Sopranos i New Jersey, rysk maffia på Coney Island och jag i Tribeca

På vägen in till Manhattan hann jag med att insupa atmosfären av Sopranos vid New Jersey Turnpike. Ni vet tullstationen som förekommer i vinjetten och där Tony pröjsar några mynt samtidigt som ha myser med sin cigarr. Det går inte att komma ifrån att det här landet är popkultur var sjutton man än vänder sig. Inbillar mig nästan att jag har en relation till fler ställen i New York med omnejd än jag har till platser i Sverige. Rätt bisarrt när jag tänker på det, så jag slutar med det för tillfället.

Jag har så smått börjat finna mig tillrätta även om jag just nu bor på en soffa hos en kompis kompis. Kanske inte det mest ståndsmässiga, men suveränt ur festivalsynpunkt då soffan är placerad mitt i smeten (Washington Square), bara ett anabolt stenkast från branschvisningarna som hålls på biografer i East Village. Imorgon ska jag dock få låna en lägenhet av en annan kompis kompis som är i Mexiko. Plus är att jag får husera själv, minus är att lyan ligger i Brooklyn vilket innebär att jag inte kan spatsera till morgonvisningarna.

Biografen i East Village

Tribeca Film Festival är en förhållandevis ung filmfestival. Den skapades 2002 av Robert de Niro och Jane Rosenthal som ett svar på terrordåden året innan. Idén var att festivalen skulle skänka nytt liv och ingjuta hopp till Tribeca som är en stadsdel på sydvästra Manhattan, inte långt ifrån platsen där World Trade Center var beläget.

Ground Zero

Sen starten har festivalen vuxit i storlek och förra året höjdes en del kritiska röster som menade att flera filmer drunknade i det stora utbudet. Kritiken var säkerligen en av anledningarna till att festivalledningen i år skurit ner antalet filmer. Min känsla är att det framför allt är det internationella utbudet som fått stryka på foten vilket innebär att det säkerligen kommer bli ganska mycket amerikansk film här för min del.

Men givetvis finns det annat också för likt alla festivaler har Tribeca en tävling och här får spelfilmer från hela världen delta. I år är tävlingen extra intressant ur svensk synvinkel eftersom Låt den rätte komma in finns med i racet. Man kan dock undra om Tomas Alfredson och co har motivationen att fortsätta tävla efter att redan ha vunnit det mest åtråvärda priset i branschen. Jag snackar givetvis om Nordiska Filmpriset.

När vi ändå är inne på självförhärligande. Läste en lista i Village Voice där de hade plockat ut 13 guldkorn ur programmet. Av dem var det tre filmer som visats i Göteborg – Simple Things, Secret of the Grain och Lou Reed’s BERLIN. Bara några minuter efter jag plöjt igenom Village Voice samtalade jag med en amerikansk uppköpare utanför en av biograferna. Jag frågade honom om han hade några tips på vad jag borde se. Återigen fick jag höra om Secret of the grain. Jag straffade mig själv för att ha missat denna couscous-fest på Chalmers med att dricka en grande (och då är de grande) kaffe på Starbucks. Jag gör inte om det.

Min resa hit är lite av ett test då det är första gången som någon ur GIFF:s programgrupp besöker Tribeca. Tidigare har vi bevakat festivalen genom frilanskontakter i New York, men på senare år har filmtipsen härifrån blivit så många att vi bestämde oss för åka hit själva.

Jag ska inte gnälla över att få åka till New York och det gör jag inte. Men hur roligt det än låter är den här festivalresan tvivelsutan den där känslan på plats är som mest splittrad. Missförstå mig inte, det är grymt att vara här, det är bara frustrerande att flanera runt på Manhattan och inte ha tid till annat än film. I skrivande stund har jag för övrigt hunnit med att se åtta filmer varav två, kanske tre, kommer att få en inbjudan till Götet.

Okej, jag ljög lite. Det har funnits tid till annat också. Igår befann jag mig på Coney Island för att fira en av mina kompisars kompis som fyllde år. Middagen hölls på en rysk klubb vid namn Rasputin där det bjöds på fullskalig kabaré till maten. När vi kommit halvvägs in i krubbandet exploderade stället i dans och jag var nog den enda i lokalen som inte var införstådd med att man besökte Rasputin lika mycket för att röja till ryska varianter på klassiska 80-tals örhängen som för att käka bortsj. Lägg till en estetik och ett klientel som utstrålade bra mycket mer rysk maffia än David Cronenbergs Eastern Promises och ingen kan säga annat än att det var en mycket minnesvärd kväll.

/Andreas