"After von Trotta"

Sent omsider kom jag äntligen fram till bloggtangenterna, när bara en dag återstår av årets Bergmanvecka. Man kan tycka att det borde vara en enkel sak att sno ihop några rader när en ledig stund infinner sig, men problemet är att den lediga stunden har lyst med sin frånvaro.
Det kan låta avslappnat med en filmfestival på en ö med 562 bofasta personer och en enda biograf (fortfarande, gudskelov, jag hörde att Sudersandsbion eventuellt är nedläggningshotad, hoppas innerligt att det tråkiga scenariot aldrig blir verklighet), men sanningen är att vi flänger runt som skållade råttor för att hinna i tid till alla evenemang.
Det är ju inte alltid det lyckas, som Camilla har rapporterat om, men sedan invigningsfadäsen har jag ändå lyckats se allt jag har föresatt mig, även om det igår innebar att programkoordinator-Andreas fick sopa pommes friten från tallriken ner i näven för att vi skulle hinna till samtalet med hedersgästen Margarethe von Trotta.
Bergmanveckan visade Margarethe von Trottas film Två tyska systrar, en av Ingmar Bergmans absoluta favoritfilmer. Det är inte svårt att förstå varför. Filmen påminner en hel del om Persona, trots att Margarethe inte hade sett Persona när hon gjorde filmen i början på 80-talet. Vid ett tillfälle smälter till och med de två systrarnas ansikten ihop till ett enda, i en väldigt fin scen. Filmen är en mycket sevärd, mångbottnad skildring av relationen mellan två systrar som vill förändra världen, den ena som journalist, den andra som terrorist.
I samtalet efteråt berättade Margarethe själv att hon tror att Bergman fastnade för skildringen av de två systrarnas uppväxt med en sträng präst till far, inte olik prästen i Fanny och Alexander (och kanske Bergmans egen far).
Igår var även kvällen för GIFFs ”After von Trotta” (i stället för after work). Det blev ingen grillkväll på grund av plötsligt regn, men i stället trängdes och trivdes (hoppas jag, de såg i alla fall glada ut) några av Bergmanveckans gäster och arrangörer i vårt rymliga och själfulla kök i 1820-talshuset på Mölners gård. Köket har blivit lite mindre jämfört med i fjol, men av en glädjande anledning: vår värd Gunnar har installerat toa och dusch!
PS. Utlovad rapport om Beröringen: Bibbi Andersson är strålande i en bra roll som passionsdrabbad hemmafru men Elliot Goulds rollfigur är så osympatisk att kärleksaffären mellan honom och Bibbi blir helt obegriplig. Varför sätta sin existens på spel för en labil karl som sopar till en om man har rökt några cigg? Men fin musik av Jan Johansson och kul kuriosa som ett riktigt o-Bergmanskt rom-com-collage där Bibbi provar kläder inför första träffen med Elliot.