Jag har inte besökt många festivaler där det är möjligt att mata på och se så många filmer, som man kan göra här på IDFA. Det är relativt enkelt att få biljetter till det mesta, det är stora salonger och biograferna ligger väldigt nära varandra. Så från måndag eftermiddag till nu, fredag förmiddag, har jag lyckats se 18 filmer. Och det har varit genomgående hög kvalitet. Funderade på det härom kvällen tillsammans med mina slovenska vänner Sasa och Samo som driver dokumentärfestivalen DokMa (Documentaries in Maribor) sedantre år tillbaka; dokumentärer har en fördel jämfört med spelfilmer – även om de kanske inte alltid är så filmiskt fulländade eller helt igenom perfekt genomförda, sitter man ofta kvar eftersom ämnet nästan alltid är intresseväckande. Den här veckan har jag förutom tidigare nämnda ”lektion” om Turkmenistan, fått inblick i så vitt skilda ämnen som t.ex. kvinnliga soldater i Israel, diktatureperioden i Uruguay under 70-80-talet, villkoren för musikaliska enmansband, de japanska kamikazepiloterna okända historia från Andra världskriget, ”det smutsiga kriget” i Mexiko under 70-talet då cirka 1 000 oppositionella försvann – och hur det är att söka sig själv på ett friluftsläger i Molkom (skildrat av brittiska filmare)!
Sasa & Samo från Dokma-festivalen i Slovenien.
Annars var nog veckans snackis här legenden Werner Herzogs gästspel. Torsdag förmiddag fyllde han den vackra Tuschinskibiografens huvudsalong (med två skyhöga balkongrader) till nästan sista plats, då han berättade om sitt filmande i två timmar. Likt den mästare han är visade han upp ett ödmjukt, men samtidigt stenhårt konsekvent konstnärssinne. Han berättade lågmält om en del av de strapatser han företagit sig genom åren, men påpekade samtidigt flera gånger att det inte var något heroiskt i det ha företagit sig – det var bara något han måste göra. Och han har aldrig, som det ibland ryktats tvingat sina medarbetare att följa med honom.
Att Herzog arbetar fort har visat sig genom den mängd filmer han gjort inmte minst på senare år. Han berättade att texterna till de voice-overs han själv gör till sina filmer skriver han under tiden filmen klipps och musiken lägger han inte ned mer än 5-10 minuter på att välja ut. han vet alltid precis vad han vill ha. Någon i publiken ifrågasatte ett speciellt musikstycke till en undervattensscen i hans senaste dokumentär Encounters at the End of the World och han svarade omedelbart: ”Hur länge du än funderade på vilken musik du skulle välja till den scenen, skulle du aldrig kunna överträffa det val jag gjorde – det är den perfekta musiken där!!!”
Herr Herzog, fotograferad från övre balkongen på Tuschinski.
I en skevens pratade han om rytmen i film och fastslog att den måste skapas redan när filmningen pågår. ”Det går aldrig att skapa rytmen i efterhand vid klippbordet om du inte redan under inspelningen tänkt ut filmens rytm”.
För den som ville fortsätta frossa i Herzog kunde man senare under dagen se två av hans senaste dokumentärer Grizzly Man och nämnda Encounters …
Igår kväll avslöjade de olika juryerna i IDFA:s olika tävlingar sina tre respektive nomineringar. I huvudtävlingen för långa dokumentärer – Joris Ivens Competition – håller jag tummarna lite extra för den imponerande två timmar-plus-filmen Stranded av Gonzalo Arijon, om de 16 människor som överlevde i mer än två månader på en glaciär högt upp i Anderna efter en flygkrasch 1972. En av de allra bästa filmer jag sett i år!
Fyrkantig i huvudet, men med massor av nya kunskaper, är det nu dags att återvända till Göteborg. Det börjar bli dags att göra en massa trycksaker till den 31:a festivalen. Idag är det bara en månad och 25 dagar till vår egen fest startar! Vi ses där!
/Ulf Sigvardson
