Hemma igen, fast fast i lavash-träsket. Är numera svårt beroende av det armeniska brödet lavash, som äts med världens godaste tomater (överdriver inte), gurka, färska örter och syrlig ost och saltsyrlig, trådig ost. Just nu kan jag inte tänka mig något godare.
Sista dagen i Jerevan vigdes åt en improviserad utflykt under ledning av Armine Anda, vår grupps "mamma" på festivalen och dessutom producent för, och skådis i, Joan and the Voices, en film som vår fond gett utvecklingsstöd. Efter en otroligt hål-i-vägen-guppig åktur hamnade vi både vid Armeniens äldsta kristna tempel (Gerhardt, Armenien var det första landet som tog kristendomen som officiell religion) och vid deras enda kvarvarande hedniska tempel (alla andra revs för att lämna plats åt kristna...), samt hann inhandla lavash, valnötsdelikatesser och annat innan vi skumpade tillbaka ner till Jerevan och mottagning på tysk ambassad in honour of Wim Wenders, som beklagade att han inte kunde komma till Gbg under festivalen 2008. Senare under kvällen, i väntan på att bli tagna till Parajanov-museet (ett konstnärsskap att utforska, om man inte gjort det redan) för en cocktail så sade Goran Pascaljevic att han diggade GIFF hårt, efter sitt besök 2007. Och sådant är ju alltid skönt att höra.
Men innan allt detta smicker så började dagen med slutet på det som jag var här för att göra från början. DAB – Directors Across Borders, ett pitchforum där 12 projekt från Kaukasus, Turkiet, Iran och Moldavien och Ukraina och Ryssland pitchades av regissörer och producenter inför en jury med fondfolk, producenter, en enstaka regissör och annat löst folk. Min jury delade ut tre priser till projekten Washington från Georgien, I am going to Change My Name från Armenien/Ryssland och Alpine Violet från Armenien. Både pitchar och synopsis var av skiftande kvalitet och jurygruppen var så gott som rörande ense. På sluttampen, innan den officiella prisutdelningen, hade vi också one-to-one meetings med de olika filmernas representanter – några av dem kan definitivt bli aktuella för stöd från fonden under hösten. Dessutom känner jag mig övertygad om att GIFFF kommer att dyka upp på nytt under nästa års Golden Apricot.
Festivalledningen med Harutyun Khachatryan, Susanna Harutyunyan och Mikayel Stamboltsyan i spetsen kan vara nöjda med femte upplagan av den gyllene aprikosen, med Antonioni-tribute, retros med Wenders och Saroyand, besök av festivalens hedersorförande Atom Egoyan, Jos Stelling (som fick födelsedagstårta), Catherine Breillat mfl. Själv försökte jag klämma in ett gäng armeniska kortfilmer mellan möten, pitchar och tillställningar – tyvärr var de inte textade, men en del såg och lät i alla fall fina ut... I min vokabulär finns numera ca fem armeniska ord. (Kenats=uttrycket för skål). Trots min brinnande längtan hem till regn-kalla Göteborg så var jag bara en aning avundsjuk på Hubert Bals-Bianca och World Cinema Fund-Sonia som åkte vidare mot några dagars semester i Georgien. I mitt skafferi står nu en flaska Golden Apricot-brandy tillsammans med en bit lavash. Nästa gång stannar jag längre. Till Armenien åker man inte bara en gång.
Camilla Larsson
