Nakna bröst in progress

- Den här trailern är min favorit! Massor av nakna bröst. Den kommer ni säkert allihop att vilja se många gånger!
Moderatorn för work in progress-sessionen vid Karlovy Varys internationella filmfestival skrattar åt sin kommentar och några i publiken skrattar också, uppriktigt alternativt generat.
De flesta skrattar inte. Halva publiken – professionella filminköpare och filmfestivalsprogrammerare från hela världen – består av kvinnor. Varför vi skulle vilja se en trailer med nakna bröst om och om igen, eller tycka det är roligt att moderatorn vill det, känns inte helt glasklart.
Ändå är det inte i den töntiga kommentaren man hittar den största jämställdhetsrelaterade skevheten, utan i kvinnorollerna vi får se projicerade på skärmen under den här work in progress-sessionen. Det gäller både hur kvinnorollerna är skrivna och hur många kvinnoroller som är huvudroller.
Under sessionen visas snuttar ur 26 kommande filmer från olika länder i Central- och Östeuropa. De är gjorda av 25 manliga regissörer och en kvinna (vars film är en familjefilm).
Jag roar mig med att krafsa ner sammanfattningar av de kvinnoroller som dyker upp i filmscenerna:
”Sexfantasi om dominant, vacker kvinna”, ”Ingen kvinna”, ”Kvinnligt våldtäktsoffer”, ”Otrogen kvinna begår självmord”, ”Nästan inga kvinnor”, ”Underskön gravid flickvän”, ”Ung prostituerad tjej”, ”Vårdarinna till sjuk man”, ”Manipulativ femme fatale”, ”Kvinna klär av sig”.
I endast tre av de 26 filmerna som presenterades verkade kvinnorollerna vara lite mer komplicerade än de mest banala klichéerna, beskrivna ovan. Och yes, det fanns även gott om manliga klichéroller, men nyckelorden för dem är något annorlunda och mer positiva än för kvinnorollerna.
Dessutom får männen vara de agerande subjekten i de flesta filmerna, även om de skulle råka vara fyrkantigt porträtterade. Från vad som går att utläsa av presentationerna och klippen kommer kvinnor att spela huvudroller i endast fyra av de 26 filmerna.
Jag tänkte att det här skulle vara ett lite raljant och roligt blogginlägg men jag har blivit så deprimerad av att skriva ner det att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta. Det är bara att jobba för en förändring genom vår egen festival och hoppas att jag får se den i min egen livstid.