tisdag 27 november 2007

Vital 20-åring med omvärldsberättelser

Världens största och viktigaste dokumentärfilmsfestival – IDFA i Amsterdam – firar 20! Och det gör den verkligen med flaggan i topp. Festivalen startade i torsdags, själv kom jag hit i måndags eftermiddag och har efter sju sedda filmer, sett massor med spännande berättelser om och/eller ifrån en massa olika hörn av världen; Turkmenistan, Uruguay, Vitryssland, Australien, Pakistan osv.


Tuschinski – IDFA:s vackra huvudbiograf vid Rembrandtplein


Detta är min tredje IDFA, och det som alltid slår mig under dagarna här är hur mycket nya saker man lär sig om vår värld. Såväl om personliga öden, som om de bisarrt olika öden som styr våra livsförutsättningar. Nog hade jag någon gång hört talas om den märkliga boken "Ruhnama", som den bisarre diktatorn i Turkmenistan – Niyazov – skrev för några år sedan. En bok upphöjd till närmast lag i denna centralasiatiska f.d. Sovjetrepublik. Men inte visste jag att det var en bok som fått mängder av multinationella företag att böja knä för diktatorn och översätta den till sina språk i utbyte mot lukkrativa affärskontrakt med denna olje- och gasrika nation. Så håller den kommersiella, demokratiska världen den auktoritärt vidriga under armarna! Detta lärde jag mig i finske Arto Halonens Shadow of the Holy Book, som här tävlar i den största tävlingen för långa dokumentärer – Joris Ivens Competition. Diktatorn Niyazov dog för ett år sedan, men bisarrerierna verkar tyvärr fortsätta – hans f.d. tandläkare tog över makten!

Tendensen bland dokumentärformatet under senare år har varit alltmer mot det tv-anpassade formatet 50-60 minuter. Smidigt förvisso, men inte alltid tillräckligt för att berätta en bra historia. Detta har stört mig lite tidigare år här, men nu känns det som om ett trendbrott kanske är på gång. Har sett flera riktigt långa dokumentärer på uppåt två timmar – och det har inte varit någon utfyllnad. De har verkligen behövt det formatet. Kanske är det bara en villfarelse - här finns många kortare filmer också – men det kan vara något på gång!


Kim Longinotto efter premiärvisningen på Tuschinski av hennes nya film Hold me Tight, Let me Go.

Annars är det som alltid en fantastisk känsla att se så mycket folk se dokumentärer på duk – det är ju nästan bara på festivaler det händer numera - om inte regissören heter Michael Moore, eller möjligtvis Werner Herzog. Den senare dyker förresten upp här på torsdag. Då lär han fylla den stora, oerhört vackra huvudsalongen på Tuschinski-biografen, något av det vackraste som går att uppbringa i biosalong i världen sägs det här! Parkett + 2 balkongrader i komplett Art deco-utförande! En värdig inramning till allt viktigt som finns att säga om vår värld!


/Ulf Sigvardson

Inga kommentarer: