Den allra första festivalen i ett "nytt" land

De nationella samlingarna i festivalform för det forna Jugoslaviens filmliv är tyvärr självklart historien om ett land i sönderfall. När Jugoslavien var en nation samlades landets film varje år i kroatiska Pula. Men från tidigt 90-tal fick de nya nationerna skapa sina respektive nationella festivaler. Pulafestivalen, som i slutet av denna vecka startar sin 54:e upplaga, samlar idag – vid sidan av ett digert internationellt program – det kroatiska filmlivet, bosnierna har sin stora festival i Sarajevo i slutet av augusti varje år, och så vidare.

I höstas delade de två sista före detta jugoslaviska delstaterna, Serbien och Montenegro, på sig efter en folkomröstning, och till följd av det upphörde festivalen i Herceg Novi i Montengro att vara den nationella arenan för det gamla ”Rest-Jugoslavien”. Serber och montenegriner har därför fått skapa sig nya festivalsamlingar för sina respektive filmproduktioner. 3-8 juli gick därmed den allra första upplagan av Film Festival of Serbia av stapeln i landets andrastad Novi Sad.

Nationella filmfestivaler är ofta lite intimare, småskaliga arrangemang. Novi Sad, en stad något större än Malmö, lämpar sig väl för ändamålet. Stadens centrum är intimt och vackert – med stora torg och charmerande gränder, där festivalen utspelar sig både ute och inne. Huvudbiograferna finns i Serbian National Theatre där två stora teaterlokaler fungerar som biosalonger, den stora huserar det nationella programmet med 16 tävlande, nya serbiska produktioner, och den mindre främst visar en sektion med filmer från Donauregionen. Novi Sad ligger för övrigt vid kanten av den mäktiga floden.

För vår egen festival är självklart den viktigaste anledningen att närvara på denna festival möjligheten att på kort tid kunna ta del av de senaste produktionerna från Serbien. På förhand hade vi i år bara hunnit se en av filmerna i programmet, men nu är 12 av de 15 sedda.

Tematiskt är det självklart mycket som handlar om ett land i kris,. Man letar efter sin nya identitet i samtiden och i historien. Två historiskt inriktade filmer är Black Horses och Belle Epoque, som utspelar sig på 1910- och 20-talet. Den senare filmen i regi av Nikola Stojanovic har en mycket speciell historia. Filmen påbörjades i tidigt 90-tal som en jugoslavisk produktion men blev aldrig färdig innan krigen bröt ut, och har först kunnat slutföras i år. På den stora filmprisgala som avslutade festivalen i söndags blev just denna film den stora prisvinnaren med flera prestigefulla vinster, bland annat som bästa film.

Annars var det lite märkligt att komma till Serbien för första gången, och som allra första film ha möjlighet att se en svensk film. Svensk(serbiske) Miko Lazics Made in Yugoslavia från 2005 deltog i den nationella tävlingen, eftersom den är en serbisk samproduktion – och helt inspelad där nere. Tyvärr blev det dock inga priser för Lazics den här gången.

Två av de intressantaste filmerna, båda med romska teman, prisades också. Hamlet av Aleksandar Rajkovic, är precis vad titeln säger: en tolkning av Shakespeares klaisska drama – men placerade fullständigt i ett fattigt, eländigt romskt samhälle. Visuellt är det imponerande genomfört och den prisades också för både bästa foto och klippning. Ännu märkvärdigare är dock Zelimir Zilniks Kenedi is Getting Married. Den är en dokumentär samtidigt som den är en fiktion. Regissören har i tre (detta är den tredje) löst sammanflätade filmer följt det tragiska ödet för en serbisk-romsk familj, som flydde till Tyskland i samband med krigsutbrottet, men som efter mer än tio år i landet utvisades tillbaka till Serbien i tidigt 2000-tal.

Zilnik arbetar med dokumentär känsla, med verkliga personer som agerar som sig själva, men regisserar en stor del av sina filmer. Detta ger ett slutresultat som på ett sätt ger en än mer dokumentär känsla än om han hade gjort den på klassiskt dokumentärt sätt. Men så är också Zilnik en mycket erfaren regissör, som en gång i tiden i slutet av 60-talet vann den stora tävlingen i Berlin. Idag 65 år gammal har han under hela sin karriär varit en outsider och dissident – ständigt en nagel i ögat för rådande politiska makthavare – vare sig de varit kommunister och hetat Tito eller nationalister och hetat Milosevic. Han är avig och allt annat än tillrättalagd, och har inte resignerat trots de besvärliga förhållanden som varit rådande i hans land under så långa tider. Idag stödjer han inte minst unga filmare, som står utanför det gängse systemet.

Och på förhand har Zelimir Zilnik också varit kritisk till en del saker kring denna första serbiska filmfestival, som hålls i hans egen hemstad. Men han får delvis sin revansch när huvudpersonen Kenedi Hasani prisas som bäste manlige skådespelare. Och efter diverse turer lyckades Zilnik hitta och övertala aktören att dyka upp på prisgalan och motta sitt pris. Han lever nämligen som de flesta romer i denna region i utkanten av samhället – och jobbade när regissören ringde med att samla skräp. Först förstod han inte alls vad det var för vits för honom att komma och motta ett pris. Men när han fikck reda på att priset bestod av flera hundra Euro fann hann sin anledning – och han fick en av kvällens varmaste applåder.

Kontraster är annars det som slår en allra mest under några dagar i detta hårt socialt och politiskt drabbade land. Centrala Novi Sad är intimt och pittoreskt med vackra kyrkor, byggnader och torg. Men tar man sig ett fåtal kvarter utanför centrum framträder fattigdomen och misären tydligt. Slitna gator, byggnader och infrastruktur varslar obönhörligt om den fattigdom och höga arbetslöshet som blivit resultatet av 15 år av krig och kriser. När man sedan får reda på att två av broarna över Donau bombades sönder för bara några år sedan och att oljeraffinaderiet strax utanför staden också bombades av amerikanerna 1999 och i många år förorenade stadens vattentäkt strax bredvid, brister illusionen som stadens centrum tillfälligt ger.

Men än mer imponerande är då att att människans kreativa krafter kämpar vidare outtröttligt. De flesta månniskor strävar mot det goda. Film och filmfestivaler bidrar med en liten insats i detta arbete. Det blir nog fler serbiska filmfestivaler i Novi Sad i framtiden!

Ulf Sigvardson