måndag 2 juli 2007

Klart det regnar i Göteborg





På väg hem mot Göteborg i den röda Bergmanveckan-stripade Volvon. Och det passar ju ganska bra eftersom jag just skickat ut ett pressmeddelande om att vi vid nästa festival i Götet kör igång redan i början av januari med just en IB-retro. Hela 50-talet filmer får ni (och vi) då chansen att se eller se om. Och just se om kan vara idé, påmindes jag återigen om i går när vi kollade in Persona, som avslutningsfilm, på den lilla Sudersandsbion. Efteråt blev det snittar och ett glas vin i bioträdgården, alltmedan man insåg att senast man såg Persona, typ på tv i tonåren, så hade man aningen andra referensramar än i dag. I bioträdgården minglade också ett nöjt Bergmanveckanteam och de utländska journalisterna som Svenska Institutet bjudit in. Allihopa (från Cahiers de Cinema, Screen mm!) verkar de fullkomligt tagna av sin Fåröupplevelse (av allt från Bergmansafari till Kutenkvällar) och dessutom mycket sugna på att komma till Göteborg någon gång. Vem sa att inte en liten karg, avlägsen ö kan vara en ypperlig plats för det som man kallar net working?

På väg tillbaka mot sista kvällen i kollektiva stenhuset så diskuterade konstnärlig ledar-Marit och jag bland annat det spännande visuella språket och det fantastiska fotot i filmen. Men också hur vi småirriterar oss på de plutigt, barnsliga och hysteriska kvinnomanéren, det tydliga estetiserandet av Bibi A och Liv U och de kittlande utflykterna in på homoerotiska marker. Två vackra kvinnor tätt, tätt, ihop, är ju alltid spännande, eller hur? Bergman lär ha sagt att filmen likaväl kunde ha handlat om två män, men… I vilket fall som helst så blir man inte direkt sugen på att kliva in genom filmduken och in i Persona, när den är slut. Åtminstone inte av det skälet att man själv vill vara fortsätta leva med karaktärerna (det verkar de ha det för jobbigt för…). Så berättade nämligen Kenneth B att han kände när han sett Fanny och Alexander första gången – han ville aldrig lämna den Ekdahlska bullrande familjen. Till sist så fastslog vi att David Lynch nog har sett Persona en och annan gång inför sitt eget mästerverk – Mulholland Drive.

Väl hemma på Mölner gård blev det restmiddag, kvittorevision, packning och ett sista glas vin med Bergmanveckan-Paula. Och nu, efter ett blixtvisit (min första) , med inköp av kaffe, innanför muren i Visby, inlasting av 35 mm-kopia av Kenneths Magic Flute, och en färjeöverfart med lite mobilbaserat arbete på soldäck, skumpar vi alltså fram genom Småland; VD-Åsa, marktjänst-Pelle och jag själv med familj. Kvar på ön några timmar till är Marit med familj, disk, sopor och pantflaskor.

Hemma väntar färdigställandet av nästa Filmkonstnummer, som kommer i augusti. Och så en del semester, innan resor till Sarajevo och Venedig (med blogg)tar vid.

Och så dagens fråga: Kommer drickpizzan och rospallen någonsin att lämna idéstadiet? Man blir kreativ av att bo i kollektiv på Fårö.

Camilla Larsson

Inga kommentarer: