Härifrån till evigheten

Det tar lika lång tid att resa från Göteborg till Fårö som till LA. Det känns också på många sätt precis lika avlägset och annorlunda. Nu när solen övergivit oss och regnmolnen möter upp havet utanför vårt köksfönster är vi just bara här. Inte på väg mot något möte, inte med siktet inställt på planer för festivalen, framtiden eller ens kvällen. Vårt hem är gemensamt, mycket gammalt, skevt och vint. Det går bara att vara just precis här i lugnet.

Vännen Pelle ligger på kökssoffan och oroar sig för att han sovit för mycket, barnen leker i hallen och vi andra turas om att störta oss genom fakir-duschen. (Underligt hur extra kallt vatten kan kännas om det blandas med plötsliga vågor av varmvatten…) Det har funnits planer på ett snabbt dopp i havet, men dem har vi övergivit för stunden. Det känns mindre lockande att vada hundratals meter ut från den långgrunda stranden när regnet ligger som en våt filt i luften.

Igår kurade alla vi Jan O Karlssons gäster i en lånad lada och under ett hastigt uppställt partytält. Vi bjöds på fantastiskt helstekt lamm medan regnet smattrade mot taken. Just där var ensamheten långt borta, men det är inte svårt att föreställa sig att sommargäster som förirrat sig ut på någon enslig hed i skymningen plötsligt drabbats av en känsla av övergivenhet så stark att de tvingats vända och skynda sig tillbaka till bebodda trakter.

Själv måste jag hela tiden kämpa mot mörkerrädslan. Inte blir det bättre av att Pelle-vännen just börjat improvisera fram olika skräckfilmsscenarier från sin plats på soffan. Tre familjer i ett hus på en öde hed, en bastu inom räckhåll och grannar som redan visat lite udda beteende. Det är helt enkelt för lockande. Det kan bara sluta på ett Blair Witch/Fredagen den trettonde-aktigt sätt. Den första som visar brösten kommer att stryka med, hävdar Pelle bestämt. Jag försöker mig på att byta ämne och komma fram till en lämplig logistik för kvällen. Vi har en bil och två cyklar på sex personer och två barn, så det krävs en del planering. Lyckas tyvärr komma på idén att jag kan lifta tillbaka – vilket såklart omedelbart leder till ödesdigra konsekvenser för mig om man får tro den inspirerade Pelle. Idéerna haglar från soffhörnet. Bastun kommer att låsas, överhettas och förvandlas till en flammande dödsfälla. Helfigursspegeln uppe på vår vind kommer att leda ut demoner (tänk skakig film och gnisslande ljud) in i vår rara verklighet. På känt poltergeist-manér kommer vedträn att förvandlas till dödsbringande projektiler och gastkramningen under de nattliga vandringarna till utedasset är självklart oundviklig. Där finns även Deliverance-scenariot som öppnar för risken att någon av oss kommer att skrika som en gris innan gryningen. Tror jag strax måste tvinga med honom på en promenad längs huvudvägen bort till Sudersand om det här inte ska sluta i ett verkligt trauma för min del!

Dagens fråga blir: Vem av oss kommer att överleva längst?
Oddsen talar för Fredrik som äger, och har setts använda, ett par glasögon.

Idag ska vi på Bergman-safari och visning av filmen Skammen. Med en enda hållpunkt och tolv timmars sömn i kroppen känner jag mig fullständigt nöjd. Fårö = slät femma.