Björn Runge: Jag vill ge en insyn i det hemligaste av svenska rum - det där långfilmer kommer till

Christer Nilson inleder sitt debattinlägg med att misstänkliggöra synpunkterna i min skrift "Prokrustes säng" och säger sig helst vilja ”kasta dem i papperskorgen”, vilket tyvärr är betecknande för hans attityd  till att öppet diskutera frågan om hur en under över tre års tid väl förberedd internationell filmproduktion kan gå i stöpet. Avsikten med "Prokrustes säng" är att till den filmintresserade publiken ge en insyn i det förmodligen hemligaste av svenska livsrum, nämligen det där långfilmer kommer till. Jag kan ha rätt eller jag kan ha fel, men den som tror att jag tar lätt på dessa frågor misstar sig storligen. Mina konstnärliga projekt har ibland varit lyckosamma, men jag är den förste att tillstå att mina visioner ibland, av olika anledningar, gått i kvav. Så uppriktigt som möjligt har jag publicerat mina ifrågasättanden om mig själv och mina misstag i olika konstnärliga projekt. Jag tycker det är synd och lite tragiskt att Christer Nilson avfärdar mina synpunkter som bortförklaringar och försök att skylla mina egna misslyckanden på andra. Den som läst mina tidigare skrifter Konsekvenser och Fiktion som liv vet av sina ögons vittnesbörd att det inte förhåller sig på det viset. Självkritik är tärande för egot, men ärligheten förutsätter också obekväma och beska sanningar om de faktiska omständigheterna.

 Mycket av det som Christer Nilson beskriver i sitt inlägg håller jag med om. Men problemet är att han undanhåller läsaren flera viktiga aspekter i de frågor jag velat belysa. I hans genmäle finns det tre försåtliga halvsanningar:
 
1. Christer Nilson mörkar att produktionen förvägrades det avgörande Eurimages-stödet redan under hösten 2008, eftersom vår ansökan innehöll katastrofala formella fel, något som väl få torde anse vara regissörens ansvar. Därigenom försinkades vårt redan försenade projekt med minst ett halvår. Vi fick en chans att söka en gång till, men då hade förutsättningar för stödet förändrats – något som visserligen inte Christer Nilson kan lastas för. Men faktum kvarstår: det dåvarande mycket långt gångna långfilmsprojektet havererade på grund av grov professionell inkompetens från – producenterna.
 
2. Jag beskriver i "Prokrustes säng" min stora förvåning och ännu större besvikelse över att jag i egenskap av regissör inte meddelades om att huvudproducentskapet övergått från rättighetsinnehavaren Per Holst till Christer Nilson; först ett kvartal post factum fick jag reda på detta, av en slump, och till följd av en direkt fråga från min sida. Detta bör ses i ljuset av att det initialt var Per Holst – en legendar bland nordiska filmproducenter och själva anledningen till att jag ursprungligen intresserade mig för uppdraget – som kontrakterade mig att regissera Simon och ekarna och att Götafilm först på ett senare stadium, genom min förmedling, kom med i bilden. 
 
 
3. Insinuationerna om att jag är pengahungrig faller på sin egen orimlighet. Jag tackade nej till många lukrativa uppdrag på grund av Christer Nilsons oförmåga att säkra filmens finansiering. Jag förväntades i närmare ett år invänta ett produktionsbeslut som undan för undan, månad för månad, vecka för vecka, dag för dag, flyttades allt längre mot horisonten. 
 
En annan aspekt av den långa väntan på ett produktionsbeslut var att jag i egenskap av regissör var den person som satt i kläm och förväntades be nyckelskådespelarna och huvudfunktioner i teamet att avstå från andra engagemang, utan att kunna ge klara besked till människor som för sin försörjnings skull var tvungna att ta ställning till om de litade på att filmen skulle bli av, att Götafilm skulle ta sitt ansvar (dvs ett produktionsbeslut) och därmed satt bollen i rullning.
 
Till sist vill jag bara nämna att jag tycker det är underligt av Christer Nilson att insinuera att jag har något emot, som han skriver, ”tyskar”. Tvärtom är jag och min familj mycket stolta över vårt tyska ursprung. Jag väljer också att förbigå misstänkliggörandena om min person och karaktär i övriga avseenden. För egen del anser jag att jag gjort klart min inställning till hur förproduktionen till Simon och ekarna tedde sig ur mitt perspektiv, allt detta är nu bakom mig. 
För de intresserade hänvisar jag till boken "Prokrustes säng". Den objektiva sanningen finns inte. Men mitt vittnesmål är skrivet som en överlevnadshandling ur en situation som är en av de vidrigaste i mitt yrkesliv.

Vad jag också upplever som djupt ledsamt är Christer Nilsons oförmåga att se sin delaktighet i det som skedde. Han belastar mig med alla dåliga egenskaper han kan komma på: Jag är den stora syndabocken. Alla fel som uppstått på jorden de senaste åren skulle enligt hans definition av orsak och verkan kunna tillskrivas mig. Det måste vara en egenhet att frukta. Att aldrig, under inga omständigheter, se sin egen delaktighet i det som skett och sker. Trots detta faktum tar jag tillfället i akt att offentligt och ordentligt önska Christer Nilson och Lisa Ohlin lycka till på sin resa.
 
Björn Runge
Gbg 25-sept-09