söndag 27 maj 2007

Cannes je t'aime

Sista dagen i Cannes och bara jag och Ulf är kvar ur festivalstyrkan, men det är långt ifrån bara den Göteborgska närvaron som tunnats ut. Faktum är att festivalpalatset ekar ganska tomt. De flesta åkte härifrån i fredags, vilket var vist eftersom det är ganska få filmer som visas just nu. Förvisso kan jag och Ulf i lugn och ro fylla vissa luckor vad gäller tävlingsfilmerna eftersom de visas på rad idag.

Tyvärr tog den flyende journalistkåren vädret med sig. Helt plötsligt tyckte himmeln det var dags att öppna sig och skölja bort allt som inte befann sig på en lyxyacht med helikopterplattform (ja, det finns ett flertal sådana, och ja de har tillhörande helikopter också).

Den sömniga atmosfären har även drabbat säkerhetsvakterna som kontrollerar en varje gång man ska in i palatset. Trots att metalldetektorn tjuter som om jag packat på mig både fickkniv och handgranat ler de avmätt, hälsar bonjour och vinkar in mig.

På det hela taget är det en märklig känsla som fyller mig så här lugnet efter stormen. Jag känner mig som den amerikanska tanten i Alexander Paynes bidrag till novellfilmen Paris je t'aime. Ni vet hon som besöker Paris och på en bänk upplever en obeskrivbar känsla av vemod och upprymdhet. Cannes är en plats av liknande motsägelsefulla natur.

Aldrig har jag varit på ett ställe där kontrasten varit så stor mellan de som har och inte.

Vi är tusentals som står mitt i den värsta lyxen på jorden, samtidigt går en både osynlig och synlig barriär som gör att vi ändå inte deltar. Det är en uppblåst låtsasvärld som glänser och gnistrar i en dryg vecka, men som inte tillhör någon, jag tror inte ens de största stjärnorna på röda mattan känner sig hemma i detta monstrum. Så samtidigt som det är lätt att älska Cannes, är det lika lätt att hata staden.

Jag och Ulf gick 500 meter från det toppmoderna, lyxiga biopalatset, bort från Croisetten och alla turister och journalister. Vi hamnade i de äldre delarna av stan. Trots att det var en nätt promenad var det en del av Cannes som låg mer eller mindre öde. Att världens största filmfestival utspelar sig ett anabolt stenkast därifrån var helt omöjligt att förstå. Inte en människa syntes trots en obeskrivligt vacker omgivning.

Jag scrollade ner och såg att Åsa beskrivit liknande blandade känslor inför sin avresa. Hon hade också kommit fram till min tänkta slutsats om att film trots allt är navet i denna kontrasternas stad. Så jag dödar min utläggning här, innan jag går loss i alltför pretentiösa poänger.

Vi hörs ikväll då Stephen Frears och hans jury presenterar årets Guldpalmsvinnare!

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag har verkligen uppskattat att läsa era inlägg under vistelsen i Cannes. Det har varit spännande att följa. Fortsätt gärna nästa år, dock skulle jag önska att ni pratar lite mer om filmerna ni ser - inte en hel recension utan bara så man blir mer nyfiken o kommer ihåg titeln!
Vänliga hälsningar,
en filmstudent