Christer Nilson: Filmproduktion är en i högsta grad Kollektiv process

Producenten Christer Nilsons kommentar till Björn Runges bok, kallad "Prokrustes Säng", där han bl.a. ger sin syn på varför han i april hoppade av filmprojektet SIMON OCH EKARNA.

Via media får jag veta att Runge än en gång ska offentliggöra sina argument och känslor i denna fråga, nu med Göteborg Filmfestivals skriftserie Filmkonst som plattform. Detta förvånar mig och jag undrar vilken avsikten är.

Jag blir inbjuden att kommentera Runges bok och får ett korrektur på den 150 sidor långa boken några dagar före utgivningen. Boken är uppdelad i ett Förord, Del 1, Del 2 och ett Efterord. Den första Delen handlar om arbetet med SIMON och ger Runges högst subjektiva bild av processen. Han beskriver sitt arbete och sin förståeliga frustration över att igångsättandet av filmen tar lång tid, han utelämnar mängder av relevanta fakta och presenterar rena lögner samt gemena personliga angrepp. Den andra Delen är en lång dialog mellan "en fiktiv producent och en fiktiv regissör", där merparten av de producenter som, med Runges vokabulär, tillhör en "ruttnande producentkultur" förlöjligas. Efterordet är en beskrivning av hur Runge vill jobba i framtiden och där kan jag bara önska lycka till.

När jag läst boken är min första impuls att kasta den i papperskorgen och tacka nej till att i offentligheten diskutera denna fråga vidare, men Filmfestivalens enträgna uppmaning gör att jag ändrar mig:

Jag kan förstå att Björn Runge, precis som jag och andra inblandade i SIMON, kan bli frustrerad över att finansieringen av en storfilm som denna är mycket komplicerad och tvingar finansieringen utanför Sverige, och i detta fall, utanför Norden och inbegriper större länder som Tyskland och Holland vilket konsumerar mycket tid och energi. Men att Runge skulle behandlats illa, inte bemötts med respekt, inte erhållit en god ekonomisk ersättning och inte fått påverka alla konstnärliga och personella beslut, det är helt lögnaktigt och blir därmed en lös grund att föra en konstruktiv debatt på!

Jag känner därför stor tveksamhet om att denna nya bok är avsedd att skapa klarhet och summera allmängiltiga erfarenheter. Jag upplever den mera som ytterligare ett försök av Runge att låta andra bli ansvariga för hans misslyckanden. Många som läst Runges tidigare bok "Konsekvenser" har upplevt hur misslyckandet med filmen Mun Mot Mun absolut har en självkritisk sida, men till huvuddelen läggs skulden på många av filmens medarbetare, vilka hängs ut på ett anmärkningsvärt sätt.

I sin nya bok pläderar Runge ädelt för begrepp som han själv kursiverar: förtroende och samarbete. I praktiken var det HAN som smutskastade, bröt ingångna avtal, vägrade träffa och prata direkt med oss samproducenter under den konflikt som HAN igångsatte, som HAN trappade upp genom att ställa fler och fler nya krav och som slutade med att HAN hänvisade all kontakt till sin agent och meddelade oss att HAN "inte litade på oss". Värt är också att understryka att under den veckan, 3-10 i april i år, när Runge trappade upp sina krav och hot mot producenterna och som slutade med hans avhopp den 10/4, gjorde jag och den andre huvudproducenten Per Holst flera, väldokumenterade, försök att övertala Runge att vara kvar i projektet. Detta gjorde vi trots att det var FJÄRDE gången under ett halvår han utsatte oss för hot om att sluta om han inte fick igenom olika krav. Kraven varierade i omfattning och mängd. Två genomgående krav var: mera pengar i ersättning och att vi skulle ta produktionsbeslut. Det förstnämnda löste vi för det mesta till hans belåtenhet, det andra var olösligt så länge hela finansieringen inte var på plats och pengarna därmed saknades att göra den film som våra gemensamma visioner krävde.

I den mån någon saklig debatt förekommit kring Runges avhopp eller kring vårt val av Lisa Ohlin som hans efterträdare, kan jag inte se att något konstruktivt kommit ut av den. Efter sitt avhopp i april gick Runge ut via TT, dagspress och kvällspress och kastade skulden på oss producenter. I Expressen anklagades vi för "maffiametoder" och i Aftonbladet smutskastades Lisa Ohlin. I tidningen Film&TV fick han oemotsagd uttala sig och även publicera ett "öppet brev" där han obemött fick hävda att "blotta misstanken om att det SKULLE kunna finnas en konspiration riktad mot honom mellan producenterna och Lisa Ohlin, gör hela denna historia suspekt"... Jo jag tackar jag.

Vilken försåtlig debattstil! Vem skulle kunnat förutse Runges avhopp, som ägde rum i ett för projektet avgörande och lovande skede, efter en mycket lyckad gemensam resa till Tyskland för att förbereda produktionen? Han lämnade oss producenter, finansiärerna som visat honom förtroende och alla medarbetare vi gemensamt knutit till projektet, helt "offside". Föga hjältemodigt!

I samma artikel beskyller han mig i förklenande ordalag för att vara "den tydligaste exponenten för den amerikanska producentrollen i Sverige". Inför detta påstående måste jag häpna och kan inte ta hans resonemang på allvar. Bland de många långfilmer och TV-serier som jag producerat, framstår särskilt de som jag varit med och initierat och spelat en avgörande roll för, som så långt ifrån ett traditionellt Hollywood-perspektiv som tänkas kan, t.ex. TV-serierna Det Nya Landet och Upp Till Kamp, dokumentären Repetitioner, långfilmerna Detaljer, Tala det är så mörkt! och Smala Sussie. Jag har lärt mig jobbet genom att producera och intensivt samarbeta tillsammans med regissörer/författare som Suzanne Osten, Ulf Malmros, Niklas Rådström, Peter Birro, Stig Larsson, Carin Mannheimer, Kristian Petri, Michael Marcimain, Lennart Hjulström, Jan Troell m fl. Stora projekt blandat med smalare filmer. Alla producerade efter sina förutsättningar och med höga kvalitetsambitioner.

För mig som verkligen instämmer i begreppen förtroende och samarbete och som ser samarbete, jag kallar det en pakt mellan regissören, producenten och författaren, som den absoluta grunden för ett filmprojekt, framstår Runges nya utspel som hycklande och som ett försök att framställa sig själv i en bättre dager. Under två år har jag som svensk huvudproducent haft ett nästa dagligt samarbete med Runge: Vi har tillsammans haft omfattande diskussioner om berättelsen, om filmen, om medarbetare, om casting, om inspelningsplatser, om finansiering, om visioner och drömmar, allt i stor samstämmighet. Detta samarbete var huvudsakligen konstruktivt, roligt, lärorikt och inspirerande. Inte minst av den orsaken är det otroligt ledsamt och trist att Runge så snart efteråt är beredd att sticka kniven i ryggen på mig, och på oss, som tillsammans med honom lagt två år på ett intensivt arbete med att förverkliga denna storfilm tillsammans.

För den oinvigde kan jag berätta att filmen SIMON har en budget på 50 miljoner. En svensk genomsnittlig film kostar 18-20 miljoner. Finansieringen av denna stora film kunde börja byggas först i augusti-08, då det första LOI (Letter of Intent) utfärdades från SFI. Därefter skedde allt ganska snabbt och 43-44 miljoner från 21 samproducenter och finansiärer från fyra länder var på plats redan 1:a januari-09, när ansökan inlämnades till den Europeiska fonden Eurimages. Märk alltså att detta samarbete också var ytterst nära att leda till ett Produktionsbeslut i februari-mars i år när vi hos Eurimages sökte de sista 4-5 miljoner som vi behövde för att starta filmen. Detta nämner inte Runge. Tyvärr fick vi dock mycket oväntat nej på vår starka ansökan, detta beslut kom i februari i år. OM vi fått ja, hade filmen nu varit i inspelning, med Björn Runge som regissör!
-Så nära var det!

Efter detta avslag fortsatte dock arbetet med oförändrad intensitet och för att säkra Runges trygghet garanterade jag honom personligen en bra veckolön ända fram till ett produktionsbeslut! - Är inte det, om något, ett tecken på förtroende och tillit?

I boken beskriver Runge vidare "den döende producentkultur" som gjort hans genomförande av denna film omöjlig. En avgörande händelse beskrivs som när en produktionsledare som första fas i arbetet med att göra projektet hanterligt och göra en första budget inför finansieringen av filmen, lade ut manuskriptet i sina beståndsdelar i ett rum för att föra en övergripande diskussion med regissören. Detta tilltag stör Runge så mycket att han i boken beskriver det "som en av de stötestenar som flera år senare fick hela samarbetet att rasa". -Allvarligt talat, att budgetarbete, planering och finansiering måste pågå parallellt med manusarbetet är inte att låsa manuset eller snöpa den kreativa processen. Metoden är ömsesidig respekt för de parallella, och lika nödvändiga, kreativa och administrativa processerna.

För oss som arbetar i ett litet land, med en marknad alltför liten för att finansiera större filmer och med stora problem att få lönsamhet i filmproduktionen, blir beroendet av offentliga och privata finansiärer i samproducerande länder markant vid större produktioner. Med nya pengar följer ofta nya krav på att redovisa förbrukningar, inspelningsdagar och kreativ medverkan. Stor vaksamhet måste till och noggrannhet kring alla beslut i dessa processer!

Men Runge tillgriper återigen överdrifter och felaktigheter för att skildra denna process. Sålunda påstår han att de tyska samproducenterna krävt att "få granska och godkänna varje ändring, varje komma i manuset". Detta är helt fel. Sanningen är att Runge under processen fick all frihet man kan tänka sig, inom de förutsättningar vdg tid och pengar och internationella regler, som var tillgängliga. Han fick välja alla nyckelpersoner.

Manusprocessen bedrevs så att synpunkter på varje version togs in och processades till Björn Runge som samarbetade med manusförfattaren, vilken var den som skrev. Betänk dessutom att denna process skedde på engelska och att filmens slutmanus ska vara på svenska. Översättare och utformare av denna slutgiltiga version var enligt överenskommelse: Björn Runge!

Vidare ondgör Runge sig över att dessa "tyskar" bad om en beskrivning av filmens visuella stil och stämning. Återigen: På vilket sätt hotar detta engagemang den kreativa processen med projektet?? Jag ser det som helt rimligt att en part som svarar för 25% av finansieringen finns med i hela processen. Krav har de rätt att ställa i en förhandlingsfas för att villkoren för finansieringen ska uppfyllas, synpunkter och frågor har de rätt att framföra i den kreativa diskussionen, men de konstnärliga besluten tar regissören i en process tillsammans med sina närmaste medarbetare; fotograf, manusförfattare, scenograf, ljuddesigner m.fl. OCH producenten.

Så ser JAG på den önskvärda kontinuerliga, kreativa, administrativa och tekniska processen under en films flera år av förberedelser och genomförande. Filmproduktion är en i högsta grad Kollektiv process, där regissören har den helt avgörande rollen, men där samspelet, förmågan att använda tillgänglig tid och resurser, att leda och lyssna och entusiasmera och därmed få ut så mycket av medarbetarna som möjligt, är avgörande för nivån på slutresultatet.

För mig, producenten, som tar oerhörda risker och lägger minst lika mycket tid och engagemang som regissören, är det naturligtvis precis lika angeläget om att få ut maximalt av denna process i den färdiga filmen, som för regissören!

Björn Runge har skrivit en 150 sidor lång partsinlaga till förmån för en person som är beredd att endast ta ansvar för sig själv, styras av sina egna nycker och infall och klä detta i en dräkt av mytologiskt och konstnärlig skepnad. Det betyder tyvärr inte att resultatet blir sant, konstnärligt värdefullt, seriöst, konstruktivt eller allmängiltigt.

Varför inte säga som det är, Björn: Jag kände successivt att detta var ett projekt som inte passade mig. Stora, breda, internationellt finansierade högkostnadsfilmer är inte min arena. Nu vet jag det. Nu vet producenterna det. Jag vill jobba i ett annat sammanhang, där min vilja, min filmsyn, min konstnärliga och personliga vilja kan genomsyra allt och där jag har möjlighet att diktera villkoren och på daglig basis ha kontroll över produktionens alla delar. -Så vill jag jobba. Däri ligger mitt misstag och det har jag tagit konsekvenserna av.

Alltnog. Idag 22 september -09, pågår det fortsatta arbetet med SIMON oförtrutet. Värt att påpekas är att Runges avhopp inte nämnvärt påverkade inställningen till filmen från inblandade samproducenter, finansiärer eller team. Vi har tappat mycket tid och energi, men arbetet pågår för fullt. Nu håller hela finansieringen på att komma på plats till 100% med flera nya svenska och holländska finansiärer och vi planerar att börja inspelningarna i februari/mars 2010. Detta utifrån ett manus som blir allt bättre och en entusiastisk och konstruktiv regissör i Lisa Ohlin tillsammans med envisa producenter, förutan vilka berättelsen om SIMON OCH EKARNA aldrig skulle bli till film!

Jag drar mig till minnes det arabiska uttrycket "hyenorna ylar och hundarna skäller, medan karavanen drar vidare..."

/Christer Nilson