The Heart of Sarajevo

It ain't over til the fat lady sings, sags det ju. Precis sa tankte vi, minglade pa avslutningsfesten, lyssnade pa den riktigt bra bosniska orkestern, som traditionsenligt spelade, till en borjan med en tom plats och en ledig mikrofon. Den feta damens. Men sa kom hon och tog över tillstallningen helt med sin rost och totala, barska narvaro. Sen var det över – åtminstone for oss. Vi drog hem mot den har sista natten på hotel Bosnia och struntade i att Steve Buscemis sons band skulle spela senare på festen – ev på rockklubben, som jag bevistade natten innan, när festival-Amras mans band agde scenen.

Precis som Asa skrev sa var det min premiar pa utomhusarenan har mitt i Sarajevo, som jag hort sa mycket om, tidigare i kvall. Jaklar vilken stamning att sitta med nagra tusen manniskor mitt i stan, med halv raserade, men ack sa fina hus runt omkring. Med gult ljus i vissa fonster och en sammetsmjuk, fuktig varme. Och sa Heineken, forstas. Har ar de inte radda for att skylta med sina sponsorer. Arenan heter Heineken Open Air och de andra stora heter tex Coca Cola och Avangard (cigaretter, som det bjuds friskt pa). Och Milka - Ulf de har en jattestor Milka-ko har! Men det ror de hem, utan problem. Michael Moore, sa for ovrigt, efter att han berattat en historia om hur han gjorde ett tv-inslag om Bosnien 1994, att det var den vanligaste staden han nagonsin varit i, med en film. Och sa ar det har. Valdigt hjartligt.

Prisutdelningsceremonin, ännu tidigare, bjod bland annat pa juryordforanden Jeremy Irons (den ende som lyckades med konststycket att formedla vartenda ord till publiken), Juliette Binoche (som spelar bosnisk kvinna i en festivalfilm), Steve Buscemi (som fick hederspris och ar mangarig van till festivalbossen Mirsad) och sa MM da forstas. Skon, avspand, men anda hogtidlig ceremoni och silver-Sarajevo-hjartan, desigande av Agnes B, till vinnarna. Nu har man verkligen borjat langta till var egen nasta festival (som har mycket att leva upp till, eftersom den 30:e var sa osannolikt, oerhort trevlig, bade framfor och bakom kulisserna).

Men innan dess shoppade vi (nej, jag...) mer lokal design, hade moten med mansudoktorer och bokmassan i Frankfurt (vi ses forresten snart i festivalmontern pa var egen bokmassa i Goteborg!), kollade halvbra ungersk film i videorummet, drack kaffe pa festivalkontoret och lunchade med var egen bosniske programmerare Ajan, aven kand fran filmvetenskapen i Goteborg. Och fick lysande idé till den dar D-uppsatsen i filmvetenskap, som jag ju faktiskt ska skriva ihop endera dagen. Ajan ar fodd i Sarajevo (lämnade stan under kriget) och tog oss till en restaurang pa berget ovanfor staden. Vidunderlig utsikt, sallad med fantastisk ost, bosniskt vin och - saklart - grillat kott. Kottoverdos ar bara fornamnet (basta kottet var nog den italienska tagliatan under jurymiddagen pa La Vinoteca, som sags vara en av de basta krogarna i stan) pa den har vistelsen. Pa vagen upp passerade vi mangder av "kyrkogardar" med mangder av gravar. Under kriget gick det inte att ta sig upp pa bergen dar man egentligen ville begrava sina doda - man fick i stallet hitta plats dar det fanns, på sluttningar, i parker, mm. Tank er Slottsskogen full med gravstenar.

Det har ar en marklig, fortrollande plats. Det ar fortfarande 37 fullkomliga grader och forsta intrycket kvarstar. Ny favoritstad, alltsa. Nu kan jag antligen sluta att grama mig over att jag liksom aldrig kom till Prag i tid. Jag kommer ju alltid att ha Sarajevo. Snart gar taxin till flygplatsen. Den dar kulan Red Bull(!)-glass hann vi inte med, den far vanta till nasta ar. Forutom en massa bra kontakter och en lyckad Cinelink-insats med var fond har jag i alla fall en serbisk kanonfilm (med temat "återvanda", som for ovrigt var vanligt forekommande i programmet) med hem i bagaget. Val hemma igen ar det bara att packa om vaskan igen (om inte den nyinkopta, och relativt omsorgsfullt packade, korsbarshonungen eller ortspriten har lackt ut). Pa onsdag aker bade den och jag till Venedig.

Camilla Larsson