Idag firar norrmännen med flaggor och stora leenden i ett efter-Melodifestivalen/mitt i 17:e maj-aktigt rus och det verkar rätt märkligt att det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Cannes i år är ”vemod”.
Kanske är det bara jag? Kanske bara just idag och just här? Kanske är det filmerna jag ser?
Faktum är ändå att Cannes är lugnare i år än vad jag sett det tidigare. Det är mer eftertänksamt och något mindre prål. Turisterna som översvämmar gatorna så här under helgen kedjar så klart fast sig vid röda mattans kravallstaket för att få de bästa bilderna, precis lika entusiastiskt som vanligt. Men de tre generationerna lepoardkroppsstrumpe-klädda damerna som brukar paradera längs Croisetten saknas. Tromaflocken, i sina galna kostymer, syns inte heller till och i morse var en av de annars så övermänskligt strikta vakterna i Palatset försoven och fortfarande sömnmosigt gladpratig när han släppte in mig… Små, små detaljer förbryllar och pekar på en förändring.
Det pratas mycket om finanskrisens verkningar. Lyxhotellen har tydligen förlorat stora och viktiga bokningar och längs stranden gapar stängda restauranger som hål i en kariesanlupen mun om kvällarna. Trots det är missmodet långt borta. Förändringen är inte nödvändigtvis enbart till det sämre och folk verkar ganska lättade.
Cannes brukar vara skrämmande perfekt. Solen skär som en blåslampa genom luften och blänker i vårbleka ben och hår på utväxt. Nu känns skönhetsfläckarna behagligt befriande. Det är uppfriskande med en miss från maskinrummet och underhållande avigt när Palatspersonalen småler och snackar istället för att snäsa och ignorera.
Det är skönt med lite mindre yta och lite mer hjärta. Hittills har filmerna jag sett också visat mer av den sidan. Det är rent häpnadsväckande många familjer/relationer i kris/upplösning/uppvaknande/återförening. Handlingen är knapp och ändå händer det något litet hela tiden. Det sker som en skiftning mot något lite mer nära och sant, om än inte alltid bekvämt. Så känns vemodet här. Lite ledsamt och på krisens rand – men ändå inte utan hopp. Som någon karaktär uttryckte sig på vita duken igår: ”Hapiness is just sadness doing backflips”. Eller möjligen – vemod är bara glädje som råkat slinta, just i Cannes idag.
Ikväll ser jag dock enbart hopp vid horisonten och längtar efter att få se Göteborgsfavoriterna och outtröttliga hårdrockarna i Anvil ställa sig på scen igen! Jag missade filmen i Göteborg – men inget ska stoppa mig från att se dem live här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar