Dag och natt

Idag är vi en person kort. Inte på grund av spökena på vinden. Inte ens på grund av den vådliga bastuövningen i förrgår natt. Inga av skräckfilmsscenarierna har hittills slagit in. Pelle antar att det inte är för sent än och att sjukan som drabbat stackars Fredrik kanske bara är en början på något zombieliknande tillstånd. Men det får stå för honom. Termometern visar på 39 grader plus för Camillas stackars man som ligger nedbäddad och kräver nyponsoppa, glass och biskvier. Sjukdomen kan bero på golvdraget i huset, det oberäkneliga vädret, eller möjligen den ökända duschsituationen.

Hygienutrymmena här kräver definitivt en utvikning. Badrummet har grusgolv, toaletten är i sig en installation och utsikten genom panoramafönstret är storslagen. Det är insynen också när man tänker efter, men det gör man ändå alldeles för ofta så det försöker vi låta bli… Termostaten är nyckfull men vi har kommit fram till en någorlunda funktionell lösning som går ut på ett tappert försök att hushålla med värmen så långt det bara är möjligt. Idéen är att man behåller kläderna på i det längsta. Hårtvätt i jeans är steg ett, sedan hasar man sig lämpligen ur sagda plagg, intar en zen-fokuserad inställning till hela livet och kastar sig med dödsförakt genom skvättande strålen av omväxlande iskallt och skållande vatten. Det är inte ett dugg skönt – men vi luktar i alla fall inte illa.

Och det är ju tur. När man får celebert besök till exempel. Igår höll vi ett rent furiöst socialt tempo. Först underhöll vi grannskapet med en lunch i trädgården. Tjugofyra personer fick ledigt plats runt vårt stora bord. Sedan skulle vi vilat ett slag om färjan inte varit sönder och förseningarna krävt en hastig avfärd till middag på andra sidan sundet med specialinbjudna utländska journalister, den brittiska Ingmar Bergman-specialisten Laura Hubner, Jannike Åhlund, Pia Lundberg från Svenska Filminstitutet, Kenneth Branagh och ett tjugotal andra gäster. En jättetrevlig middag som avslutades på biografen Roy i Fårösund för ett samtal om filmen ”Trollflöjten” mellan Jannike Åhlund och Kenneth Branagh. Det var underhållning på hög nivå när en glad och uppspelt Branagh pratade om sin nya film, teater kontra film, sitt liv och vikten av att ha ett drag av megalomani om man ska skriva sina memoarer i den mogna åldern av 28 år.

Vid fem i elva spred sig oron i bänkraderna. Henning Mankell svor över färjesituationen och ledde uttåget från biografen. Vi mindre erfarna Fårö-bor hängde kvar och lyssnade klart på samtalet bara för att inse att vi skulle bli tvungna att vänta en timma på nästa båt. Medan rutorna immade igen funderade vi på stora frågor som vad färjeanställda gör på sina raster, vad Krimkriget egentligen hade för betydelse för Fårös kolerakyrkogård och vem som har rätt att utdela ett socialt gult kort i händelse av konflikt. Möjligen var det också i detta bedrägliga lugn vi lyckades hitta på tanken att hyresvärds-Gunnar odlar rödbetor i sitt trädgårdsland. Den villfarelsen har nu fått till konsekvens att vi står utan middagsmat. Camilla har just varit ute och rykt i diverse odlade rotsaker utan att hitta något som tillnärmelsevis liknar rödbetor och här står vi med våra tvättade halsar, och vår getost. Vi får börja uppfinna något nytt helt enkelt.

Just måltider är viktiga hållpunkter i vår tillvaro här. Vilket kan leda till dagens fråga nummer ett (speciellt riktad till Henrik): Hur länge behöver egentligen tevatten koka innan det är klart?

Just det. Vi stod där i kö och tre bilar bakom oss fick Kenneth Branagh en plötslig lust på ett glas vin. Och eftersom gästfrihet nu är vårt signum och lunchmaten fortfarande inte var helt uppäten fick bilkaravanen ta en tur förbi Mölner gård. Mitt i natten satt vi där i kökssofforna och åt kalla potatisar och drack vin i stearinljusens sken. Kenneth, Lennart, Jannike, Lova, Paula och familjerna. Så kan det gå mitt i natten på Fårö – och då är det ju tur att vi bara är lite vindpinade, lite golvdragssnuviga och lite smutsiga. Men bara lite, grusgolv och panoramafönster till trots.

Dagens fråga två: Hur kan man ha det så här bra och ändå längta hem?