Hemma igen efter ett dygns resa. Bland annat innehållandes ett stopp på sydlig amerikansk flygplats, Atlanta, Georgia. De är noggranna amerikanerna. Kan man säga. Och efter att ha hört sanslösa flygplatsskrönor från våra jurykamrater (Thomas, vars väska genomsökts och demolerats, Cynthia, som på väg hem från Sundance blivit förhörd av ett gäng poliser med hundar eftersom hon hade "letat efter något på väggarna på flygplatsen, samt hade dubbla flygbiljetter) var vi lite beredda och lite oroliga över vad Helenas mörkhåriga uppenbarelse skulle kunna leda till. Men det gick förhållandevis smidigt. Helena fick i alla fall en tillsägelse för att hon gick för sakta efter immigrationskontrollen och så kom inte våra två presentöverkast (överräckta under intensiv fotografering ppå Arcadiamötet), skumt förpackade i plastsäckar, åkandes på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Tack och lov hade de fått åka direkt till planet... antagligen luktade på av sprängämnes- och knarkbestar. Det vet väl alla hur tacksamt det är att smuggla saker i konsthantverk. Nu ligger i alla fall överkastet på sängen, som en påminnelse om alla upplevelser på denna mångfacetterade resa.
Slumpartad summering: Det håller på att hända saker med Centralamerika som filmregion – det kommer att ta tid, men det kommer att hända spännande saker. Innehållet i de flesta manus/synopsis – vi plöjde ca 90 stycken – är ofta politiskt, nästan alltid. Clowner är ett ovanligt frekvent återkommande tema (är man, som jag, minst sagt, inte så förtjust i clowner, så blir det ett problem...), dokumentärerna är ofta snarare reportageidéer – den visuella visionen och det poetiska/personliga greppet saknas. Men det finns tonvis med historier att berätta.
Resan resulterade dessutom inte bara i fondrelaterade saker, utan också i fyra potentiella festivalfilmer – tex den imponerande Costa Ricanska El Camino, om en liten nicaraguansk flicka som rymmer från sin incestbenägne morfar, tillsammans med sin stumme lillebror, för att leta efter modern som emigrerat till Costa Rica. Som är ett land med den näst största barnprostitutionen i världen. En visuellt grandios film som nästan utan ord berättar en historia om minst sagt svåra ämnen, utan att skriva på näsan.
Första dagen på kontoret blev det morgonmöte, Guatemala-kaffe och Arcadiakolor. Och fler möten. Nu blir det Filmkonst- och festivalproduktion i full fart. Bara två månader kvar till festivalstart. Och blir det någon mer resa så väntar i så fall Thessaloniki i november eller Tbilisi i december. Men just nu känner jag mig ganska nöjd med Göteborg. Det är ju Filmquiz på respekt i morgon.
Camilla Larsson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar