Där står den som ett landmärke mitt i staden, Stalins gåva till det polska folket, det stora kulturhuset. Huset är gigantiskt stort, med bland annat 33 hissar. Här ligger också biografen Kinoteka som är huvudsätet för Warszawa filmfestival.
Kände mig lite förflyttad bakåt i tiden eftersom det bl a också pågick en utställning med jordbruksmaskiner i kulturhuset samtidigt med filmfestivalen.
För knappt en månad sedan var jag också i Polen, men då på den nationella festivalen i kuststaden Gdynia.
Där såg jag bl a Andrezj Wajdas ”Katyn”. Har aldrig upplevt en lika stor tystnad under eftertexterna som efter den föreställningen.
Katyn är den plats där Sovjetunionen dödade tusentals poliska officerare 1940, efter det att Tyskland och Sovjet invaderade Polen från var sitt håll. Ett av offren för denna massaker var Wajdas egen far.
När Molotov Ribbentrop-pakten upplöstes så flyttade Sovjet helt resolut datum för massakern ett år framåt och hävdade att den var tyskarnas verk. Det var denna historieskrivning
polackerna tvingades leva med fram till 1989.
Det var enormt viktigt för Wajda personligen men också för det polacken i gemen att denna film blev gjord, och den visas nu också för fulla hus runt om i landet.
Såg jag drygt 20 nya polska filmer i Gydnia så var besöket i Warszawa nyttigt för att få reda på vad som komma skall i frantiden. CentEast kallas den marknad där producenter och regissörer från Central- och Östeuropa presenterar de projekt som antingen redan är på gång eller manuskript som de behöver hjälp med finansieringen för att få i produktion. Men resultatet av den pitchen, som det heter, ser vi i Göteborg först 2010.
När filmåret 2007 i den östra delen av Europa skall summeras så är det ett land som sticker ut. Under ett par år har Rumänien stått i centrum, men plötsligt har Estland ett antal filmer som turnerar runt på festivaler och vinner priser.
Estland var huvudnummer på Bokmässan i Göteborg, jag vill nog sätta en slant på att de också kommer att visa upp sig ordentligt på filmfestivalen. Ett land med 1.4 miljoner invånare har plötsligt skaffat sig en filmindustri. När man talar med estniska producenter så är deras stora problem att de inte har tillräckligt med filmhantverkare, som passare och elektriker. De tvingas importera från Tyskland och Finland.
En av de första jag mötte när jag kom till hotellet i Warszawa var den armeniska producenten Armine Anda. Överlycklig omfamnade hon mig. Några dagar tidigare hade hon fått stöd för ett nytt projekt från vår fond i Göteborg, när hon presenterat sitt projekt på filmfestivalen i sydkoreanska Pusan. Dagen efter skulle hon vidare till turkiska Antalya för att söka stöd där. Hoppas hon får ihop sin finansiering så att vi får se filmen Joan and the Voices förverkligad om ett par år.
Freddy Olsson
21 oktober 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar