Oj, oj, oj. Nu har vi startat en ny tradition. Göteborg International Film Festivals årliga lunch under Bergmanveckan. I dag samlades ett tjugofemtal underhållande människor i vår soliga (japp, som på beställning tittade solen fram just till vår lunch) trädgård för att inmundiga grillad rosmarinfylld fläskfilé, kaprispotatissallad, marinerade champinjoner, tomatsallad, estetiskt bröd från lokala hembageriet, kylda drycker, melon, kaffe och choklad. Som ett oerhört välsmort maskineri fixade vårt lilla kollektiv (hur ska vi någonsin kunna flytta ifrån varandra) detta gästabud på nolltid. Vi samarbetar så bra att vi borde organisera någonting ihop på riktigt – en filmfestival kanske!?.. Sanna mina ord, ryktet kommer att sprida sig som en löpeld på ön och redan nästa år kommer förfrågningar om lunchen att börja komma redan på vårkanten. Trevligt.
Gårdagen var på inget sätt sämre den. Vacker löprunda (Pelle räknade ut att jag sprungit 1,2 mil, vilket mer än chockade mig själv…), Bergmans komedi Djävulens öga från 1960, introducerad av Käbi Laretei, som spelade cembalo tilli filmmusiken, på den lilla Sudersandsbion (kul att se Bibi A så snart efter att man lyssnat på henne live, alltid kul att se Stig Järrel – här som djävulen med vagel i ögat – kul att se en diaboliskt stilig Jarl Kulle som Don Juan, kul att se Nils Poppe som naiv och livsälskande präst, kul att se de spännande visuella lösningarna och kul att höra de snabba, fyndiga, vassa och ibland vågade, replikerna), och så grillkväll på krogen Lauters med avslutande tokdans, spagat och allmän, ja, låt oss kalla det… glädje. Natten kunde sedan ha slutat med ”Death by Bastu”, eftersom den gamla bunkern, som tjänar som bastu här på Mölner gård, envist fylldes med mer och mer rök. Så mycket rök att vi inte ens kunde påbörja bastubadet. Tack och lov.
Under vår lunch diskuterades bland annat hur Bergmanveckan ska hantera sin framtid och hur den kommer att förändras. Intresset växer för varje år, pressbevakningen ökar, fler och fler biljetter säljs. Samtidigt finns inte det fysiska utrymmet att växa. Och sannolikt inte heller ambitionen. Intressant motsättning. Faktum är att just småskaligheten, intimiteten och blandningen av Fåröbor och tillresta journalister, branschfolk och turister är det som gör hela tillställningen så speciell, avslappnad och unik. Men som vi vet förändras allt på ett eller annat sätt, oavsett om man vill det eller inte.
Nu är konstnärlig ledar-Marit på biografen Roy i Fårösund och presenterar visningen av Andrea Arnolds Red Road – filmen som vann Göteborgs första TIBIDA (The Ingmar Bergman International Debut Award) tidigare i år. Ikväll äter vi middag med Bergmanveckans gäster, bla Kenneth Branagh, som är här med sin Trollflöjten. Efter middagen hänger vi på till biografen Roy och lyssnar när han berättar om sin film. Känns som en ganska bra fortsättning på ännu en fantastisk dag, helt enkelt.
Och så till Dagens fråga: Om nu 70%-ig choklad är så gott och kultiverat – varför tog då den ljusa chokladen slut på nolltid, medan den mörka fortfarande ligger kvar i skålarna på det stora köksbordet?
Camilla Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar