Det blir bättre nästa år…

Karlovy Vary Tjeckien 4-12 juli 2008

Visst fanns det godbitar men huvudsektionen i Cannes detta år var ingen höjdare. Likadant i Karlovy Vary, plockar vi en eller två titlar därifrån så är det bra. Liksom konjunkturer i övrigt så tycks det vara så att filmkvalité också följer vissa cykler. Men vi letar flitigt och kommer att hitta 200 goda filmer att visa i Göteborg.

Jätteroligt att ha programchef-Marit vid min sida, det var hennes första besök i Karlovy Vary. Hon blev förtjust och har tagit till sig denna festival som ett av sina smultronställen. Framför allt blev hon imponerad över bartältets öppettider, från 9 om morronen till 6 nästa morron, tre timmar över för vila. Jag mötte ett lätt Mojitomoln var dag när jag traskade till visningen 08.30.

Själv var jag lite slö i år, det blev bara 37 filmer mot fjolårets 43. Å andra sidan var vi två så vi fick med oss det mesta och hann till och med se filmer vi missat i Cannes.

Skandinavien var flitigt representerat i alla sektioner och det blev dansk seger i huvudtävlingen Frygtelig lykkelig, i regi av Henrik Ruben Genz. Eftersom Norge vann i fjol med The Art of Negative Thinking så vore det väl inte mer än rättvist om 2009 års pokal går till… Men redan i år blev det lite svensk avslutning, Mamma Mia, med jubel i publiken.


Dansk regissör, Henrik Ruben Genz, och skådespelare, Kim Bodnia, vid morrenmaden dagen efter segern.

I Cannes tror alla att de hinner med så mycket mer om de har en sprängfylld kalender och springer fort. Karlovy Vary är motsatsen, här finns inte lika många gäster men å andra sidan kan man sitta ner och få ett ansikte på de personer som normalt bara är ett namn i ett mail. Eftersom jag varit så många år i Karlovy Vary så finns det naturligtvis många personer som efter hand blivit personliga vänner. Vi kanske bara möts där en gång om året men vi håller kontakten via mail och jag får både skvaller och mer utmejslade tankar om film i Central- och Östeuropa. Utan denna information skulle det vara omöjligt att hålla reda på till exempel de 250 filmer som produceras årligen i Ryssland.

Ett bakslag i år var att festivalen bytt ölsponsor, från Pilsner Urquell till Budweiser. Man får stå ut, det var ju i alla fall tjeckiska Budweiser, inte den vattenskadade amerikanska varianten. Programchef-Marit tycks för övrigt ha blivit förtjust inte bara över festivalen utan också över den lokala alkoholen. Hon reste hem innan mig och sände ett meddelande: Tacksam om du köper en liter Becherowska till mig.

Jag längtar redan efter nästa Karlovy Vary, den 3 juli 2009.

Men innan dess blir det Lilla Filmfestivalen i Båstad den 30 juni.

Freddy Olsson

Lang natts fard mot.... dag och Jerevan

Sa antligen fick jag se den - Fjarilen och glaskupan. Inte hade jag trott att det skulle vara i Jerevan, Armenien, jag till slut skulle se denna fantastiska film, nar jag missade den i Cannes forra aret, och sedan pa bio hemma.

Efter sju och en halv timme pa Wiens flygplats anlande jag hit klockan fem i sondags morse (alla flighter hit fran Europa ankommer vid det klockslaget). Efter vantan pa visum blev vi korda till Golden Tulip hotel (med trevlig pool pa taket) och fick nagra korta timmars somn innan det var dags att borja fira fem ar tillsammans med Golden Apricot International Film Festival. Nu, efter en kyrklig valsignelse av aprikoserna-ceremoni, invigning med ceremoni (dar gamla festivalbossen Gunnar Bergdahl dok upp pa en filmsnutt eftersom han var har pa besok nar det startade, fest med mangder av armenisk mat (mmm, frukterna och forratterna!!!) igar och sa master class med Wim Wenders, ett par filmer, en lunch med ganget fran Hubert Bals, World Cinema Fund mfl, en cocktail med armeniska brandydrinkar idag, sa borjar mitt huvudsyfte med resan narma sig. I morgon borjar DAB - Directors across borders, ett pitchforum dar jag ska sitta med i juryn och dela ut nagra priser, samt presentera var fond for ovriga deltagare. Den gyllene aprikosen ar en varm, entusiastisk festival som mot alla odds byggts upp och vuxit en aning ar for ar. Det ar varmt, harliga 35 heta grader och pa kvallen kommer en skon bris och lattar pa trycket. Forhoppningsvis sa aven ikvall nar det ar dags for ny tillstallning med kall vodka och mera aprikoser.

Camilla Larsson

Camilla Larsson

Nakna bröst in progress

- Den här trailern är min favorit! Massor av nakna bröst. Den kommer ni säkert allihop att vilja se många gånger!
Moderatorn för work in progress-sessionen vid Karlovy Varys internationella filmfestival skrattar åt sin kommentar och några i publiken skrattar också, uppriktigt alternativt generat.
De flesta skrattar inte. Halva publiken – professionella filminköpare och filmfestivalsprogrammerare från hela världen – består av kvinnor. Varför vi skulle vilja se en trailer med nakna bröst om och om igen, eller tycka det är roligt att moderatorn vill det, känns inte helt glasklart.
Ändå är det inte i den töntiga kommentaren man hittar den största jämställdhetsrelaterade skevheten, utan i kvinnorollerna vi får se projicerade på skärmen under den här work in progress-sessionen. Det gäller både hur kvinnorollerna är skrivna och hur många kvinnoroller som är huvudroller.
Under sessionen visas snuttar ur 26 kommande filmer från olika länder i Central- och Östeuropa. De är gjorda av 25 manliga regissörer och en kvinna (vars film är en familjefilm).
Jag roar mig med att krafsa ner sammanfattningar av de kvinnoroller som dyker upp i filmscenerna:
”Sexfantasi om dominant, vacker kvinna”, ”Ingen kvinna”, ”Kvinnligt våldtäktsoffer”, ”Otrogen kvinna begår självmord”, ”Nästan inga kvinnor”, ”Underskön gravid flickvän”, ”Ung prostituerad tjej”, ”Vårdarinna till sjuk man”, ”Manipulativ femme fatale”, ”Kvinna klär av sig”.
I endast tre av de 26 filmerna som presenterades verkade kvinnorollerna vara lite mer komplicerade än de mest banala klichéerna, beskrivna ovan. Och yes, det fanns även gott om manliga klichéroller, men nyckelorden för dem är något annorlunda och mer positiva än för kvinnorollerna.
Dessutom får männen vara de agerande subjekten i de flesta filmerna, även om de skulle råka vara fyrkantigt porträtterade. Från vad som går att utläsa av presentationerna och klippen kommer kvinnor att spela huvudroller i endast fyra av de 26 filmerna.
Jag tänkte att det här skulle vara ett lite raljant och roligt blogginlägg men jag har blivit så deprimerad av att skriva ner det att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta. Det är bara att jobba för en förändring genom vår egen festival och hoppas att jag får se den i min egen livstid.

Festivaltältens festivaltält

Den första dagen på filmfestivalen i tjeckiska Karlovy Vary satt jag vid den brusande floden som rinner genom den docksöta kurorten och kände mig supernöjd. Jag hade checkat in på mitt hotell som ligger på tre minuters promenadavstånd från festivalbiograferna, redan sett en visning och just ätit möra lammkotletter till lunch. Det här är min nya favoritfestival! sms:ade jag till programmedarbetar-Freddy som varit här i 18 år och starkt rekommenderat mig att åka hit.
Så här efter fem genomförda festivaldagar står sig intrycket. Karlov Vary är en väldigt avkopplande plats att vara på, gammal kurort som den är. Festivalen är välorganiserad, det är lätt att komma in på visningarna och det kryllar av sociala evenemang varje dag där man kan möta de andra festivaldeltagarna.
Efter 16 sedda filmer kan man möjligen konstatera att vissa sektioner i programmet är starkare än andra. Vill man komma ikapp efter Cannes och se de titlarna man inte hann se, så är Karlovy Vary förträffligt. Däremot är tävlingssektionen lite ojämn. Så här långt är nog indonesiska The Photograph av Nan Achnas, en film som vår festivalfond har samproducerat, den bästa i tävlingen av de jag har sett. Men så ska det förstås vara: det är bara om man har sett en rad halvbra filmer som man får den där underbara kicken av en film som visar sig vara riktigt bra.
När detta skrivs, klockan tolv på natten, sitter jag på hotellrummet och hör dansmusiken dunka från Karlovy Varys svar på Göteborgs festivaltält: Captain Morgan bar i bottenvåningen på festivalhotellet Thermal. Där dricks det mojito-drinkar dygnet runt och den påtagligt unga festivalpubliken röjer till klockan sex på morgonen.
Den höga partyfaktorn är en stor del av attraktionskraften hos den här festivalen, som verkar dra ungdomar från hela Europa, åtminstone hörs alla möjliga språk i köer och salonger. Det är inte utan att man önskar sig lite liberalare svenska regler och förordningar som kunde låta musiken i vårt eget festivaltält hålla på lite längre än till midnatt.

Tiden flyger…

Måndag kväll.

Jahaja, här sitter man överst i en våningssäng i en friggebod i Valleviken på Gotland och minns Fårö som väldigt längesedan. Plötsligt. För det var ju egentligen igår som Bergmanveckan avslutades med Matti Bye och hans musiker som spelade live till Körkarlen och sedan snittar och drink i trädgården bakom biografen Roy i Fårösund. Pärlor för svin, kan man tycka. Orkestern var så bra att man glömde bort den och bara kom att tänka på den när en musiker tappade något i golvet, och det var ju liksom meningen, men ändå. Snittar och drinkar i trädgården bakom Roy. Sedan fick alla bråttom till fotbollen (Jan Troell med familj och Stig Björkman hade bokat parkettplats på Carlssons (tack för den chevre och rödbetspizzan!) i Sudersand) och vi också. Spanien hejades fram med sangria på vinden i ladan, den sista kvällen på Fårö 2008. Bra gick det ju, tack och lov!






Tidigare på dagen underhöll Leif Furhammar proffsigt och engagerat under programpunkten Pansarskeppet Kvinnligheten, om Eva Dahlbeck. Det är en fröjd att lyssna på en föreläsare som är så extremt kunnig och förberedd att han kan ge sig all tid och möjlighet att improvisera. Det blev först en lista på saker Furhammar inte tänkte prata om och sedan när man trodde att det inget fanns kvar, så började det hela, med klipp och resonemang om dahlbeckska ikonroller och annat. En njutning från början till slut. Tack Leif. Tack Eva Dahlbeck. (Observera konstärlig ledare-Marits likhet med denna, förresten.) Och tack också för det osedvanligt goda kaffet och kardemummabullen utanför Bygdegården på morgonkvisten. Jan Troell bidrog också med infon att det fanns ett riktigt panskarskepp som hette Manligheten och ett som heter Dristigheten. Troell fick lön för mödan när Furhammar sa att han inte sett ett så fint porträtt av en mor som Eva Dahlbecks i Bara en mor, förrän nu i och med Maria Heiskanen tolkning av Maria Larsson i Troells Maria Larssons eviga ögonblick.





Bergmanveckan 2008 bjöd också på paneldebatt om ett framtida Bergmancenter och vad som skall hända med hans kvarlåtenskap, gården på Dämba. En fråga som såklart är känslig, på många håll. Från familjens håll meddelas att det inte finns någon egentlig önskan om att göra ägorna offentliga, samtidigt som det såklart är just Ingmar Bergmans hem, eller åtminstone delar av det, som tillresande allmänhet vill se. Eller kanske allra helst biografen, om man får önska själv. En visning av ovannämnda Körkarlen (som Bergman såg en gång om året) och en Bergmanfilm, inspelad på Fårö och så en busstur till inspelningsplatserna, tycker i alla fall jag hade varit ett fint paket att erbjuda. Delikata frågor, med finansieringen som en stor utmaning, såklart. I testamentet står att gården ska säljas och att pengarna ska delas i nio lika högar.

Den sedvanliga Kutenkvällen i lördags slutade i sedvanlig ordning med spekulationer, den här gången om blogg-onämnbara ting. Promenad i gryning och så en lunch hos bergmanveckan-Jannike, innan Valleviken med kusinbesök, bad, håvfiske och grillning väntade.

Summa summarum så var årets Bergmanvecka större och mer, igen, med många utländska gäster (journalister, folk från Osacrasakademin, italienska dokumentärfilmare, mm) och svenska kulturelit. Bättre väder än förra sommaren också. 2009 blir det 35 grader, hela veckan. I like!

Camilla Larsson

"After von Trotta"

