Snacka om fulltecknat schema. Men nu sitter jag antligen vid en dator med lite lugn och ro igen. I Guatemala City den har gangen. Hit kom vi i eftermiddags och blev hamtade av Antonio, min kontaktperson pa organisationen Arcadia, som jobbar med work shops och utbildningar med malet att bekampa fattigdom och vald och kampa for fred, frihet och ratten att uttrycka sig. Men nu gar jag handelserna i forvag. Tillbaka till Costa Rica.
Vulkanen Poas var en upplevelse. Liksom den tva timmar langa bilfarden dit, genom fargrika byar, lummigt grona kaffeodlingar(det ar plocksasong nu och liksom i Sverige kommer plockarna fran andra lander. Har ar det mest Nicas (nicaraguaner) som utfor det harda arbetet.) och regnfuktiga bergssluttningar. Uppe vid kratern var det dimman som dominerade och nagonstans dar nere kunde man hora ljudet fran vattenangan. Men sa plotsligt lattade det som genom ett under - och dar var det manaktiga vulkanlandskapet, mitt framfor ogonen. Costa Rica kallas pais de volcanos (vulkanlandet) och har tolv stycken (om jag minns ratt).
Men snart kallade arbetet igen, sa efter inhandling av vulkankaffe, jordgubbar och macadamianotter satt vi i det lufttomma arbetsrummet igen, den har gangen med mappen for projekt som sokt utvecklingsstod framfor nasan. Fyra timmar och 22 projekt senare hade var nu grymt effektiva jurytrio valt ut inte mindre an sex stycken som skulle stodjas med 5000 dollar var, av vilka tre far sitt stod fran GIFFF (en dokumentar fran Guatemala, en langfilm fran Guatemala och en fran Honduras).
Nojd jury.
Sedan var det bara att susa pa filmvisning (La Noche de los inocentes av var kubanske van Arturo Sotto), cocktailmottagning och barbesok. Kvallen slutade intressant nog i baren pa hotellets egna, med rosaleopardkladda pelare, kasino.
Barbesök. Camilla, Jury-Dario och Cinergia-Javier.
Mottagning.
Helena, Jury-Thomas fru teater-Martha och rosa leopardpelare.
Med torsdagen var sanningens minut inne. Efter att ha sett den nastan fardiga filmen El Camino, som sokte postproduktionsstod for uppblasning till 35 mm, fattade vi de slutgilitga besluten om vem som skulle fa stod och hur mycket. Under det never ending-langa eftermiddagsmotet med hela den sju personer starka juryn blev kulturskillnaderna vad galler motesteknik extremt uppenbara. Cynthia, Thomas, jag och Helena holl pa ett explodera av otalighet medan den latinamerikanska falangen pratade och pratade och pratade. Enades gjorde vi i alla fall till slut. Och fordelade 1,5 miljoner kronor. Pa middagen hemma hos Cinergiabossen Maria Lourdes Cortes upptackte vi att vi med vara kokande hjarnor inte langre kunde prata ett enda sprak pa ett normalt satt. Engelska, spanska, franska, svenska och helt nyuppfuna ord blandades i en marklig kompott. Efter en avslutande Cuba Libre i kasinot varvade i alla fall huvudet ner igen
Fredag morgon: Presskonferens pa San Joses filmhus. Tillkannagivande av priserna med flera av de vinnande regissorerna narvarande. Man blir inte sa lite gratmild nar man ser lyckan i ogonen hos en regissorska (El Camino) som jobbat i sju ar med sin film i standig motvind, och som plotsligt far hora att hon gjort ett mastervark och att hon far 30 000 dollar for att satta de sista bitarna pa plats.
Presskonferenspodiet.
Jury-Cynthia med vinnar-Ishtar.
Jury-Camilla med vinnar-Arturo.
Efter nagra timmar tarfylldes ogonen igen. Efter jakt pa agua ardiente (livsfarlig lokal spritdryck) och en fotobok med dispensadores de cafe (de sma husen dar man mater upp kaffet efter avslutad plockning), samt hysterisk sista-sekunden-packning lyfte planet mot Guatemala. Val har damp vi alldeles forvirrade direkt ner i Arcadiahuset, vid ett bord framfor ett antal unga guatemalteker for vilka det ar en enormt stor grej att vi ar har och overhuvudtaget intresserar oss for att de ska fa chansen att beratta sina historier pa film. Vi berattade om festivalen och fondens arbete och de vittnade om forhallandena i Guatemala. SA fick vi vin och presenter. Har ar vi inhysta i ett hus som Arcadia-Antonio lanat av en van. Guatemala City ar livsfarligt och det verkar inte vara den minsta overdrift. Knappt nagon ror sig till fots pa gatorna (speciellt inte in vissa av de runt 20 stadszonerna) och gor man det sa ska man vara forberedd pa att bli ranad med tunga vapen. En verklighet som ar svar att relatera till.
Imorgon vantar besok pa de work shops som fonden ar med och finansierar. Kanske hinner vi klamma in ett besok i Antigua innan den langa hemresan startar pa sondag fm. Det ar en mycket marklig kansla att resa sa langt och egentligen se sa lite av de lander man besoker, dessutom for forsta gangen. Fast vanta lite, det ar inte riktigt sant. Faktum ar att de manga timmarna i det lilla arbetsrummet pa hotellet i San Jose bjod pa en fascinerande resa genom hela Centralamerika. Fast pa film. Men det racker ganska langt det ocksa.
Camilla Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar