Val, kval och vassa knivar

Igår var en bra dag. Helt fri från möten och jag lyckades klämma in fem filmer – och en riktig, sittande lunch! Tänkte komma i säng i god tid också men min nya (lite besatta och möjligen patologiska) vana att föra en sms-logg satte effektivt krokben för det. Måste fatta ett beslut om alla ”jag e klar vid nio, ses då?” och ”jävla skoskav – blir fem sen”, verkligen måste sparas för framtiden? Antagligen inte. Men för rytmens skull är de intressanta. Längden på meddelandena, tidsintervallerna och andelen märkliga stavfel – allt säger något om hur dagarna sett ut. Det är som en dagbok, bara med tidslinje och hjärtfrekvens inritat.

Än så länge är mobilen tyst förutom en uppmuntrande väderrapport hemifrån. 07.23 var det åtta grader, strilande regn och jämn västan. (Tack för det Magnus!) Annars har väl ingen vaknat hemma ännu och vi fyra som är här har redan setts på cafét på hörnet och klarat av frukostmötet vid 08.08.

Marit har sprungit iväg på tidig pressvisning, Freddy likaså. Eva jobbar på sitt hotellrum och jag scannar katalogen innan min första film klockan 10. Idag har jag 192 visningar att välja mellan. Bläddrar fram och tillbaka mellan schema och katalogtext och stryker allt som inte verkar oerhört intressant från 2006 redan i grovgallringen. Stämmer av mot listan över filmer någon i programgruppen redan sett och är nere på ett trettiotal möjliga visningar. Återstår att försöka räkna ut vad som kan vara intressant för publiken i Göteborg…

08.45 och allt känns fortfarande lugnt och stilla utanför hotellfönstret, när jag inser att batteriet på mobilen nästan laddat ur. Panik! Får krypa in under sängen för att hitta ett elurtag och svarar Magnus Telander: "Du e för rar – vi har sol o ca tjugo grader redan. Uppe o jobbar duktigt. Nu får du vara med i min blogg tror jag…"

08.50 piper det till under sängen: "Jag kan gå under före detta festivalmedarbetare och flitig cannesbesökare som numera varje år drabbas av abstinens i mitten av maj. Magnus"

Igår verkade precis alla filmer jag såg involvera råttor i någon form. Det slår mig när jag ålar fram från under sängen igen. De kröp omkring i närbild eller slank förbi i ögonvrån med sina otäcka svansar i sällskap. Någon annan fällde en kommentar i förbifarten om den ökande uppkastningsfrekvensen på film de senaste åren. Överallt en spya. Kanske är det en fråga om vad man råkar få ögonen på? Själv är jag obehagligt uppmärksam på knivar. Det gör mig oerhört ocool i biomörkret. På marknadsvisningarna ska det mycket till för att någon ska röja sina känslor. Med undantaget ”De andras liv” som jag såg här förra året har jag aldrig hört en applåd, aldrig sett någon torka bort en tår och på sin höjd hört någon kväva ett sekundsnabbt fnitter. Själv lyckas jag kontrollera det mesta i känsloväg. Utom rädsla. Pinsamt lättskrämd sitter jag där och hoppar i biostolen. Och så avskyr jag verkligen att se blod. Kombinationen utgör basen till knivfokuset och jag måste kisa mellan fingrarna i rent preventivt syfte så fort ett skarpslipat föremål dyker upp på duken.

Dessutom finns det få tydligare flaggningar än en kniv i bild. Något kommer att gå så fruktansvärt fel. Det kan man vara absolut säker på. Blodvite kommer att definitivt att uppstå och jag kan inte annat göra än förbereda mig mentalt (och fysiskt, med händerna framför ögonen), helt utlämnad åt manusförfattarens godtycke. Jag lovar ingen hackar någonsin morötter i bild utan orsak. Aldrig! Kniveländet finns där bara för att ge en hint om i vilken riktning det barkar. I ett drama får man vara glad om det slutar med ett jack i fingret och skilsmässa – pratar vi thriller finns det bara ond bråd död att se fram emot.

09.28 skickar "Grattis på födelsedagen - vi saknar dig här!" till Nordic Film Markets Cia Edström som är hemma med dottern Alice istället för med oss i Cannes i år. Rusar vidare till förhoppningsvis knivfri brittisk komedi. Lagom start på den här dagen.

Åsa Larsson