Jag stod på filmmarknaden i Cannes och försökte fråga min gode vän Mr Party Liaison – Guido Rud från argentinska distributionsbolaget Film Sharks – om han visste var Iranian Cinema hade sin monter. Guido pratade som vanligt i flera telefoner och med flera personer samtidigt men lyckades vinka mig åt ungefär rätt håll. Samtidigt som jag tog sats mot mitt försenade iranska möte ringde irakiske regissören Mohamed al Daradji hemifrån Bagdad på min mobil för att ställa en fråga angående sin nya GIFFF-stödda film. Efter att ha småpratat om filmen The Lullabies en stund med iranske producenten Mohammed Attebai, under det att jag frenetiskt stoppade i mig fantastiska mandlar och fick en kartong med iranska godsaker i present av producenten för GIFFF-stödda The Bride, småsprang jag hemåt skandinaviska terrassen, där amerikanske regissören Joshua Marston (Maria full of Grace) väntade med info om sitt albanska GIFFF-stödda projekt och rek-bilder från Albanien, som han visade på sin dator i det skarpa förmiddagssolljuset.
Souleymane Cissés handslag var fast och GIFF-loggan satt som en smäck på affischen för hans Cannesfilm Min Ye (Cissés första sedan 1995), som klädde väggarna på partyt som hölls till filmens ära på paviljongen Cinemas du monde, samma kväll. Souleymane Cissé är en distingerad herre. Ett socialt proffs men också genuint glad över det samarbete som inleddes mellan honom och GIFFF för några veckor sedan. I vimlet skymtade burkinske regissören Gaston Kaboré, vars skola Imagine GIFFF arbetat med sedan 2005. Eftersom katalogredaktörs-Ulf och jag skulle vidare till Venedigfest med programkoordinators-Andreas och konstnärlig ledar-Marit så sparade jag Gaston till morgondagen då vi redan hade en träff.
Klockan 10.30 nästa morgon avrundade jag årets Cannesvistelse tillsammans med denne genomvarme man. Gaston berättade om en kortfilm som han just nu gör på beställning från en filmfestival och de känslor som börjat spritta i kroppen när han återigen filmade med 35 mm. Då gled etiopiske regissören Haile Gerima (förra årets festivalsuccé Teza mm) förbi. Gaston presenterade oss och Gerima lyckades snabbt få mig att lova att forska efter hans negativ, som försvunnit på ett svenskt labb som ändrat ägarstruktur.
24 timmars stora fondin- och avtryck sedan hem. Ibland har man faktiskt rätt att känna sig stolt över sig själv och vad man gör.
Annars, mitt Cannes, 2009:
Bäst: Un prophète av Jacques Audiard
Skönast 1: Inglourious Basterds av Tarantino
Skönast 2: Att det (pga ekonomiska krisen) var lugnare och humanare i Cannes
Darrigast: Lars von Trier
Godast: Maten på Abu Dhabi-festen och romrussin-mjukglassen
Dansantast: GIFF-personalen, som vanligt
Sämst: Vincere av Marco Bellochio
Mest omsvärmad: Brad Pitt
Mest osympatisk: Den franska fotografen som jag höll på att smälla till när hon buffligt envisades med att köra upp sin armbåge i mitt ansikte vid Tarantionpresskonferensen. 
Mest spännande: Om programkoordinators-Andreas skulle lyckas låna ihop sin röda mattan-outfit, och om den skulle passa
Ledsammast: Att musikskribenten Lennart Persson gick bort i cancer där hemma i Sverige. Tack Lennart, hoppas du får fortsätta se en film om dagen även där du hamnar nu.
Camilla Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar