Directors Fortnight. Andra gäster var svenske regissören Patrik Eklund (Slitage), Dome Karukoski (Forbidden Fruit) från Finland, produktionsbolaget Paradox från Norge och Svenska Filminstitutet. Det var fullt på dansgolvet från start till sista låt.

Annars har det varit ett bra år, har hunnit se mycket film, flera som vi förhoppningsvis kommer att få se i festivalens program, men också fascinerande kalkonfilmer. Det är de som ibland ofrivilligt stannar kvar,  Bibi Andersson som galen råttmördartant är svår att radera från näthinnan. Min sista film för i år blir en amerikansk film med Rene Zellwegger och Kevin Bacon i huvudrollen. Det visar sig att jag aldrig kommer att få veta hur den slutar.  En timme in i filmen blir allt svart och in kliver en biografvärdinnna och säger” Det är strejk, de franska syndikalisterna har strypt elektriciteten till alla biografer i Cannes. Det kan ta två minuter eller tre timmar, vi vet ingenting”  Hon avslutar det hela med ett ironiskt “Välkommen till Frankrike”. Det är bara att resa sig och gå. På gatan utanför är det fullt av människor som har kommit ut ifrån biograferna, demonstranter och poliser.

Det är dags för mig att tänka på hemresan. Då visar det sig att bankomatkortet är avmagnetiserat, tre bankomater och ett bankbesök senare inser jag att det är kört. Jag har inte ens pengar till flygbussen hem. Ringer desperat mina kollegor, ingen svarar. Springer tillbaka i värmen till den Scandinaviska terassen och lyckas låna pengar. Tack Andreas! Springer tillbaka till hotellet, hämtar väskan, den är tung. Nu är det bråttom. Släpar väskan genom demonstrationståg och polisbilar till busshållplatsen som är i andra ändan av staden. Hinner precis.  

Det har varit en fantastisk vecka, men det ska bli riktigt skönt att få komma hem och vila upp sig lite.

Cia Edström

Familjedrama igår blev mord och stympning idag

Festival-Åsa talar i gårdagens inlägg om trenden vänliga familjedramer. Flera av mina filmer idag var något annorlunda. Skall inte tala allt för mycket om Lars von Triers Antikrist, den kommer ju på svensk duk inom några veckor. Men när jag idag satt I den stora salongen så skreks det i min närhet efter läkare. Någon hade ramlat ihop två bänkrader framför mig.

Du som känner att du har ett känsligt sinne

 och ett svagt hjärta, jag uppmanar dig att avstå från denna film.

Festival-Cia och DJ-Nina planerar kvällens fest.

Direkt efteråt såg jag sedan en kanadensisk film om en skolmassaker 1989. Detta är också en trend, minst en skolmassakerfilm varje år. Vi har fått Bowling for Columbine och Elephant från USA, The Class från Estland och nu Polytechnic från Kanada. Massmördarens bevekelsegrunder för sin gärning var ett otroligt hot mot kvinnor som försök

te skaffa sig positioner i typiska manliga yrken. Dessa unga tjejer skulle bli ingenjörer.

Utsikt över Skandinaviska terassen och gårdagens svenskfest. Själv står jag fem våningar upp på Regissörsveckans terass och festar för en bulgarisk film.

Som så ofta är det inte i den stora tunga huvudtävlingen vi hittar guldkornen, det är i sidosektionerna. Den nya tekniken har gjort att regissörer i länder utan större filmisk tradition nu har möjlighet att berätta sina egna historier. I år kommer det flera bra filmer både från länder i Asien och Latinamerika som vi tidigare inte sett så mycket av här i Cannes. 

Även om festivalen krympt i år, talade med en taxichaufför i går s

om sa att det var total kris för honom i veckan. Han skall normalt köra in en god del av sin årsinkomst under 14 dagar, så är det gott om fester.

Innan det är dags för vår egen och Haugeunds fest i kväll så gäller besök hos turkar, tyskar, polacker och koreaner.

En av få svenska regissörer i åre En ts Cannes-festival. Stig Björkman väntar på taxi till Antibes.

Dags att ta på bästa gå-bort-kostymen.

Freddy Olsson

18 maj 2009