Sent omsider kom jag äntligen fram till bloggtangenterna, när bara en dag återstår av årets Bergmanvecka. Man kan tycka att det borde vara en enkel sak att sno ihop några rader när en ledig stund infinner sig, men problemet är att den lediga stunden har lyst med sin frånvaro.
Det kan låta avslappnat med en filmfestival på en ö med 562 bofasta personer och en enda biograf (fortfarande, gudskelov, jag hörde att Sudersandsbion eventuellt är nedläggningshotad, hoppas innerligt att det tråkiga scenariot aldrig blir verklighet), men sanningen är att vi flänger runt som skållade råttor för att hinna i tid till alla evenemang.
Det är ju inte alltid det lyckas, som Camilla har rapporterat om, men sedan invigningsfadäsen har jag ändå lyckats se allt jag har föresatt mig, även om det igår innebar att programkoordinator-Andreas fick sopa pommes friten från tallriken ner i näven för att vi skulle hinna till samtalet med hedersgästen Margarethe von Trotta.
Bergmanveckan visade Margarethe von Trottas film Två tyska systrar, en av Ingmar Bergmans absoluta favoritfilmer. Det är inte svårt att förstå varför. Filmen påminner en hel del om Persona, trots att Margarethe inte hade sett Persona när hon gjorde filmen i början på 80-talet. Vid ett tillfälle smälter till och med de två systrarnas ansikten ihop till ett enda, i en väldigt fin scen. Filmen är en mycket sevärd, mångbottnad skildring av relationen mellan två systrar som vill förändra världen, den ena som journalist, den andra som terrorist.
I samtalet efteråt berättade Margarethe själv att hon tror att Bergman fastnade för skildringen av de två systrarnas uppväxt med en sträng präst till far, inte olik prästen i Fanny och Alexander (och kanske Bergmans egen far).
Igår var även kvällen för GIFFs ”After von Trotta” (i stället för after work). Det blev ingen grillkväll på grund av plötsligt regn, men i stället trängdes och trivdes (hoppas jag, de såg i alla fall glada ut) några av Bergmanveckans gäster och arrangörer i vårt rymliga och själfulla kök i 1820-talshuset på Mölners gård. Köket har blivit lite mindre jämfört med i fjol, men av en glädjande anledning: vår värd Gunnar har installerat toa och dusch!
PS. Utlovad rapport om Beröringen: Bibbi Andersson är strålande i en bra roll som passionsdrabbad hemmafru men Elliot Goulds rollfigur är så osympatisk att kärleksaffären mellan honom och Bibbi blir helt obegriplig. Varför sätta sin existens på spel för en labil karl som sopar till en om man har rökt några cigg? Men fin musik av Jan Johansson och kul kuriosa som ett riktigt o-Bergmanskt rom-com-collage där Bibbi provar kläder inför första träffen med Elliot.

Thermodress anyone?...

Jahaja. Det kan ju inte bli lika kallt ett år till, tänkte jag, och packade en tjock tröja. Borde packat fem – eftersom kall snålblåst är det konstanta väderläget på Fårö så här långt i slutet på juni, 2008. Men vackert är här såklart. Efter att de senaste veckorna ha bevistat ett VD-bröllop vid Fryken (mellan), en huskollning på Österlen, en midsommarhelg i Månstad, Astrid Lindgrens värld och Pippis hotell i Vimmerby (ja, det var några till där…) och nu Bergmanveckan på Fårö så känns det som man har fått en rejäl dos svenska lantliga landskap. Så fint, så kallt.



Bergmanveckan invigdes i går i kyrkan med tal av Jörn Donner, och Pernilla August och Håkan Hardenberger som uruppförde ett Persona-inspirerat stycke. Men det missade GIFF-delegationen. Vi anlände till kyrkbacken aningens för sent och fick nöja oss med en titt på Bergmans grav. Det är konstnärlig ledar-marit med familj, programkoordinators-Andreas och så jag med familj som intagit Mölnorgården hos Gunnar och Robbie i år. Vi delar så här långt med en italiensk journalist och några arbetare som bygger på något av gårdens alla hus.



Efter visning med invigning av Stig Björkman, visades hans bakomfilm till Beröringen, Ingmar Bergmans värld. En bra bakomfilm där Bergman dissar Dreyer hårt, sådär i förbifarten – som en sanslös amatör. Snacket säger att bakomfilmen är bra mycket bättre än själva Beröringen, men därom får Andreas och Marit berätta mer. De åkte nämligen sedan till biografen Roy i Fårösund för att kolla in den, medan vi andra tog Lucinda, 5, och Doris, 6, till invigningsgrillaftonen på Lauters. Kött en masse, drinkar, tjocka filtar och Bergman-filmquiz med quizmaster Janne G, från SFI.




Även här blev det Persona-inspirerat – vinsterna bestod bla av plagg från Dagmars ”Persona-kollektion”. Finfint, men klänningen eller t-shirten sitter tyvärr inte på mig idag. Ska nu försöka springa bort frostskadorna längs havet. Senare blir det lunch på crêperiet på bilverkstadskrogen Kuten, Tystnaden och fotboll på övervåningen i ladan på Mölnor går.

Camilla Larsson