På filmfronten är det inte allra smartast att anlända bland de sista. Trycket i de stora sektionerna avtar frmaemot tisdag-onsdag – och för egen del har det blivit färre rullar än vanligt. Ett personligt festivalmål brukar vara åtminstone fyra-fem per dag, men så blev det inte den här gången, snarare två-tre. Men så är det ju en del möten som skall klaras av också. Häromdan var det jättintressant att tillsammans med Camilla och Andreas möta upp med regissören Joshua Marston, som fått stöd av vår fond för sitt spelfilmsprojekt om blodshämnd i Albanien. Han berättade och visade bilder från en rekognoceringsresa han gjorde i våras till Balkanlandet, där han fördjupade sig i det komplexa ämnet och letade inspelningsplatser och personer till sin film. Verkar oerhört lovande! Bara att lära sig att filmkvantitet inte alltid är främsta tecknet på en lyckad festival.
Souleymane Cisse på festen för hans nya film Min Yé, tillsammans med, t v, Katarina af Klintberg från Cinemafrica i Stockholm och GIFF:s Camilla Larsson.
Annars är mitt största minne av den här, för mig, andra Cannestrippen torsdagskvällens två röda mattan-promenader. Uppvärmning skedde i sidobiografen Salle du 60e. Där premiärvisades äktenskapsdramat Min Yé (Tell Me Who You Are), den första långfilmen på drygt ett decennium av en av Afrikas allra främsta regissörer – Souleymane Cisse. Extra roligt kändes det för oss på festivalen eftersom filmen fick postproduktionsstöd från oss för bara en knapp månad sedan.
Några timmar senare gick jag för första gången uppför röda mattan till festivalpalatset, tillsammans med Marit. Hennes juryuppdrag har medfört att hon fått biljetter till många premiärvisningar i tävlingen – och generöst har hon inbjudit oss kollegor att gå med henne på visningarna. Hon känner min filmsmak, så Michael Hanekes The White Ribbon blev det för mig – helt rätt.Själva röda mattan-promenaden var snabbt avklarad, men visst kändes det väldigt speciellt – nu har man på något sätt varit i Cannes på riktigt!
Michael Haneke mottar festivalpalatsets hyllningar efter premiären på The White Ribbon.
Jag hade avsiktligt undvikit att läsa en rad om The White Ribbon på förhand och fick därmed en mindre chock när Haneke för första gången har gjort ett historiskt drama. En liten österrikisk by strax innan första världskriget där pennalism, undertryckt ondska och övergrepp präglar tillvaron. Den kompromisslöse samtidsskildrarens teman känns igen. Stramt filmat i krispisgt svartvitt är det en berättelse på dryga två timmar som flyger iväg. Berättelsen bärs fram av samma obevekliga underström av osäkerhet som blivit Hanekes själva signum. För mig blev en mening i berättarröstens inledande avsnitt central. Där redogörs för de första incidenterna i byn, som så småningom leder till fler, och berättarrösten säger något i stil med. ”Dessa händelser i vår lilla by fick konsekvenser för oss och i förlängningen förmodligen också för vårt land”. Haneke är obeveklig, och tycker jag, en av vår tids absolut viktigaste och bästa regissörer. han borde få vinna en Guldpalm, är det månne dags nu?
Att få se honom och hans film på premiär i Cannes var mäktigt!
Med en sådan avslutning kan man nöjd återvända hem!
Ulf Sigvardson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar